God morgon dagbok.
Idag är det en vecka sedan jag landade i Gbg, vid 12-tiden på dagen.
Det har varit en härlig vecka där man återsett en hel del vänner som man saknat.
Ikväll ska jag träffa ännu fler och på lördag blir det utgång.
Ser ut som att jag är kvar här i ett par veckor till innan det blir dags att ta flyget ner till spagge-land.
Jag saknar vackra Cape Town och Fatima, men samtidigt känns det som att CT är ett avslutat kapitel och nya äventyr väntar.
Mitt visum gick ut 3 april i RSA. Jag tänkte skaffa nytt 3-månadersvisum och därefter uppehållstillstånd, men det sköts upp pga lathet.
Problemet är att deras "home affairs" är en så långsam process att det går åt heldagar att besöka stället, så man var ju inte direkt sugen på att åka dit.
I vart fall ledde detta till att när jag lämnade landet 30 september hade jag varit illegal i 6 månader.
Jag besökte Home Affairs veckan innan jag skulle åka och då sa handläggaren att jag bara behövde ta emot en bot på 3000 rand på flygplatsen, vilket jag kunde betala senare när jag var hemma.
Problemet är bara att i RSA kan man få 10 olika besked av 10 olika människor, så man kan inte riktigt lita på det man får höra!
Brorsan fick boka biljetten eftersom neteller-kortet inte alltid fungerar vid köp av biljetter online.
Seb skulle hålla mig sällskap fram till Istanbul, och vi åkte till flygplatsen 3 timmar innan flygning för att vara i god tid ifall mitt visumproblem skulle ta tid.
Vid incheckning frågar de efter kreditkortet som köpet gjorts med! Jag sa att min bror i Sverige har gjort köpet. Då vill de inte släppa mig på.
Lösningen är att han måste åka till Landvetter och visa sitt kreditkort för Turkish Airlines så de kan lyfta spärren och först då kan jag åka.
Helvete också... ringer brorsan som sticker i väg och man är fan grinig nu...
30 min senare har han ordnat saken och jag kan checka in.
Passerar säkerhetskontrollen och när boardingen börjar går jag till passkontrollen. Seb går före och när det blir min tur säger snubben att han måste ringa sin överordnade.
Vit, arg, gränssnut i 60-års åldern dyker upp och tittar på mig och säger:
- You are not taking the flight today.
Jag: huh?
Han var så jävla arg. Tar mig till kontoret och säger:
- Låt mig förklara vad som kommer att hända nu. Du har begått ett väldigt allvarligt brott och jag kommer att ringa polisen som får komma och hämta dig till häktet. Du måste gå till domstolen och få din dom, och det blir torsdag-fredag nån gång nästa vecka, så du kommer att transporteras till fängelset under tiden.
Jag tänkte WTF.. det här skulle ju fan inte hända. Kände hur ringmuskeln började bli slapp redan och framtänderna skulle man ju inte få behålla.
Försökte övertala honom att ge mig böter, insinuera att mutor var möjlig, allt jag gjorde gick fan inte igenom väggen.
Han sa att vi turister tror att RSA är en bananrepublik och att vi kan göra vad som helst och att han var trött på det. Han skulle minsann göra ett exempel av mig och visa att man måste respektera landet.
Han tog mitt boarding card för att avboka mitt flyg och bad mig vänta utanför kontoret på att polisen skulle komma.
Det går inte riktigt att återge den surrealistiska känslan jag hade.
Jag har levt ett händelserikt liv och jag har varit illa ute många gånger när jag var yngre.
Jag har stått mot en full raggare på Karlskogas festival där han hållit en kniv mot min hals och hotat att skära av mig halsen.
Jag har genom mirakel undkommit gängslagsmål där motståndarna hade brännbollklubbor taggade med spikar gömda i buskarna.
Jag har varit i slagsmål där vi var 3 och de var 20-plus till antalet på brorsans födelsedagsfest i folkets hus i Alingsås.
Jag slogs tillsammans med brorsan och en polare mot ett helt gäng turkar i Alanya samtidigt som ögat brände pga att en av de hade tömt pepparsprey i det.
Vid samtliga dessa tillfällen så gick adrenalinet på högvarv pga ursinnet som tagit över mig, vilket inte lät rädslan dyka upp.
Ursinne är nog den starkaste mänskliga känslan som suddar ut allt annat, och mitt ursinne är bortom kontroll när det väl slår till... helt bortom kontroll, vilket i sig har varit skrämmande i efterhand.
Men nu för första gången i mitt liv kände jag skräcken i dess renaste form. Jag kände inget ursinne utan bara skräck. Det var en obehaglig känsla att hjälplöst resignera inför den, utan en sportslig chans att få ge igen, att slå tillbaka, att jobba upp sitt ursinne till en nivå då man inte känner den här obehagliga känslan....
Här står man i Afrika, helt ensam, inför deras rättsapparatur och man har redan förlorat. Fängelse i Sydafrika... Kommer att bli en hård vecka och vem vet, kanske sista veckan i livet, för jag tänker fan inte vika mig.
Tänker genom mina planer, mina drömmar. Allt verkar så avlägset nu.
Jag ser flygplanet stå där och folk stiger på. Så nära men ändå så långt borta... flyget till friheten.
Visste att jag någon dag skulle få betala priset för min lathet, men trodde att det bara skulle vara en monetär smäll.
Snuten ger mig två papper och ber mig skriva på. Apatiskt skriver jag på utan att läsa innehållet. Vem bryr sig liksom... nu är man på botten och det enda jag tänker på är att slåss för min överlevnad.
Han ger mig passet med ena pappret i och säger: gå till flyget, men gör inte om det här. I'll give you a break.
HUH?...
tittar på pappret som jag precis skrev på. Det är en bot på 3000 rand och jag är fri.
Tittar på snuten. Han ler fortfarande inte utan är lika arg.
Åkte jag precis på mitt livs bluff eller råkade han bara ändra sig?
Tänker inte stå där och fråga och riskera att han ändrar sig igen.
Sätter mig i sätet bredvid Seb. Nu kommer adrenalinet i en våg och fingrarna skakar okontrollerbart.
Vi lyfter mot Istanbul.
