"asså, det är helt omöjligt, det har ingen jävla betydelse vad jag gör, oavsett vad jag gör så går allt bara åt helvette" vad är ens anledningen att jag ens spelar det här jävla spelet, varför! Det är helt sjukt! "Det finns absolut inget jag kan göra!"
Känner du igen dig?
Jag har allafall lyckats med bedriften att tappa halva rullen på 6 dagar.
Och blivit kastad tillbaka resultatmässigt ungefär 4 veckor till ett resultat jag hade där nånstans i Januari. Jag har sprungit under EV i lite mer än 6 månader och 250K händer, och senaste skitspringet närmar sig nu 30K händer.
Den undermedvetna strömningen i mig, mitt känslomässiga behov, som gör att jag skriver följande är såklart att jag vill ha en mental snuttefilt av medlidande, en reaktion, en bekräftelse från någon annan hur synd det är om mig, och hur orättvist livet är. Och också såklart hur orättvist och "fel" det är att mina nuvarande resultat inte speglar min egen uppblåsta bild av hur jävla grym pokerspelare jag är.
Min självupptagna och orealistiska uppfattning om min förmåga att spela spel X, gör att jag kräver att resultat Y uppnås, och om detta inte realiseras så skyller jag på faktor Z.
Faktor Z är nått jag inte kan förändra, men jag använder det som en ursäkt för att inte ansvar för allt det jag faktiskt kan styra över.
12-stegs programmets andliga principer är sedan länge en helt integrerad del av min varelse, och det fina med, och styrkan med, den vanligast förekommande bönen, som avslutar varenda 12-stegs möte i hela världen, är att den går att applicera på vilken situation som helst, stor eller liten, allvarlig eller trivial, och användas som en spegel, oavsett sammanhang, såklart då även poker
jag kan definitivt rekommendera att stöta och blöta problemen i ditt liv med sinnesrobönen som bollplank.
Testa bara.
Så vi tar nu, så som jag uppfattar den, min hjärtekrossande, sönderslitande, frustrerande, brutala , djupt orättvisa downswing och så tittar vi på hur kapabel jag är att applicera följande 3 saker.
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra.
Mod att förändra det jag kan.
Och förstånd att inse skillnaden.
1:
Hur väl klarar jag av, rent känslomässigt, att på ett nyktert och balanserat sätt, förhålla mig till det jag inte kan förändra i den här situationen?
2:
Om jag är helt ärlig med mig själv, finns de inte en lång rad andra aktiva val jag hade kunnat göra stället för dom val jag gjort?
3:
Hur väl klarar jag av att se skillnaden, i det jag inte kan förändra i den här situationen, Och dom sakerna jag faktiskt kan styra över?
Och jag alltså mage att gnälla över badbeats. Mage att gnälla över hur synd det är om mig. Mage att tycka att livet är orättvist och att universum är emot mig. Med 4 fina friska barn, en fantastisk kvinna vid min sida, mat å tak över huvudet, att jag kan plugga å få CSN på för första gången på över 15 år. På distans, som gör att jag har möjlighet och tid att även förverkliga andra drömmar jag har, tid å spela poker, möjligheten att mina barn inte behöver vara på dagis å fritids mer än absolut nödvändigt. Bara för att ta några få exempel.
Jag hade åxå kunnat valt klassrums-undervisning istället för att plugga på distans, och suttit i ett klassrum på vuxenutbildningen i Örebro i Tisdags.
I det inledande samtalet med min studievägledare i januari så berättade hon om möjligheten att jobba integrations-främjande i ett projekt som vuxenutbildningen i Örebro har, som fokuserar på nyanlända som går på SFI. Och om jag va intresserad så fanns möjligheten.
Mitt i allt det här ska jag alltså må dåligt över att jag sätter nötstegen på turn, samtidigt som FI settar upp med KK, som han inte 3bettat pre, att vi får in det, å det parar sig på river.
Livet är alltså orättvist mot mig. Åhh wow.
Så trots min oförmåga att acceptera det jag inte kan förändra, trots min oförmåga att förändra det jag kan, är jag tacksam över, att när den tillfälliga galenskapen lättar, att jag faktiskt har förmågan att inse skillnaden.
Tack!