DODARN1491911304

Tjenare, Kul att se att du ska börja skriva! Det är ett bra sätt att få perspektiv på såväl sitt eget spel som sitt liv. Lycka till, det ska bli intressant att följa. När jag la ner pokern var det p.g.a. min motivation för onlinegrind sedan ett tag tillbaka sakta men stadigt dött. Detta gjorde att jag inte orkade uppdatera och putsa på mitt spel, vilket gjorde att det blev svårt att vinna. Efter ett års uppehåll saknade jag pokern, men inte onlinegrinden. Jag spelar sporadiskt på nätet, men endast när lusten faller på. Under hösten 2010 har jag kört en del live på Cosmopol och först det senaste året har jag ändrat uppfattning om livepoker och tycker numer att det är riktigt roligt. Dessutom är spelen lättare live, vilket bidrar ännu mer till spelglädjen. ComeOn erbjöd en deal som var för bra för att tacka nej till och jag såg det som en utmärkt möjlighet att ta mig an en seriösare approach inom branschen. Jag är numer deras officiella representant och jag lägger ner mycket tid och arbete på att försöka göra bloggen mer välskriven än någonsin plus att svara på läsares frågor via email, etc. Det känns som ett riktigt jobb och jag stortrivs i min roll och det känns som en naturlig fortsättning när cash game-karriären lagts på hyllan. Under min första turnering på Bahamas kände jag att jag verkligen kan plocka fram mitt A-game och av alla händer jag spelade är det bara en hand jag ångrar med facit i hand. Potentialen att gå långt i liveturneringar tror jag mig besitta och jag kommer att lägga mycket möda på att plöja turneringsböcker och utveckla detta outforskade gebit. Sen får tiden avgöra om det ger resultat. /DÖDARN

