Tankar om turneringspoker

[gdaily]

Amerikana-SM 2002. 16 syrianer och 6 svenskar kom till start i tävlingen, som var ett 10.000 kronors buy-in (med ett inköp). Svenskarna kom 1, 2, 3, 4 och 5:a! Ettan, trean och fyran hade aldrig spelat spelet förut! När jag vann den tävlingen befäste det min uppfattning om att tävlingspoker inte handlar mycket om poker, utan mer är en uppvisning i money-management. Ingen av syrianerna hade nämligen spelat en tävling någon gång tidigare i sitt liv. Hade det varit ett cashgame så hade vi svenskar givetvis varit kanonmat.

 

För er som inte vet, så är Amerikana femkorts stötpoker med reducerad kortlek – alla kort under sju är borttagna. Esset kan användas som lägsta kort, det vill säga till stegen E789T (men har du en sådan sluthand så har någon spelat mycket fel på vägen). Eftersom kortleken är reducerad så rankas en flush högre än kåk, annars är det precis som vanligt. Amerikana spelas no-limit, och är ett riktigt intressant spel att analysera.

 

Jag förväntar mig inte att ni skall hålla med mig i det jag nu kommer att skriva, men något korn av sanning finns det nog i mitt svammel.

 

Varför är inte turneringspoker poker i mina ögon: Jo, efter det att man klarat av de inledande perioderna, då alla har mycket marker, så tunnas startfältet ut, men tyvärr inte i samma hastighet som blindarna höjs. Detta innebär att spelet främst handlar om att värdera starthänder. Inget fel i det, det är en skicklighet i sig. Men till slut så har man ju kommit till finalbord, och det är här som det blir fel i mitt tycke: I ”vanlig” poker så belönas du för att du spelar ut din motståndare. I tävlingspoker så kan du belönas för att du INTE spelar en hand, även om handen i sig har positiv förväntan. Som exempel:

 

Tre spelare kvar, alla har 10.000 i tävlingsmarker. Två priser, säg 600 kr och 400 kr. Var och ens förväntade vinst är alltså 333 kr (1.000/3)

 

Du har par i tvåor på stora blind, och mörkarna är fortfarande små i förhållande till ert markerantal. Knappen lägger sig, och lilla blind går all-in. Du skall givetvis precis till att lägga dig (ni som tycker man skall syna har fel) när motståndaren tappar sina kort! Bildsidan kommer upp, och han har AKo. Helt plötsligt vet du om att du är en hälsosam favorit, i storleksordningen 52% (orkar inte räkna exakt).

 

I cashgame så har du alltså en klockren syn. Ingen bank ger en sådan ränta på insatt kapital. I tävlingspoker måste du fortfarande lägga dig! För vad händer om du synar? Jo:

 

I drygt hälften av fallen dubblar du upp dig, och har 20.000 i tävlingsmarker. I knappt hälften av fallen så går du gul.

 

I de fallen vi dubblar upp, så vinner vi tävlingen två gånger av tre (om vi förutsätter att vi är lika skickliga som motspelaren), på grund av att vi har två tredjedelar av markerna.

 

På hundra försök:

48 * 0 kr = 0 kr

(52*2/3) * 600 kr = 20.800 kr

(52*1/3) * 400 kr = 6.933 kr

På 100 försök så är vår vinst alltså 27.733 kr, eller 277 kr per gång. Men spelade vi inte handen så var vårt förväntade värde 333 kr! Vi förlorar alltså dryga 50-lappen på att spela handen, trots att handen i sig har förväntad plusvärde. Motståndaren har givetvis ännu sämre värde av handen – den som tjänat drygt 50 kr av mig och drygt 60 kr av motståndaren är knappen – spelaren som inte ens spelar potten! Hans EV i tävlingen går ju upp till att vinna tävlingen en tredjedel av gångerna, och komma tvåa två tredjedelar av försöken. Det kallar inte jag poker.

 

Tro inte nu att jag ogillar tävlingspoker – nej helt tvärt om! Jag åker gärna ut och spelar något evenemang i USA eller Europa. Kan rekommendera Orleans Open i Las Vegas i Juli (100-1000 buy-intävlingar under 14 dagar), Barcelona open på hösten eller på närmare håll tävlingarna på Casino Ray i Finnland två gånger om året.

 

Tävlingspokerserien WPT som visas på amerikansk TV har fått oerhörda människor att komma till on-lineborden, och därefter till liveborden. Och dessa spelar fruktansvärt dåligt. Undrar hur många som sitter framför datorn med solglasögon och keps när de spelar – och försöker härma finalbordstaktik i 50$ buy-in cashgame på Party, eller limitspel. Många tror jag. Och detta är bra för pokern, på lång och på kort sikt.

 

Så detta är tävlingspokerns största mission- att dra folk. Casino Cosmopol har fattat detta, och kör tävlingar en gång i veckan. I Stockholm är det på den annars döda dagen tisdagar som dom får 50 pers att vallfärda till pokerrummet. Tävlingen, med sin låga avgift 100 kr (500+100) är en riktigt bra affär för den duktige spelaren, som har en hälsosam fördel. Det är typ hälften av deltagarna som inte kan vinna. Så lagomlåga tävlingar är bra för att få folk till pokerrummet på utsatt tid – fångar man in dom sedan till cashgame så har pokerrummet lyckats bra i sitt uppsåt.

 

Riktigt stora tävlingar, som WPT och WSOP, är också bra, ur mediesynpunkt. Enormt genomslag i massmedia ger en stor spelarbas som vill prova på.

 

Tävlingsspel är också klockrent för Internet. Det fuskas en hel del på Internet på cashgameborden – men i tävlingar är det mycket svårare att poolspela.

 

Det tråkiga med tävlingsspel är att det är höga kostnader förknippade runtomkring. Simon Trumper skrev en artikel, läs här, hur det gick för honom under den tiden har reste runt i Europa och sopade rent hus – placerade sig i nästan varje tävling under några års tid, och var ändå gul.

 

/Ola

_________________

 

Den här lär väl provocera fram några kommentarer? Synpunkter?

[Appel]

Här kan du kommentera denna artikel

http://pokerforum.nu/forum/showthread.php?t=29647