Jag har skrivit en blogg om mitt hittils 21åriga liv. Det låter väll ganska så patetiskt men det har inehållit en del saker som tyvärr har påverkat mig negativt. Det finns säkerligen personer som varit med om samma saker, till och med kanske värre. Dock kan det vara intressant att läsa och jag hoppas att texten i sig är läsvärd. Stavfel finns det säkerligen gott om, så även fel i grammtiken. Jag ber er dock att främst koncentrera er på inehållet.
Mvh / Christian
Ett livsöde är precis vad det här handlar om. Vi har alla råkat ut för saker i våra liv som påverkat oss positivt, men även negativt. Mitt liv har hittils tyvärr blivit helt förstört, det finns så oerhört många saker som gått fel. I de flesta fallen har jag inte kunnat göra något åt saken. Llikväl klandrar man sig själv för att man inte anstränger sig mer. För att man inte rycker upp sig och tar tag i allt. Den här bloggen eller vad man vill kalla det (kanske en bekänelse?) kommer jag ge till personer i min omgivning. När man pratar med människor räcker oftast varken orden eller tålamodet till. Det är oftast lättare att i lugn och ro få sätta sig ner och läsa.
Mitt namn är Christian, i år fyller jag 21. Jag hade en uppväxt som offtast var fylld av kärlek. Jag hade min mamma och pappa som två älskande föräldrar. Dom tog hand om mig. Jag hade väldigt många kompisar och jag var oerhört aktiv på min fritid. Om det inte var fotboll var det innebandy, tennis osv. Jag har även under hela min uppväxt varit oerhört aktiv inom elevråd, motmobbingsråd samt även ett ungdommsråd. Var vid ett tag ordförande i alla tre råden. Min pappa brukade ofta skämta med mig och kallade mig en "mötesbög". När jag tänker på det såhär i efterhand skrattar jag verkligen inombords då jag kan se pappas stolta leende. För stolt det var han, han gillade bara att restas med mig och jag med han. Jag tror jag kramade min pappa godnatt fram tills jag var runt 18år. Jag skulle ge allt för att kunna få se min pappas stolta leende en gång till. Att en enda gång till kunna få krama om honom. Få säga att jag älskar dig. Tyvärr kommer det aldrig mer att ske.
Idag har jag diagnosen depprision. Jag har om man räknar på det grovt varit deprimerad i 3 och ett halvt år nu. Deprimerad låter för mig som en person som är lite ledsen, men det är något som relatvit snabbt går över. Det gör det tyvärr inte. Just nu står jag mitt i min deppresion och då har den ändå pågåt i över 3år.
När jag tänker tillbaks och funderar på hur det var när min deppresion började är det ganska så dimmigt. Jag har inte många klara minnen. Det enda jag vet att vissa dagar så gick det inte att ta sig upp ur sängen. Jag kunde inte umgås med folk. Jag kunde egentligen inte göra något när det var som värst. Självklart skedde detta gradvis. Jag hade precis börjat tvåan på gymnasiet. Sommaren hade varit bra tror jag. Eller ja, jag hade börjat missa en hel del träningar. Det var verkligen inte vanligt då det skulle mycket till för mig att missa en träning. Helt plötsligt började jag missa ett par träningar i veckan. Jag fattade nog inte rikitigt själv vad som höll på att hända. Men skolan började som vanligt, helt okej ämnen och ganska så bra lärare. Vi var också en fantstisk grym och rolig klass. Där fanns personer som jag gått med hela min skollgång. Och det fanns en del nya och sjukt roliga samt intressannta personer. Tyvärr så började jag under hösten att skolka mer och mer. Och fram till vårkanten gick jag nästan inte i skolan alls. Jag tränade heller inget längre, jag satt inte med i några råd, allt hade försvunnit. Från att ha tränat 10 gånger i veckan till att träna noll. Från att varje dag träffa människor till att ligga på min säng eller sitta ensam framför min dator. Stora förändringar som självklart skapade kaos trots att jag själv inte fattade det.
Vad är det då som skapar en sådan apati. I mitt fall finns det kanske tre stora orsaker.
1: Min mamma och pappa skiljde sig när jag var 13.
2: Min mamma är alkoholist.
3: Min pappa hade en sjukdom som gjorde att han inte kunde bygga upp nya muskler. han hade även fel på lungorna och hjärtat.
När jag var 13 så kom den dagen som inget barn eller tonåringen vill höra. Mamma och pappa skall skilja sig. Familjen splittras. Jag minns än idag tydligt dagen då mamma berättade att hon och pappas skall sklija sig. Det var sent på sommaren, slutet av Augusti. Jag hade kvällen innan varit ute på ett disco med mina vänner och haft grymt roligt. Mamma väckte mig en aning tidigare än vad hon brukade. Jag minns att jag var ganska så arg på henne att hon väckte mig så tidigt. Sen berättade hon lugnt och faktiskt med ett litet leende på sina läppar. Hon hade träffat en ny och nu skulle hon och pappa sjilja sig. Det var min ditills största sorg i livet. Därefter följde några märkliga dagar när min mamma var kvar i huset. Hon var glad och lugn, pappa var arg och möjligtvis besviken. Jag och min bror var fruktansvärt ledsna. Det är en upplvelse som man inte riktigt klarar av i den ålderna vi befann oss i. Detta är vad jag tror början på den deppresion som skall komma.