Hej allihop! Jag får börja med att säga att jag läst igenom hela tråden och tagit till mig diverse kritik och kommer att ha det i åtanke i fortsatta (?) dagböcker. Tilläggas bör att metaforen om Plåtarns dagbok var ett stycke högklassig läsning som faktiskt förgyllde en redan så fin dag. I verkligheten är jag ingen gnällspik, tvärtom. Folk uppfattar mig snarare som ständigt glad, lugn, utåt, ja, faktiskt som en ganska trevlig prick. Men visst kan jag, liksom gemene man, ha mina bittra stunder och förargas över ting av dess olika slag såsom parkeringsböter och folk som sölar sig över övergångsstället trots att det är rött och man fint väntar i sin bil. Däremot är det enda egentliga numer som kan få mig på dåligt humör just poker - detta fenomen som kommit att stiga mig upp över öronen. Dagboken må vara en gnällig pest, allt som oftast negativ, men det får inte heller glömmas att dagboken är mina personliga skildringar och intryck av livet som yrkesspelare. Det krävs inte mycket för att hornen skall växa ur pannan på mig när pokerklienten börjat ladda. Även om karriärsvalet inte är på bekostnad av blod och svett så kompenserar det sig mer än väl i frustrationstårar. Mitt primära mål är inte att ge en vinklad bild av alla de fördelar som poker faktiskt kan medföra (det finns det säkerligen andra bloggar/dagböcker som fokuserar på), utan att även visa hur det kan bryta ner en som person; hur det kan få en vanlig svennebanan att se svart och måla fan på väggen. Det är ett karriärsval som för egen del inte är hållbart i längden, oavsett vilka summor det genererar, för jag kan inte hålla mina destruktiva känslor i styr. Pokern har gett mig mycket, men nu börjar den inkassera med bekostnad på mitt välmående. Den enda lösning jag ser för ett fortsatt lyckligt liv är att bryta min forna karriär och på en femöring vända klacken mot nya mål. Jag är säker på att det finns många i min sits, vare sig de spelar högt eller lågt eller vinner eller förlorar. I andra änden av tåget finner ni de pretentiösa delarna som vinkännardravel, irrelevanta analyser och stötande summor spenderade på olika onödiga prylar och aktiviteter. Vad jag däremot hoppas nått fram till er läsare är den märkbara mängd självironi som präglar främst dessa stycken. Meningarna och ordvalen kommer inte slumpvis utan avvägs noggrannt. Jag är något av en pedant när det kommer till mitt personliga uttryckande i skrift, men likaså hoppas jag att merparten av er läsare inser att jag inte tar mig själv på så stort allvar som stycken tagna ur sin kontext må ge sken av. Om de läsare som följt mig i åratal inte förstått detta är det för mig ett misslyckande som skribent att inte ha lyckats förmedla denna känsla. I sådant fall ber jag om ursäkt. Vad varierandet av dagboken beträffar grämer det mig att läsa att somliga tycks anse den slätstruken. Jag hävdar själv att den skiljer sig enormt mycket nu jämfört med exempelvis för två år sedan, både innehållsmässigt, språkligt och dess olika fokus. Jag jobbar för övrigt mycket med att variera den medvetet från nummer till nummer på vis som läsarna inte ska vara direkt medvetna om. Tro det eller ej, men jag har en stor arsenal av tekniker och strukturer som jag ständigt tillämpar och tillika utökar och uppdaterar. Vad dessa är vill jag inte avslöja, eftersom det må ta udden av läsglädjen och den uppfattade spontaniteten. De första åren av dagbokens existens vann jag mycket pengar och la mer fokus på pokern i sig och handanalyser. Livet lekte, men demonerna vaknade ändå fort när utdragningarna föll sig tätt på och jag var inte sen med att såga andras spel. Och säg mig, varför skulle jag sonika börja dölja detta faktum, då jag med oprofessionellt lynne år efter år fortfarande uppretas av andras dåliga spel som sig belönas? De senaste 1-2 åren har motivationen drastiskt sjunkit, spelen blivit tuffa och tankarna många. Det är just det som dagboken ämnar spegla - en yrkesspelares (i detta fall mina) tankar kring yrkesvalet och hur det påverkar mig, mitt liv och min lediga tid. Man är inte bara yrkesspelare när man sitter vid pokerborden. För mig är det självklart att den abrupta sluttning spelet tagit medför en viss bitterkänsla, det hade det säkerligen gjort hos de flesta, men framförallt är det rädslan för det totalt nya liv som väntar, vars framtid jag inte alls kan sia om. Syftet med dagboken är att beröra, informera, skapa känslor, glädja, nöja och underhålla. Jag skulle inte kunna se mig själv i spegeln om jag satt mitt epitet på en grådassig sörja som kallas för text. Inte heller vill jag förknippas med clownen som säger allt om ingenting och ingenting om allt. Huvudmålet är för mig att förse läsarna med en språkligt högkvalitativ text som är välgenomtänkt och begrundad för att påvisa att vad som helst kan göras intressant av bra språkbruk. Min dagbok vill vara ditt passionerade läsögas älskarinna som du både älskar och hatar samtidigt. Vad den inte vill är att vara din tysta, tillgivna och nätta flickvän, för då tynar den bort i sig själv och upphör att existera. Jag har aldrig tvingat någon att läsa vad jag skriver. Tycker man inte om mig eller mina texter är det säkerligen ingen större börda att bläddra förbi min påstådda smörja. Trots att jag personligen kan anse den skriftliga nivån av dagboken vara all-time high sen några månader tillbaka vore det hypokratiskt att långvarigt pränta en dagbok om en syssla som jag allt mindre tid ägnar. För att undvika självförakt och trotsandet av mina egna ideal är dagbokens dagar räknade. Själv hävdar jag bestämt att den slutar med flaggan i topp, för aldrig förut har jag så rakryggad och stolt skickat texterna för publicering. Må väl och gott nytt år. /DÖDARN

