Gå till innehåll

Diktproblem


Sjogren

Recommended Posts

Jag har en skoluppgift at skriva om författaren och poeten Dan Andersson.

Man ska skriva om hans liv samt analysera tre dikter som jag skulle behöva lite hjälp med.

När jag läser hans dikter fattar jag nästan ingenting, känner mig som en analfabet:oops: Så jjag skulle behöva lite hjälp med det

 

 

Minnet

Vi gingo över Raiskis

frusna, vida vatten,

och sågo masugnsflammorna

från Romebergabron.

Och solen sjönk så sakta,

i stänk av guld mot bergen,

och sakta kröpo skuggorna

bland enarna på mon.

 

Som eld och ljus mig smekte

dina mjuka jungfruhänder,

i himlens kalla stjärnglans

såg jag ditt mörka hår.

Och het av lust jag smekte

ditt bröst och dina länder,

och fick av dig det heliga

som endast mannen får,

 

och nu är allt ett minne,

en saga från igår.

 

 

Jag väntar

Jag väntar vid min stockeld medan timmarna skrida,

medan stjärnorna vandra och nätterna gå.

Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida -

den käraste, den käraste med ögon blå.

 

Jag tänkt mig en vandrande snöhöljd blomma,

och drömde om ett skälvande, gäckande skratt,

jag trodde jag såg den mest älskade komma

genom skogen, över hedarna en snötung natt.

 

Glatt ville jag min drömda på händerna bära

genom snåren dit bort där min koja står,

och höja ett jublande rop mot den kära:

Välkommen du, som väntats i ensamma år!

 

Jag väntar vid min mila medan timmarna lida,

medan skogen sjunga och skyarna gå.

Jag väntar på en vandrerska från färdvägar vida -

den käraste, den käraste med ögon blå.

 

 

Hemlös

I natt har jag vandrat från Hedsunda by,

där jag fåfägt bönföll om hägn,

mina glappande skor äro tunga som bly

av träckstänk och midnattsregn.

 

Jag kom från tjuvarnas gråstensborg,

där min skugga var min kamrat.

Där var år av grubbel och månaders sorg

och nätter svarta av hat.

 

Ty jag älskade strid med sten och kniv,

och log åt jämmer och sår -

och till sist så tog jag en kvinnas liv,

och satt fången i många år.

 

Och vid Kersnas tjärn, nedom Hävamo brant

jag ville ur livet fly,

när den drivande månens guld föll grant

över strändernas gungande dy.

 

Men inom mig är något som icke vill dö,

och som hatar att leva ändå -

det är bittert att kvävas i kvällssvart sjö,

och bittert att levande gå,

 

och känna hur eländet suger en ner,

tills man andas med bara hat -

fast solen lyser - fast sommaren ler -

det är bitter, bittert kamrat!

 

 

Tacksam för hjälp

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Gäst
Svara i detta ämne...

×   Du har klistrat in innehåll med formatering.   Ta bort formatering

  Endast 75 max uttryckssymboler är tillåtna.

×   Din länk har automatiskt bäddats in.   Visa som länk istället

×   Ditt tidigare innehåll har återställts.   Rensa redigerare

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

×
×
  • Skapa nytt...