Efter ett tag flyttade så väl mamma ut, och tillsammans med hennes nya man hittade dom en lägenhet. Det blev bestämt att vi skulle bo varannan vecka hos mina föräldrar. Någonstans uppe i detta började mamma dricka stora mängder alkohol. Hon blev okcså sjuksriven och var därmed hemma hela tiden. I början drack hon och hennes man mest på kvällarna. Nästan alla helger, men även väldigt ofta på veckodagar också. Och att varje vecka se sin mamma full 2-3 gånger är något som jag verkligen inte unnar någon. Det hela blir än värre att varje gång hon dricker byter hon skepnad. Från att faktiskt vara en snälla och omhändertagande mor till att bli ett monster. Hon blir så fruktansvärt dum, om än inte elak. Söker konflikter, attackerar och anklagar. Vad man än säger förvrängs och vänds emot än. Hon är klipsk och smart trots att hon nästan inte kan ta hand om sig själv. Detta förvärades under hela min uppväxt. Från att enbart varit på kvällarna till att börja runt 10 på morgonen. Från att ha varit 2-3 gånger i veckan till att bli 4-5. Jag kunde aldrig ta hem några kompisar, det var helt uteslutet. Jag hade ingen aning om i vilket skick min mamma var. Det hemskaste i hela den här biten är att min mamma valt spriten framför oss. Jag kom till ett vägskäl då jag inte orkade mer. Jag kollapsade mer eller mindre. Jag klarade inte av mer, så jag sa till henne om du inte lägger av så flyttar jag hem till pappa. Du kommer enbart att få se oss då du är nykter. Hon hade inget svart på detta. Dagen efter var hon lika full som vanligt.
Flytten hem till pappa var nog oundviklig. Det går inte att leva i ett alkoholiserat hem. Jag kommer aldrig någonsin kunna förlåta min mamma för vad hon låtit mig och min bror gå igenom. Att sakta men säkert bli nedbruten, att få se den personen man älskar bete sig som ett svin. Att få se den person som man älskar välja spriten framför sin egna barn. En sån vrede jag känner inför detta faktum är något som jag knappt vill erkänna för mig själv. Hon har inte enbart förstört så mycket för mig utan även för min bror. Det är så jävla sjukt så att jag idag inte riktigt har ord hur jag känner. Det enda jag vet att jag är så JÄVLA ARG, BESVIKEN, LEDSEN. Hon har sabbat en så stor del av mitt liv som jag aldrig kommer att få tillbaka.
Vi flyttar hem till pappa som alltid har tagit hand om oss, i alla fall mig. Jag är trygg och säker i hans sällskap. Vi retas och har riktigt roligt tillsammans. Han är stolt över mina instattser i idrotten. Han är stolt över mig och min skolgång. Jag har alltid varit bra i skolan och haft det lätt för mig. Vi var oerhört lika. Men tyvärr hade min pappa en sjukdom som gjorde att han inte kunde bygga upp nya muskler. När en vanlig person anstärnger sina muskler bryts dom ner. När vi sedan får i oss protein byggs dom upp och förstärks. Hos pappa fungerade inte det utan han skulle i framtiden bli tvungen att ha rullstol och bli omskött. Pappa hade också dålig lungor samt ett dåligt hjärta. Så vi visste att min pappa skulle dö lite i förtid. När och hur det kunde man inte säga. Kanske skulle han bli normal gammal eller så dör han en aning i förtid. Det var inget som läkarna kunde svara på. Detta innebar att jag och min bror var tvugna att ta ett stort ansvar i hemmet. Vi var tvugna att hjälpa till redan i den äldern då man förlitade på sina förldrar mest. Detta försvårades då jag var/är i en deppresion. Och saken blir även värre då min bror var/är i en än värre deppresion som börjar någon gång när han är 9 (han är idag 18). Min bror har således en väldigt mycket allvarligare och svårare deppresion än mig. Han var/är än mer apatisk än jag. Han har än mindre krafter än mig och han har kommit till det stadiet att han accepterar sin deppresion. Han accepterar att han inte är lycklig och säger sig inte bry sig om han blir lycklig. Det spelar ingen roll för honom. Allt är ändå skit. Här står jag, med en alkoholiserad mamma, en pappa som är dödsjuk, en bror som nästan inte bryr sig om han lever eller är död. Här står jag och skall ta hand om ett hem. Jag skall gå i skolan, träna, träffa vänner helt enklet leva och må bra. Det säger sig självt att det inte funkar. Så jag tappar här kontakten med nästan alla mina vänner. Jag slutar träna helt. Jag inriktar mig på att hjälpa min pappa så mycker som jag orkar. Vissa dagar blir jag liggandes i sängen. Vissa dagar orkar jag städa och laga mat.