Du slår huvudet på spiken. Jag känner precis likadant. I 2,5 månader har jag gått kallare än is på just Svenska Spel. Shortstacksen är inga problem att träffa mot. Jag synar ner dem med vilken skithand som helst och förväntar mig att träffa (och gör så oftast med), men just när jag själv sitter med en hand och är uppe mot en annan full stack eller mer så våldtas man så man knappt kan stå på egna ben längre. Har tappat mellan 250 000 och 300 000 under denna period. Visst gör alla misstag här och var, men överlag tycker jag att jag spelat mina händer riktigt bra i den bemärkelsen att jag fått in pengarna som stor favorit. Här är några axplock från gårdagens tvåtimmarspass (och detta har varit min personliga vardag det senaste jävla året). Kan tilläggas att jag fick en skärmdump skickad av en kompis som blivit tilldelad två spadertvåor (!) som starthand. Det om nåt borde vara en spark i skrevet på alla som inte tror på riggen. Jag är själv fast besluten om att riggen i högsta grad existerar. Pokern är inte längre vad den en gång varit och när man blir förvånad när en 95-procentare får stå, ja, då är det fan nåt som är fel! Trebetar pre med AA. Flopp A(h)-Q(h)-9(s). all-in fulla inköp. Turn 3(h), river 10(h). han 99 med hjärter. Jag 22. Tre som ser flopp. Flopp 2-3-4. Jag check. Bet, syn. Jag höjer tre gånger deras bet. Syn, syn. Turn 3. Bettar 80%. Fold, syn. River 3. Han ställer. K-högt färgdrag. All-in flopp. Träffar. Han har A-hög färg. Tack, när man väl får träffa! (Kanske inte så mycket att diskutera just i denna hand, men vad jag vill komma till är tajmingen och setup-faktorn). Gör ett move med 10-4 hjärter och trebetar från BB en aggressiv spelare. Han syn. Flopp 10-4-2. Vi blir all-in. Han 22. 2,25 inköp var. Fem händer där jag har par plus antingen färg- eller öppet stegdrag. Missar samtliga. Jag standardhöjer, blir omslagen och slår tillbaka hårt till 35 big blinds med Q-Q. Han synar med 5-8. Flopp 6-7-9. Trebetar med Q-Q. Flopp A-K-K. Trebetar med K-K. Flopp A-hög. Han A-8. All-in pre med aa mot kk. River k Två händer senare all-in pre med jj mot ak. Flopp a. Eller varför inte den skönaste av alla (från förra veckan). 10-20 på Prima. En kille höjer till 80. Jag har K-K och slår om till 300. Han steker en stund och synar till slut. Floppen kommer 3-3-4. Vi blir så småningom all-in. Han vänder upp A-3! GG WP FU! Säger som så; det är inte konstigt att man är mörkrädd nuförtiden. Fine om detta vore en extrem random dag, men jag överdriver inte när jag säger att detta är standard, i alla fall för mig. Monsterförlusterna hålls i schack genom att jag plockar upp många småpotter (många bäckar små, ni vet). Givetvis får man vinna nån all-in då och då, men inte någonstans i närheten av vad matematiken föreskriver. Jag är personligen j*ligt trött på poker och att varenda babianskalles skitspel belönas oavbrutet. Det är förnedring, ingenting annat.

Både ja och nej. Blackjack är ett strikt matematiskt spel, till skillnad från poker som kräver personkännedom och där besluten i en och samma situation kan variera vilt beroende på vilken typ av spelare man är uppe emot och vad som har skett tidigare under spelets gång. För det andra är det garanterat fler än 50 i världen som försörjer sig på live-blackjack. Jag vet inte vem som trollat fram de siffrorna, men jag har enormt svårt att se hur de stämmer. De flesta yrkesblackjackspelarna håller låg profil, vilket bör tas med i omtanke när antalet uppskattas. Att försörja sig på poker är betydligt enklare än att försörja sig på blackjack, men de personer som livnär sig just på blackjack är oftast duktiga på siffror och har en simultankapacitet som skrämmer, men är å andra sidan mindre duktiga på att läsa av människor. Visst går det att tjäna bra med pengar på poker enkom via matematiska kunskaper, vilket skulle kvalificera majoriteten av den celebra skara som försörjer sig på blackjack, men jag antar att de funnit sin grej. Jag var själv aktiv i flera år på de större amerikanska blackjackforumen och många av skribenterna är riktiga bj-nördar som äter, sover och skiter decimaler och SCORE:s. Men visst fan får vi medge att det är högre liggfaktor att vara bj-pro än random stolpskott som gått två år på IV och horat ihop en startrulle via diverse bonusar och som grindar femton bord 0,5-1. Mina två cents. Over and out.

Ja, vad ska man säga? Världen är inte stor

Min personliga åsikt som jag kör rätt hårt på själv är att man aldrig kan spela en AA för hårt. Bryr mig inte särskilt mycket om de foldar till en hård trebet pre. Vill låta dem göra misstagen. Skulle de syna vill jag vara committad till potten och viker under väldigt få omständigheter för ett floppställ (med undantag för exempelvis 9-10-J-floppar i samma färg då man inte har den färgen, osv.). Givetvis är det en bra idé att trebetta andra händer också så att du väl har möjlighet att få action när du väl börjar veva med dina ess. Felspelade ess är några av de dyraste händerna man kan spela. Jag har gång och återigen sett folk som inte kan vika essen för fulla inköp efter att ha limpat före floppen. Detta är ingenting annat än svagt.

Kan inte rikrigt vad som gäller nuförtiden, men för sju-åtta år sedan skickade min pappa och jag in ansökan till Svenska Spel för att se vad som gällde för att anordna blackjackspel. Vi fick hem en hög med papper där bl.a. reglerna som gällde för svenska förhållanden enligt svensk lag för krogblackjack var listade och i samtliga gällde samma regler, där bland annat att spelaren förlorade vid lika vid 17, 18 och 19.

