Ledartavla

Sociala medier är enligt mig en jätteskurk här. Ignorance is bliss!

Litteratur då. Jo, där jag växte upp kunde man typ antingen vara nazist och köra moped eller spela handboll. Jag spelade handboll. Jag fick problem med min rygg och kunde inte fortsätta spela. Var runt till alla möjliga specialister, kiropraktorer, akunpunkturflummare och dylikt. Jag hade de facto ont i ryggen, men såhär i efterhand tror jag att det var en psykosomatisk skada. Grabbar, omklädningsrum, tävling etc var inte en miljö som jag trivdes i. Däremot gillade jag sporten som sådan och upplevde att jag fick utlopp för min kreativitet i utövandet av den. När det nu inte längre var möjligt att fortsätta spela handboll förlorade jag kontakten med mitt sociala nätverk och på många sätt hade jag inte en normal emotionell och social utveckling från yngre tonåren. Jag hade alltid varit något av en datornörd och detta var något som jag nu fick massa tid över till. Jag satt på bibblan hela dagen och läste böcker om datorvetenskap och shit. Så småningom migrerade jag till hyllor som jag fann ännu mer spännande såsom filosofi, samhällsvetenskap och litteraturvetenskap. Oklart om jag ens fattade 10% av vad jag läste, men jag läste det i alla fall. Tids nog botaniserade jag också under lyrikavdelningen och fann mina första litterära förebilder i Dan Andersson och Karin Boye (jävligt klyschigt - jag vet). Under tiden försökte jag finna andra uttryckssätt - jag provade på piano, schack och lite allt möjligt tjossan. Det var ingenting som riktigt passade mig. Jag upplevde det som att det fanns för mycket förkunskaper som tog för lång tid att ta till sig för att man skulle kunna uttrycka sig "fritt". Dikter började jag skriva kanske i 17-års åldern, men det tog lång tid innan jag började ta det seriöst. Ganska länge hade jag en skev syn på poesi. Jag försökte hela tiden läsa den på ett analytiskt sätt. I gymnasiet hade vi en engelskauppgift där man skulle analysera tre dikter. Den "svåra" dikten var T.S. Elliots The Waste Land. Klart som fan jag skulle läsa den svåra dikten liksom lol. Tillbringade massvis av tid till att läsa sekundlärlitteratur om den och började så småningom "fatta" vad den handlade om, det tilltalade mig ganska mycket då jag vid denna tid behandlades för depression och kände mig ganska utanför. Jag laddade ner en ljudversion av dikten som någon glad amatör läste upp. Han läste med väldigt stor inlevelse, kanske lite överspelat. Elliot själv läser upp den väldigt mekaniskt och monotont. Jag började lyssna på den varje natt före läggdags. Och nu hände någonting! I limbo mellan sömn och vakenhet hade jag slagit av den analytiska hjärnan och tog emot dikten på ett annat sätt. Många år senare på universitet efter att jag hade läst Gunnar Hanssons avhandling Dikten och läsaren: studier över diktupplevelsen fick jag reda på att detta kallades för en syntetisk läsning, det vill säga man "fattar" inte vad det betyder, man "känner" vad det betyder. Det var först då poesi blev riktigt intressant för mig. Och jag insåg att det var det renaste uttryckssättet som jag kunde finna, i den bemärkelsen att jag redan "kan" språket - här behövdes inga långa förkunskaper i att öva skalor, eller dyr utrustning för att snabbt komma till en nivå där man kunde göra lite som man ville. Det tilltalade mig. Idolen var fortfarande Elliot och han hade en klassisk bildning. Jag inbillade mig att för att bli en bra poet måste jag också ha en klassisk bildning. Det tycker jag givetvis är töntigt nu. Jag började läsa grekiska och latin på uni när jag var 18 och sen fastnade jag lite där av andra anledningar än vad jag ursprungligen kom dit för. Under hela tiden hade jag perioder under vilka jag skrev, mest på somrarna. Det är nog inte förrän typ mitten av 20-års åldern som jag har börjat ta skrivandet ett snäpp mer seriöst och se det lite som ett arbete då man får in sina 3-4h/dag. Amen typ så. Väldigt mkt TL;DR. Lirat en session pokerus, hitta två bajs in, va stabilt å wp, nu ska jag käka.