Arbetsproblem

[robster80]

I likhet med andra på forumet tänkte jag posta en tråd som relaterar till livsfrågor och svårigheter i vardagen. Mitt problem är egentligen inte alls så farligt men det är ändå något som tar upp onödigt mycket tankearbete. Det hela började med att jag tog ut min civilingenjörsexamen i höstas förra året. Jag hade gjort exjobbet på en institution och fick efteråt ett erbjudande om att doktorera där. I brist på andra allternativ och att istället för att vara en arbetssökande soffliggare tackade jag JA. Det var ändå ett ämne jag tyckte var intressant och en soft Dr:s titel kunde ju vara kul att ha. Problemet är att jag emmalanåt vantrivs ganska ordentligt. Jag känner inte att jag är motiverad till 100% vilket i den här världen betyder att man blir en halvmisslyckad wannabe forskare. Jag kan sitta på seminarier och bara känna en oerhörd ångest för att jag inte förstår vad de pratar om och att jag samtidigt vet att jag skulle kunna förstå om jag bara tog mig tid att sätta mig in i det. Jag börjar alvarligt tro att jag valt fel och när jag känner så tappar jag motivationen ännu mer vilket leder till att jag jobbar ännu sämre och så vidare. Kanske också för att jag på något sjukt sätt vill att det ska gå ännu sämre så att de inte vill ha kvar mig. Jag har sökt lite jobb men inte haft tiden eller motivationen att engegera mig tillräckligt mycket för att hitta något. Jag blir lite för bekväm när jag har något och lägger inte ner kraft på att hitta något annat. Jag skulle antagligen söka mycket mer aktivt om det var lite kris (läs arbetslös). Jag mår lite halvtaskigt av hela situationen och det drar ner mitt humör vilket i sin tur drar ner stämningen mellan mig och tjejen. För att komplicera saken ännu mer är jag inte riktigt säker på vad jag vill med livet. Jag är inne i något som kan jämföras med "jag har tagit studenten ångest" och får ibland tvivel om jag vill jobba inom det jag har utbildat mig till. Allt ifrån drömmar om att öppna eget till att bli författare eller lärare cirkulerar i huvudet. MEN, jag tar aldrig tag i idéerna. Jag bara mal på och mår sämre och sämre av hela situationen. Jag vet inte vad jag vill få ut av den här tråden men lite tankar från utomstående skulle i vilket fall inte skada. Kompisar och familj tycker i stort sett att jag är dum i huvudet om jag skulle säga upp doktorandstudierna utan att ha något annat spikat. De har antagligen rätt men jag tänker ibland att jag kanske skulle få lite eld i baken och verkligen ta tag i saker om det var så. Ekomomiskt så har jag så jag klarar mig ett tag om jag lever någorlunda spartanskt. Äh jag vet inte, jag kommer antagligen inte göra slag i saken. Jag får väl bli en avdankad grå Einstein kopia.

[Jennez]

Du svarar ju sjalv pa vad problemet ar. Du har ideer men tar inte tag i dem. Det ar egentligen det enda du kan gora. Det ar otroligt svart att hitta motivationen for det du gor nu eftersom du har bestamt dig for att du vill gora nagot annat. Du valde till och med att doktorera "i brist pa annat".

 

Nu kommer jag lata jattegammal men ar det nagonting jag har lart mig sa ar det att tro pa det man gor! Nar jag borjade spela poker fick jag alltid hora av kompisar, familj mfl att det aldrig skulle leda nagonvart. Jag vidholl min ambition och nu jobbar jag med min hobby och jag tjanar mer an samtliga vanner och bagge mina foraldrar. Jag spelar inte ens poker i den utstrackningen jag gjorde forr, jag jobbar pa en av siterna vilket jag trivs hur bra som helst med. Ja, jag har grindat proffessionellt i ca ett ar men andra erbjudanden dok upp och jag vagade chansa. Gor det! Utbilda dig till larare, oppna eget, bli forfattare! Det gar om du tror pa det, men du maste ta steget och det kan ingen annan gora at dig.

 

Hoppas att det hjalper!

[lok123]

Känner igen mig väldigt mycket i det du skriver. Skillnad är väl att jag aktivt sökte doktorandtjänst utomlands och var väldigt motiverad i början, men nu när nästan två år har gått så vet jag inte ifall det var riktigt det jag vill hålla på med. Sitter mest på kontoret och läser på pf.nu känns det som. Att bli en misslyckad wannabe forskare verkar oundvikligt nu .

 

Jag har precis som du många andra idéer om vad jag vill göra, saken är den att jag får ångest av utsikten att göra en sak (må det än vara det mest fascinerande i världen) i resten av mitt liv. Det är nog ett ganska nytt fenomen eftersom förr i tiden föddes man så gott som in i det man skulle jobba med - bonde, direktör, doktor mm. Fan nu vill jag göra allt det men tiden räcker inte till. För mig är nog inte problemet att jag inte gör det jag vill göra utan att jag inte gör allt det jag vill göra. Att hoppa av och börja en ny karriär skulle med stor sannorlikhet resultera i samma vånda.

 

För mig funkar det att se det hela som en utbildning. Du har ju inte stängt möjligheterna att bli författare eller lärare som du skriver. Som forskare är man ganska fri att bestämma över sin egen tid. Om det är väldigt jobbigt/tråkigt så råder jag dig självklart att hoppa av men om problemet, som för mig, sitter i att du blir "fast" så är det mer din inställning du måste ändra på.