Basstrategitabellerna för länken du postade gäller vanliga internationella standardregler och kan inte appliceras till de svenska krogreglerna där banken vinner vid lika på 17, 18 och 19. Tabellerna för svensk krogblackjack är en vetenskap i sig och ser helt annorlunda ut. Det bör tilläggas att det inte bara är förlust vid lika som skiljer krogreglerna från internationella standardregler, utan betydligt mycket mer så som att man får resplitta ess hur många gånger som helst, dubbla efter splitt, osv., samt att du obehindrat kan sprida dina insatser från minimum till maximumsatsning när som utan att dealern bryr sig ett jota.

50-50-deal brukar vara standard samt att den som stejkar står för eventuella förluster.

För vissa osannolika spelare skulle den arga rubriken i denna tråd vara: "FÖRSTA backdagen någonsin"...

En snabb fråga: Kan man köpa in sig på plats eller måste man vara förreggad och färdigbetalad för att spela de diverse turneringarna eller duger det fina fisken att dyka upp med en magväska prackad med euros?

Hmm, stämmer det verkligen? Själv var jag en hel del på kasinot i Marienlyst (Helsingör) när jag var nyss 18 fyllda.

Jag får medge att jag, för en gångs skull, hade puls innan jag skulle läsa kommentarerna om min pilotvideodagbok. Jag befarade att den skulle bemötas med en del kritik, så jag blev inte chockad. Resultatet blev långt ifrån vad jag hade hoppats, planerat eller väntat mig och det kan jag ingen annan skylla än mig själv. Mediamannen "FIlm-Gunnar" som skötte all filmning och redigering gjorde ett utmärkt jobb och gjorde vad han var tillsagd att göra. Under inspelningarna insåg jag ganska fort att det är betydligt svårare och tidskrävande än jag någonsin kunnat ana att skapa TV. Med 0,0 erfarenhet och några idéer och visioner som ständigt fick justeras blev resultatet som det blev. Jag hade högre förväntningar på mig själv, liksom jag förmodar att ni hade. Utgångsläget var dock lurigt, eftersom ribban lagts av tittarna där dagboken individuellt ligger i dagsläget. Jag får se om jag gör fler. Det känns som om det inte riktigt var min grej. Men, å andra sidan skulle jag aldrig ha vetat om jag inte provat. Se det som en backsession på en 100-200-skottning

