Ost

Kom inte helt osökt att tänka på den här: http://youtube.com/watch?v=66fxa7qYDuk

Farbror Blå (Jan Björklund) är visst väldigt sugen på att skära ner ordentligt i Komvuxutbudet, och konvertera en hel del av de resurser som blir kvar till att skapa fler yrkesutbildningsplatser för vuxna... om det skulle bli verklighet, så kan man nog alltid bli elektriker iaf. Till skillnad från, säg 30 år sedan, så är samhället är mer eller mindre anpassat efter att du som ungdom SKA gå i skolan åtminstone tills det år du fyller 19, och att du SKA gå ur gymnasiet. Detta får ju framför allt två effekter, som är sidor av samma mynt: det är apsvårt att få jobb som ungdom utan gymnasieutbildning, samt att det i praktisk mening är bra mycket lättare att skaffa sig gymnasiekompetens som ungdom än som vuxen. Som ungdomsgymnasist har du det (för det mesta) jäkligt väl förspänt... Du bor hemma hos päronen, de pröjsar för allt, du kanske dessutom får ditt studiebidrag i näven, allt pappersarbete som studier kan innebära sköts åt dig, du får transport till skolan betald, med mera. I backspegeln så var det allt en ganska lökig tillvaro på gymnasiet... visst, jag var också skoltrött och hade bitvis en jävla ångest, men jag ångrar inte för en sekund att jag bet ihop och grajndade mig igenom det. Jag skulle aldrig rekommendera att hoppa av gymnasiet bara för att man är less på det. Att byta till ett program som man tror mer på, kör för det, men banga inte ur totalt. Vad skulle man göra istället? Jobba? Tja, har du bra och barmhärtiga kontakter som du säger så går kanske det, men nuförtiden vill de ha gymnasiekompetens på Burger King också...

Knp, hoppas du löste den själv så du lärde dig nåt också.

Tja, är den jättelätt så kan jag väl hjälpa till... men använd mejlknappen i så fall är du snäll, pm suger. EDIT: märkte just att jag i skrivande inte lyckats konfigurera mitt konto till att visa nån "mejlknapp", så pm får väl duga om jag inte lyckas fixa det.

http://www.gamedev.net/community/forums Egentligen för spelprogrammerare, men de har ett "General Programming"-forum som kan vara ett av nätets bästa. Tämligen låg tomtekvot och många riktigt duktiga snubbar.

OK. Jag får själv intryck av att folk oftare tänker "hög IQ = omg smartzor" än på det sättet du gör. Det är det som jag inte gillar, när folk ser det som en ekvivalens: hög IQ <=> hög "generell intelligens". Tolkar jag dig rätt om jag säger att du inte heller skriver under på den idén?

