Jag börjar bli allt mer övertygad om att man missat en dimension i poker. Eller, nja, missat har man väl kanske inte. De "duktiga" hävdar att den här dimensionen inte finns. De som lyckats hade knappats klarat sig utan den. Amatörer och idioter dyrkar den. Snart även jag.
Åsyftar så klart "känslan".
Den måste finnas. Hur kan jag annars så ofta, när jag känner så, förlora potter där jag så totalt dominerar motståndaren? Nu senast blev jag "trappad" av fi som hade KJ på xxKx-bräda. Jag hade AA. Visste redan innan floppen att jag var rökt. Alltså, jag kände verkligen det. Känslan.
Som sagt, idioten "trappade" mig på turn, degen åkte in (nlt-turre) och river visar inte J utan K. Jag visste att något av korten skulle komma. Eftersom min känsla var totalt negativ redan från början, borde jag ha lagt mig?
Jag pratar givetvis inte om ett enstaka tillfälle, har ändå 4-5 års onlinespel i ryggen.
Samma resonemang fungerar åt andra hållet så klart. Jag kan vara helt övertygad om att vinna pott, trots att jag vet att fi sitter på en starkare starthand, och jag vinner.
Känslan. Den finns. Eller?
De flesta avfärdar det här som ett snömosresonemang; ovetenskapligt idiotiskt, korkat. Ja, jag håller med. Eller höll med. Men va fan, när den där "känslan" suttit så många gånger... Snart börjar jag lägga AA pre när känslan är fel.
Trodde inte jag skulle falla i den här gropen och mitt eget förnuft skriker just nu åt mig att jag är en idiot.