Beachkung, jag känner själv igen mig i vad du skriver och tror att det är varje framgångsrik pokerspelares dilemma. Om man inte agerar rätt blir det fort ett moment22 där vad man än gör uppfattas som ett hån av den svenska jantelagen. Ger man en present för 15 000 kronor uppfattas det som bräsch och skryt och ger en underton av att man tror sig vara större, starkare och bättre än mottagaren. Ger man å andra sidan en grytlapp i julklapp när man håvar in miljoner om året uppfattas man som en sniken, snål, egoistisk jävel som inget annat tänker på än sig själv och sitt eget välbefinnande. Balansgången behöve inte vara svår. Köp presenter för en tusing per skalle. Det är varken snålt eller overkill, utan snarare normalt idag. Jag har själv tappat kontakten med en del gamla kompisar, mycket på grund av pokern. Sen får inte heller glömmas att man tappar kontakten med många gamla nära vänner oavsett. En stor del av livet handlar ju trotsallt om möten och farväl. Ibland växer man ifrån varandra, poker involverat eller inte. Jag hängde mycket med en nära vän när jag ännu var färsk yrkesspelare. Jag hade just gått upp på 5-10 och svägningarna kändes brutala, även om jag vid den tiden spelade ganska tight. En dag hade jag tagit ett morgonpass och förlorat 20 000 kronor. Min vän och jag träffades vid lunch och han frågade hur morgonpasset hade gått och jag svarade. "Jaha, synd" sa han samtidigt som hela hans ansikte sken upp och han hade svårt att dölja sin belåtenhet och smile. Jag ville testa honom var han verkligen stod och svarade med munter ton: "Skadeglädjen är den enda sanna glädjen". Hade jag blivit sur eller upprörd hade jag inte gett honom en chans att bekräfta, men om jag istället gjorde sken av att det var ok att roas av att det gick kass så kanske han skulle ge sina känslor till känna. "Ja, det är ju så" svarade han och vi pratade inte mer om det. Givetvis kan det vara påfrestande när någon håvar in en massa pengar medan andra sliter och släpar för sina kronor, men att inte kunna glädjas med sina närmsta vänners framgångar är enligt mitt tycke uselt. Min filosofi har alltid varit enkel när det kommer till hur man ska tackla omvärlden. Med pokervänner är det enkelt. Där är det rak pengakommunikation. Där är ingenting tabu eftersom hela yrket bygger just på pengar och de är kollegor. Inom närmsta familj-, släkt- och vänkretsen är det heller inga problem. Men just när det kommer till folk man känner, vet vilka de är, eller flickvännens, föräldrarnas eller min systers vänner så tar jag själv aldrig upp några summor. Jag nämnder aldrig ens pokern överhuvudtaget så vida ingen själv tar upp det. Då svarar jag gärna på frågor. Frågar någon hur det går svarar jag: "Jo tack, det går mycket bra överlag". Blir de nyfikna i en burk och börjar att fråga om summor svarar jag ärligt vilka summor det rör sig om. Om de tar illa upp eller blir sura är det deras problem, eftersom det är de som bett mig om svar. Jag nämner aldrig några pengar om ingen frågar. Detta har funkat väldigt bra och är en kommunikation som lägger över ansvarsbördan på den frågeställande. Men en sak rekommenderas att aldrig prata om och det är vad saker kostat som man köpt. Jag spenderar själv gärna mycket pengar på onödiga prylar men jag berättar väldigt ogärna vad de kostar. Det har ingen med att göra. Har du köpt en Hästen-säng behöver du inte berätta att den kostat 40 lakan. Folk fattar att det inte rör sig om 3 795 kronor. Har du köpt dig en Breitling behöver du inte berätta att den kostat 40 lakan. Folk fattar att man inte får en Breitling för 3 795 kronor. Genom att visa dig ovillig att berätta om saker du köpt och vad de kostat visar du också att du köpt dem för att du blir glad av dem och inte för att skryta för andra hur du står ekonomiskt. Sen är det alltid kul när någon kommenterar ens bil, klädesplagg eller annan pryl, men låt dem ta första steget. Glöm inte heller bort att du själv måste ge för att kunna få. Var inte sparsam med komplimanger mot andra. Saker måste inte vara dyra för att vara bra och fina. Jag brukar själv ge mina vänner och nära komplimanger för deras personligheter och berätta att jag värdesätter deras vänskap, för det gör jag verkligen. Man är ingenting om man inte har en bra omgivning, familj och vänner, men låt dem få höra det nån gång då och då med. Då visar du att pengar är sekundärt och att du uppskattar dem för dem de är. Först då kommer de att respektera dig för det du är. Sen har vi problemet med när man ska bjuda och betala och när man inte ska göra det. Jag tycker själv om att bjuda mina vänner på en fika, lunch eller liknande, men jag gör det inte varje gång. Gör man det alltid förväntar sig folk att man betalar, om så än undermedvetet, och uppskattar det inte längre. Är jag på lunch med en kompis och denne tar upp plånboken när notan kommer in är detta ett tecken på att han/hon är beredd att betala. Men sitter de bara kvar och inte bryr sig när notan kommer så vägrar jag att betala för dem. Jag är inte deras farsa. Jag behöver inte betala för dem, men jag gör det gärna som en trevlig gest. Folk som en gång tagit för givet att bli bjudna bjuder jag aldrig mer igen. Då har de missbrukat situationen och jag känner mig bara utnyttjad. Flickvänsproblemet tycks också vara vanligt för pokerspelare. Den utomordentligt vassa pokerteoretikern Björn Isberg sa en gång till mig: "Hittar du en tjej som respekterar att du spelar poker och är helt ok med det på alla sätt och vis så håll hårt fast vid henne." Folk ställer sig frågande varför det skulle vara ett problem för flickvännen att man spelar poker som yrke, men jag lovar, det har många baksidor. Här är några faktorer som gäller för många pokerspelare som har flickvän/sambo/fru: Man har ingen regelbunden inkomst. Humöret går ut över henne när pokern går kass. Man tjänar 20 gånger så mycket som hon gör, vilket får henne att känna sig misslyckad och att hon lever på en. Man har annan dygnsrytm (gäller för de flesta pokerspelare i alla fall). Man har betydligt mycket mer fritid, frihet och är alltid utvilad till skillnad från en kanske 9-5-slitande partner. Jag har själv haft många poker- och pengarelaterade tjafs med min flickvän. Men jag har turen att ha en mycket förstående och underbar flickvän och vi är numera samförstådda med allt. Men det är viktigt att lyssna och höra hur de känner men också få dem att förstå att poker inte är ett glidarjobb och en dans på rosor. Min flickvän vet hur dåligt jag mår under långa, tunga perioder och har man inte en förstående partner blir dessa långa, dåliga perioder dubbelt så långa och dubbelt sämre. Det sista man behöver då är kaka på kaka. Hon har själv börjat att spela lite på låga bord. Häromveckan hade hon åkt på en bad beat där hon hade tvåpar och motståndaren drog in en runnerrunnerfärg. Hon var jätteupprörd och jag sa till henne: "Tänk när det där sker tio gånger om dagen när pengarna åkt in i tre raka veckor." Hon svarade: "Jag tror jag börjar förstå på riktigt hur det känns för dig när det går dåligt länge, de summor du förlorar och hur det måste tära mentalt."