Den 1 December 2007 händer det som inte får hända. Min pappa dör. Jag är den som hittar honom. Jag kan i vissa drömmar återupprepa dagen då jag hittar honom. Dagen jag går upp för trappan för att kolla till honom. Pappa brukar gå upp mycket tidigare än mig, brygga sitt kaffe och läsa morgontidningen i lung och ro. Jag brukar notera min pappas steg när han tungt går ner för trappan. När jag vaknar denna morgon har jag inte hört honom. Det känns verkligen som något är fel. Jag går upp för trappan och in i hans rum. Där ligger han vit, kall. Han har slutna ögon. Jag skakar om honom, jag skriker på honom nästan slår på honom. Han rör sig inte, han är kall och vit. Hela världen snurrar verkligen, jag ramlar till golvet skakar hysteriskt. Den värsta dagen i mitt liv och den kommer alltid finnas med mig. Att sedan få se min bror ansikte när jag berättar att pappa är död skär i hjärtat. Vill aldrig mer få uppleva det.
Som ni märker är detta inte länge sedan utan något som hänt nyss. Jag har inte kunnat gråta efter att min pappa dog. Dagen han dog grät jag hela tiden i korta och intensiva attacker. När jag nu skriver gråter jag faktiskt. Tårarna rinner på tangerbordet och jag har fått hämta papper för att få bort fukten från tangetbordet. Så något gott har denna blogg eller vad det nu än är fört med sig. Det jag oroar mig mest över idag och det jag som jag tycker är jobbigast är min brors tillstånd. Det är tyvärr allvarligare än vad jag någonsin kunnat föreställa mig.
Idag ångrar jag en massa saker. Saker som man ville gjort, saker som man skulle vilja göra på ett annat sätt. Mina vänner tex. Att tappa kontakten med så många kompisar. Kompisar som jag verkligen tycker om och uppskattar. Vi har haft så sjukt mycket roligt tillsammans och jag har mått grymt bra i deras sällskap. Hela mitt fottbollslag, där alla var ett stort gäng. Ett gäng som alltd ställde upp vad det än må vara. Ett gäng som förvandlade varje fest till något minnesvärt. Ni vet vilka ni är. Ni har alltid fått mig att må bra, ni är alla så sjukt sköna människor jag hoppas verkligen ni fattar det. Om jag inte orkar ta kontakt med er så är det inte för att jag inte vill vara med er. Jag har helt enkelt väldigt svårt att ta kontkat samt så har jag oftast inte ork eller kraft. Jag är tvungen att lägga det på annat.
Daniel och Bergman ni skall ha ett oerhört stort tack att ni hör av er. Att ni bryr er. Ni vet att ni betyder mycket.
Jag har glömt att berätta om det bästa år jag någonsin haft. Ett år av som faktiskt var fyllt av lycka men tyvärr räckte det inte. Året då jag bytte Vara mot Öckerö. Året då jag fick träffa personer som jag aldrig kommer glömma. Året då jag fick uppleva platser som idag hjälper mig att ta mig igenom vardagen. Återigen är jag oerhört ledsen att jag inte orkat hålla kontakten. Personerna jag träffade där fick mig att må bra, att för en stund få vara lycklig och nästan lite bekymersfri. Jag hoppas att jag innan det är för sent tar mig ner och träffar er än sista gång. Att öga mot öga få träffa personer som har hjärtan stora som berg. Personer som är villiga att dela med sig av sig och sitt liv. Personer som är villga att ta in dig i deras liv. Ni vet vilka ni är.
Det finns mycket mer att berätta. Många historier om min pappa, min mamma och även min bror. Dom kanske inte hör hit och jag skall inte belasta er med det. Jag vill tacka er som tagit er hit ner. Jag skulle vilja be er ifall det är möjligt och om ni orkar att skriva en rad. För er som känner mig ring gärna. Ni behöver inte skriva/säga mycket. Låt mig veta att ni läst, det skulle betyda oerhört mycket. Om det är något ni undrar var inte rädda att fråga. För mig är det en liten befrielse att skriva om det jag upplevt men även läsa om andra som är med om liknande saker. Eller bara besvar personer som har frågor. Der är vikigt att om ni har någon i er närvaro som är deprimerad; fråga och undra.
Med hopp om framtiden / Christian"
Checken på flopp kan jag köpa i vissa fall då fi är extremt tight. Men sen på turn är det ju bara att smälla så det skriket om det. En min rasie på turn är väll det sämsta du kan göra. Som spelat så är det bara att syna rivern.