(Följande är ganska långt, men jag fick plötsligt en sån lust att "skriva av mig"... ) Vad nu "IQ" betyder. Jag pluggar till lärare och har matats med en del teori kring lärande. Min ståndpunkt i frågan är såklart färgad av det. (Samt att jag själv i viss mån är exempel på en "intelligent" person som aldrig nått nämnvärd framgång inom något område, och kanske är lite bitter. ) Det som rotat sig starkast av det jag läst i min utbildning är en bok av Roger Säljö, "Lärande i praktiken". I den presenterar han ett teoretiskt ramverk som i korta drag går ut på att lärandet är situerat. Med det menas att vad vi kan (kunskap?) och kan lista ut (intelligens?) beror på om vi på ett korrekt sätt kan tolka kontexten/situationen/sammanhanget som ett problem/scenario utspelar sig i. Det finns några sköna exempel: --- Om man till grundskoleelever under en mattelektion ställer frågan: "två barn ska dela på fem ballonger, hur många får var och en?", så får man förbluffande ofta svaret 2½ ballong. För det första, vad för glädje har man av en halv ballong? För det andra, vad i frågan dikterar att barnen måste få lika många ballonger? På en mattelektion är det väldigt lätt hänt att eleverna behandlar detta som en strikt division, 5/2, utan att tänka efter en sekund - för det är så man brukar göra med liknande fördelningsproblem i skolmatematiken. Men i ett verkligt scenario är ju svaret bara bull, och törs jag säga, ointelligent. Men är matteeleverna ointelligenta för att de svarar 2½? --- En rysk psykolog, Luria, bedrev på 20-talet ett experiment på analfabeter i sitt hemland. Han presenterade s.k. syllogismer för dem, enkla logiska frågeställningar som (exempel citerat ur Säljös bok): "In the far north, where there is snow, all bears are white. Novaya Zemlya is in the North and there is always snow there. What color are the bears there?" Och kunde få svar i stil med: "There are different sorts of bears... I don't know; I've seen a black bear, I've never seen any others ... Each locality has its own animals: if it's white, they will be white; if it's yellow, they will be yellow." Intervjuaren: "But what kind of bears are there in Novaya Zemlya?" "We always speak only of what we see; we don't talk about what we haven't seen." Det är ju en sund slutsats, eller hur? Han vet inte för han har aldrig varit där och inte sett några vita björnar. Men det som ju är spännande är hans oförmåga att tolka frågan som ett teoretiskt, logiskt deduktivt problem, och ge sitt svar utefter de förutsättningarna. Om jag minns rätt (orkar inte läsa igenom hela kapitlet igen) så drog Luria slutsatsen att denna oförmåga grundar sig i att brist på skolning. Jag vill minnas att Lurias tes (eller vem som nu påstod detta) var att man i skolan lär sig att göra dylika tolkningar i samband med att man också lär sig läsa och skriva. Det finns ju inget som säger att intervjupersonen ovan inte skulle vara en jäkel på mönsterigenkänning och knäckande bra på IQ-test som inte blandar in text och ord, efter att först ha fått bekanta sig med själva fenomenet IQ-test och sättas in i det "situerade tänkande" som krävs för att lyckas. Men eftersom han med all sannolikhet aldrig sett nåt liknande innan skulle han nog bara fråga vad fan det var frågan om (på samma sätt som han inte begrep frågeställningen ovan), gissa alla svar och hamna långt under medel. Är det rättvist att dra slutsatsen att han därför är dum i huvudet? På samma sätt menar jag då att vi inte heller kan säga något om vi ser att någon gör bra ifrån sig på ett IQ-test. Personen ifråga är bra på en isolerad "verksamhet" (för att använda en term från Säljös bok) - han tänker bra och rätt i en specifik situation. Men jag är inte på något sätt övertygad om att personen per automatik klarar av att använda denna förmåga på ett gynnsamt sätt i andra verksamheter, andra situationer. Man kan dividera 5 med 2, men man kanske inte fattar när detta är användbart och inte. Och det är ju typ den kopplingen IQ-"förespråkare" vill göra: att det är givet att man kan använda sin IQ-test-lösar-förmåga även i andra situationer. --- Ett annat kul exempel gällande hur situationen kan spela roll...: I en annan skrift (har glömt namnet, kan nog leta upp på begäran) pratar Säljö och en medförfattare om ett experiment där en matteklass och en samhällsklass båda får en vanlig portotabell, med porton för brev vägandes upp till 20, 100, 200 osv gram. De får sedan frågan vad det kostar att skicka ett brev på 120 gram. Eleverna hade från början ingen vidare koll på hur en sådan skulle användas, får understrykas. I samhällsklassen var eleverna i stora drag pragmatiska - det finns inget pris för 120 gram, men betalar vi för 200 gram så är vi säkra på att vi betalar tillräckligt, så det gör vi. Det är ju också så en portotabell SKA avläsas. I matteklassen kom eleverna med de mest tillkrånglade lösningarna man kan tänka sig, som involverade pris för 20 gram + pris för 100 gram (vad gör vi då om det väger 130 gram?), pris beräknat på någon form av enhetspris per gram (och här fick de problem, för de får olika enhetspris beroende på vilken utgångstaxa de väljer!), och liknande. Säljös (och medförfattarens) tes var att i matteklassen behandlade man problemet som ett räkneproblem - för varför skulle de annars få det under den här lektionen? De försökte komma fram till en lösning på samma sätt som man brukar göra under mattelektioner i allmänhet. I samhällsklassen tänkte eleverna uppenbarligen överlag på ett annat sätt, och det skulle då bero på att de befann sig i en annan situation. --- För några år sedan så hade jag, likt många andra, åsikten att en människas intelligens är något medfött och orubbligt, som man kan identifiera genom tester och experiment, som IQ-test (eller varför inte syllogismer som den ovan?). Jag hade dock inte lagt ner någon stor dos tänkande kring frågan. Jag var i stort nöjd och trygg med min outvecklade åsikt då, mest för att jag inte hade någon anledning att ifrågasätta den. Säljös bok sådde lite frön i skallen på mig och fick mig att tänka om. Att tolka situationen rätt ser jag numera som en ganska stor del av att kunna lösa problem, men det är något som inte ges särskilt stor uppmärksamhet i många diskussioner om "kunskap" och "intelligens".

Finns och finns. Det är intelligensbegreppet enligt Howard Gardners MI-modell, en modell som förvisso är mer sympatisk än den gamla synen "IQ = intelligens" men inte kan ses som något absolut obestridbart.

Bevisbördan ligger snarare på din sida - och nej, det räcker inte med att peka på ett antal framgångsrika personer som råkat få ett bra resultat på IQ-test. För naturligtvis finns de, men jag tror starkt på att det finns relativa medelmåttor i samhället som fått bra resultat på testerna också. (EDIT: När jag tänker efter så är det väl egentligen upp till mig att motbevisa din tes. Orka. ) IQ-test visar hur pass bra en individ är på att lösa några specifika typer av abstrakta problem, som är svåra att koppla till några scenarion i "verkliga livet". Det är väl klart att en person som är "smart" på flera olika sätt också kan vara skicklig på IQ-test, men kausaliteten är nog snarare Allmänt smart -> Även bra på IQ-test och inte omvänt.

Är en socialbidragstagare i Sverige rik eller fattig? Jämfört med övriga svenskar såklart fattig, måste tigga pengar på soc för att ha råd att äta och ha tak över huvudet. Jämfört med gatubarn i Rumänien som bor i kloaksystemen är samma person ofantligt rik. Det beror alltså på vad man jämför med. Det är relativt. Säkerligen kan du själv hitta fler exempel.

Det är ett vanskligt begrepp som folk slänger sig med utan att egentligen ha en klar aning om vad de menar. Jag brukar själv undvika att använda ordet.

Jag får en känsla av att ni pratar om två olika personer?

Showen Varekai har visats på SVT åtminstone två gånger. Det var därifrån jag hörde talas om det.

Jodå, jag är medveten om detta och jag försvarar inte filmen som helhet... det förtjänar den nog inte. Men Lynch brukar alltid få till vissa delar av sina filmer på ett sätt som, ja, berör mig och etsar sig fast i minnet. Klippet ovan är en sådan del. Förstår vad du menar och håller i viss mån med, men inte fullt ut. Men orka diskutera... det skulle vara föremål för en annan tråd i vilket fall.

Många otroligt bra scener som redan har nämnts. Det är svårt att välja en favorit, men den här gillar jag mycket och den har inte nämnts tidigare: Lost Highway (David Lynch, 1997), när Mystery Man (Robert Blake) dyker upp på festen och språkar med Fred (Bill Pullman):