Det är nog nån som försöker att vara lustig. Spelar varken på b2b eller PL Omaha.

Ok, jag har bara läst första sidan i denna tråd så jag ber om ursäkt om jag upprepar saker som andra sagt 25 gånger redan eller om mitt inlägg bryter alltför mycket mot den utveckling som diskussionen tagit. Jag tänker ge min syn på inlägg #1, inte hans frågor, utan inställningen överhuvudtaget. Kanske finns det någon nyfiken själ som tänker i samma banor som #1 som finner det intressant och givande. Som parantes innan ni läser det långa inlägget kan nämnas att hela diskussionen förutsätter att man är en regelbunden vinnare för den nivå som man spelar på och att man helt enkelt besitter en potential att utvecklas. Jag har själv varit i den sits som beskrivs: 18 år gammal, ovillig att sommarjobba och trånande efter att uppfylla den fem år gamla dröm om att någon gång i livet försörja mig på spel - eller åtminstone få testa och se hur det är, få bilda mig en egen uppfattning och kunna mysa åt tanken när jag är 50 år och gråhårig att jag faktiskt gjorde det som så många i min omgivning ställde sig kritiska och skeptiska till. Familj, släkt, vänner och lärare reagerade nästan samtliga negativt (förutom min pappa och farmor och farfar som stödde mig innan jag ens börjat). Reaktionerna växlade mellan hånskratt, ilska, besvikelse, förundran och förvirring. De främlingar eller människor i omgivning som jag inte kände särskilt väl trodde nog alla att jag var smått rubbad (vilket jag i och för sig är...). Motargumenten på sida ett håller jag inte med om. Att poker inte är glamoröst har två vinklingar. Visst, en pokerspelares vardag innebär inte att man matas med vindruvor och tar dagliga bad i Dompa-skumpa. Fine. Där är vi överens. Men nämn ett jobb - ett endaste rimligt jobb som enligt ert tycke kvalificeras som glamoröst om poker inte gör det. Som professionell pokerspelare styr du din tid hur helst du behagar. Vill du sova till lunch, fine. Gör så. Vill du ta ledigt en vecka. Fine, gör så. Skillnaden mellan pokerproffs och pokerproffs är inkomsten. Med den inkomst som några förunnade pokerspelare har, mig själv inkluderat, är poker glamoröst. Det finns egentligen ingenting att diskutera om. Mitt liv är den ultimata friheten. Jag kan inte minnas sist jag var slav under klockan. Jag kan inte minnas sist plånboken gapade tom. Inte heller kan jag minnas sist den dag jag vaknade trött. Yrkesspelare som spelar på lägre nivåer kan känna en hel del press efter ett tag, eftersom inkomsterna är små och oregelbundna, de fasta utgifterna konstanta och spelglädjen försvinner parallellt med de dåliga perioderna. Men, det enda som skiljer ett låglimitpokerproffs från ett highstakesproffs är just pengarna. I övrigt har de samma frihet som spelare på högre bord. Visst är det påfrestande som fasen när det går dåligt och visst är man orutinerad i dåliga perioder när man är pokerproffsblåbär. Men bor man hemma och inte har några fasta utgifter så är det inte hela världen om rullen skulle gå åt pipan. Då är det bara att börja jobba eller plugga igen. Att poker skulle vara osocialt håller jag heller inte med om. Jag har aldrig i mitt liv träffat mina vänner, familj, släkt, flickvän och övrig bekantskap så mycket som under de senaste treochetthalvt åren. Visst, man träffat inte så mycket människor när man i sin ensamhet sitter och knappar på sin dator, men det gör inte heller en kontorsanställd eller en frilansare för att nämna två. Möjligtvis utbyter en kontorsarbetare ett ord eller två vid kaffeautomaten, kanske skrivs ett yrkesmässigt email eller rings ett lika yrkesmässigt telefonsamtal, men dessa klassar jag själv inte som sociala, eftersom de är strikt yrkesrelaterade med folk de inte känner, träffar eller själva har valt att prata med. Givetvis är det viktigt att som pokerspelare avsätta mycket tid till att komma utanför ytterdörren och träffa nära och kära, annars blir man en asocial datatomte som lever på pizza och Jolt Cola vars enda ljuskälla kommer från de solglimtar som tränger sig igenom persiennerna. En vanlig variant som yrkesspelare däremot är att man lär känna andra pokerspelare inom rimligt geografiskt avstånd som samlas, snackar strunt och grindar ihop från varsin laptop. Då är den sociala biten redan löst och man prata fritt med sina nya vänner och kollegor. #1 hävdar att han kommer att tjäna uppskattningsvis 4 000 kronor i månaden på poker. Ni har helt rätt när ni kontrar med att vilket sommarjobb som helst ger högre månadslön (med undantag för några få kommunsommarjobbalternativ där lönerna är skrattretande låga). Men jag förstår #1 till fullo. Hade jag varit där jag var för fyra år sedan så hade jag inte ens blinkat. Pokeralternativet hade stått givet och skrivet i sten. Om så jag skulle tjäna 2 000 kronor i månaden via pokerspel och 20 000 kronor på ett sommarjobb hade jag fortfarande valt pokern. Varför? Jo, för att drömmar och frihet inte kan mätas i pengar - åtminstone inte när man är 18 år gammal. Situationen hade varit helt annorlunda om #1 varit 28 år, sambo, fast anställd, utbildad, låntagare, fasta utgifter såsom fast telefon, mobil, hyra, mat, el, bensin, etc. Men så är det inte i detta fall. #1 är idag 18 år gammal. Jag förutsätter att han bor hemma (annars är han i samma sits som exempel två, med fasta utgifter) och att han nyss eller snart ska ta studenten. Om det är någon gång i livet det är rätt att ta chanser, och framförallt vågade sådana, så är det väl efter studenten, dvs. mellan 18/19 och 21 års ålder? När jag själv började spela på "heltid", dvs. direkt efter studenten, bestämde jag mig för att ge pokern ett år för att sedan efter detta år avgöra huruvida jag skulle fortsätta spela eller göra någonting annat. Jag ansåg att jag under detta år skulle ha fått alla de svar jag sökt, stillat den sexåriga (jag var 19 när jag började spela yrkesmässigt) nyfikenhet jag burit på och hunnit få ett lugn inom mig att jag faktiskt vågade och handlade. Jag ponerade att det värsta som kunde hända mig var att jag gulade min rulle, vilket då rent konkret skulle ha inneburit att jag förlorat de pengar jag redan vunnit (alltså att jag själv inte gått finansiellt minus), men framförallt att jag förlorat ett års tid. Men eftersom jag visste att det skulle ge alla svar jag sökte och stilla den nyfikenhet och dröm som jag så länge haft skulle den förlorade tiden inte alls vara förlorad, utan en stor triumf. Det var rätt och slätt en win-win. Samma sak gäller för #1. Om du drömt om att försörja dig på poker, om du absolut inte vill sommarjobba och om du fortfarande bor hemma och inte har några fasta utgifter så go for it! Gular du så har du åtminstone gett det en chans och riskerar varken kronofogden eller sömnlösa nätter om du går in med rätt inställning. #1:s fall gäller dessutom inte ett helt år utan en ynka sommar. Som jag hoppas att ni förstår uppmanar jag inte folk att börja spela poker som yrke. Det enda jag säger är att om det är det man vill göra, eller åtminstone testa på för en period, så varför inte? Om ni känner att det skulle utveckla er som person, att det skulle vara ett "äventyr" att minnas för livet eller att ni, som jag, vill stilla den nyfikenhet och dröm som ni bär på så är det bara att tuta och köra. Men det förutsätter, som flera gånger ovan nämnt, att man är ung, bor hemma och inte har några utgifter. Lika viktigt är det även att sätta upp regler och ha god disciplin så att det inte slutar med 12 timmars hårdgrind varje dag där vänner och socialt liv är av sekundär betydelse. För en seriös pokerspelare går det sociala livet alltid (!) före pokern. /DÖDARN

Kör du med Thalamus så har du redan svaret... Har dem för tillfället men kommer aldrig någonsin i hela mitt liv använda dem igen. Nätet kopplar ner nonstop trots att vi har 24mbit/sekund. Förstår inte hur de kan ha ens en kund så kasst som deras "service/produkt" är.

Blir man det verkligen? Kan det inte ge konsekvenser om man håller all ilska inom sig, eller ännu värre - om man förtränger ilskan? Missförstå mig rätt. Jag säger inte emot dig, försöker bara att se på problemet från andra infallsvinklar.

Kan inget annat säga än att jag känner igen mig också till fullo. Skillnaden för mig är att jag ytterst sällan har problem med sömnen när det går dåligt. Sömn för mig är heligt och också ett bra sätt att skjuta upp problemen till morgondagen. När jag spelar dåligt tar jag det konstigt nog ganska bra. Blir irriterad på mig själv, stänger ner klienten och slänger på en DVD. Själv blir jag bara arg när jag gång på gång bad beatas. Bad beats är nog det värsta och äckligaste som finns i hela världen. Ilskan kokar, bubblar och far runt som raketer i kroppen. Ibland när man spelar på dagen och har ett tidsbundet ärende på stan eller liknande är det synd om den sate som skulle få för sig att råna en, slänga ur en spänd kommentar eller allmänt komma ivägen för ens krigsstig. Man går med knuten hand i fickan, gnisslar tänder och tänker på hur man brutalt slår vett i skallen på en våldtäktsman som man ertappar "in action" och skipar lite ljuv rättvisa som uppenbarligen inte tycks existera på vissa pokerrum. Har vid det här laget slagit sönder två Sony Vaio-laptops och en mus. Inte jättemånga saker, men värdet är desto högre än kvantiteten tangentbord som andra slänger i väggen. Drar, sliter och biter dock i soffan jag spelar i när jag åker på en rälig bad beat-serie. Har även gått så långt att jag sprungit runt hemma på ovanvåningen och sparkat och slagit med knytnävarna i väggarna så att jag haft ont i dem i flera dagar efter. Poker kan verkligen vara destruktivt. Jag blev insipirerad av Zumsars inlägg och ska försöka ha disciplin nog att testa göra lite armhävningar eller liknande när bad beatsen haglar. Det enda praktiska problemet är att man måste/bör duscha efteråt för att inte lukta som en annan lodis när man vaknar. Det kan vara en bromsande faktor då man oftast inte är jättesugen att ta sig en dusch klockan 04:15 på morgonen. Min kompis Tude berättade att han härommånaden tog skott på 25-50 (spelar generellt mest 5-10) och körde heads-up mot nån regular om jag inte minns fel. Det slutade med en större förlust och Tude blev vansinnig. Men eftersom det var sovande folk i lägenheten han befann sig i kopplade han loss tangentbordet, sprang ner för trapporna och ut på gatan där han mitt i natten gick berserk på tangentbordet som efteråt inte var mycket att spara på.

En viss Tude-lute som köpt sillisar till sin mamma (på riktigt) och en lappsjuk kanin som inte bryr sig alltför mycket huruvida offerna har "slang eller ormbunke". Kaninen trodde på fullaste allvar att jumbojets drivs av 12 000 R2-batterier packade i balar. Och Tude har växt fast i sin bandana. Han är snart 30...

Intressant synsätt och en mycket relevant skillnad. Nu har jag något att grubbla och fundera över när läslampan släckts.

Nää, det blir aldrig exakt lika med ett. Det går mot ett däremot, liksom x dividerat med oändligheten inte blir noll utan "går mot noll".

Eftersom det finns en sannolikhet till allt (nästan) och så även för apan att på obegränsad tid skriva en exakt kopia av Sagan om ringen kommer det att inträffa förr eller senare, även om det troligen lär ta X antal miljarders miljarder år. Sen att pappret lär ta slut, att jorden går under eller att norrmän tar över universum är praktiska hinder som inte får plats i denna ytterst teoretiska fråga Kanske jorden och universum är en tillfällighet efter biljoners biljoner år av slumpmässiga förberedanden... Sug på den, ni!

Efter ett mycket fascinerande experiment som några vänner och jag gjorde häromveckan (jag berättar allt i nästa dagbok) har jag fått ett plötsligt sug efter att gå till en sierska eller spåtant och se vad de har att säga om mitt liv och framtiden. Har googlat rundor och letat efter stationära sådana men inte hittat någon. Är det någon som vet om det finns nån siare eller spåtant i Lund, Helsingborg eller Malmö och i så fall var man hittar dem, kontaktinfo, eller liknande? Nu tror ni säker att jag är språngande galen. Men ni förstår varför i nästa nummer. För övrigt älskar jag att prova nya, roliga saker, så jag ser det som en chans att bilda mig en egen uppfattning om något hycklarestämplat. /DÖDARN

Haha, nää, min pappa och Björn Ranelid är nog varandras motpoler och så långt ifrån varandra man kan komma. Ranelid är så djup att Marianergraven framstår som en dyngpöl. Min pappa är väldigt rak, enkel och ofta lättläst och förutsägbar som älskar kommersiella filmer och enkel musik. Och någon bild på min käre far har aldirg publicerats. Tack för de vänliga orden om min dagbok. De värmer ska du veta och jag drar på smilbanden varje gång jag läser det. Vissa saker kan man inte få för mycket av. Screw "lagom" Det gäller alla andra här på forumet som öppet visar er uppskattning. Vad skulle jag göra utan ert stöd? Tack till tusen och åter igen.