Extremt bra post.
Jag känner själv hur mkt tuffare det är nu för tiden, och det handlar inte bara om gamesen för mig. För mig är det nog mest motivationen som tryter tack vare att det har blivit tuffare. Det här året har jag EV-mässigt gått in i min tyngsta downswing någonsin, och jag märker ganska tydligt hur det påverkar mig. Jag är inte speciellt påläst på hur depressioner yttrar sig, men det skulle inte förvåna mig om en psykiatriker skulle klassa mig som deprimerad. Visst, poker är bra pengar - men är det värt det? Hur ska jag kunna behålla en edge när jag oftast hatar det jag gör?
Jag menar, i år hade jag tjänat mer pengar på att jobba heltid på Coop. Downswing hit och downswing hit, men egentligen kvittar det ju. Det är inte så att jag kan betala en framtida ny bostad med EV-grafer. Poker är hänsynslöst orättvist, och det är väl egentligen tack vare det många av oss har kunnat tjäna ett par miljoner på det vi gör.
Frågan är, hur länge orkar man? Jag har inte rätt personlighetsdrag (till skillnad från mr_jimmy etc) för att kunna hantera pokerns swings på ett riktigt bra sätt, och det har alltid varit lite kämpigt på den fronten. Idag är det tuffare än någonsin, och många gånger kan pokern tillochmed få mig att känna att jag inte har något att leva för, trots att jag rent intellektuellt vet att jag har ett otroligt bra liv. Hade inte pokern sänkt mig hade jag inte haft ett endaste dugg att klaga på just nu. Absolut ingenting. Men ändå ligger man där på golvet och flåsar så fort man har jackat iväg en tio buyins till en superfisk. Igår skickade jag min freedom chair (dyr jävel) rakt in i balkongdörren och och sparkade hål i väggen, för att två timmar senare vara glad på bowling med tjejen och polarna. Det säger sig självt att det inte är sunt med sådana humörswings, vare sig det är extremfall eller inte.
Anyway, allt det här fick mig att börja fundera på vad jag ville göra med mitt liv. Jag tänker absolut inte vara en av de som vägrade inse att han inte var vinnande längre och förlorade allt. Det får bara inte hända, och jag tror inte att jag kan hålla vattnet över ytan i så många år till som jag känner över pokern just nu. Visst att man kan kliva ned i nivå ytterligare, men jag vill inte bara grinda för att klara vardagen hela livet. Det är inte därför jag har kämpat med det här. Så, hur fortsätter jag då?
För mig var det ganska givet att sätta mitt lata arsle i skolbänken och göra klart universitetsstudierna. Jag kommer att fortsätta spela under den här tiden. Troligen inte lika seriöst, kanske inte alls. Allt jag vet just nu är att jag behöver något extra att tänka på i mitt liv. Pokern får inte ta upp såhär stor plats, för en dag kanske den får mig att tappa kontrollen. Jag är helt övertygad om att jag har ett kortsiktigt större $EV i att grinda gentemot att plugga och hitta ett utvecklande jobb - men det här är något jag gör för min egen hälsa och inte för pengarna.
Så, pokern då? Jag kommer till en början att försöka grinda så gott jag hinner. Heltidsstudier är imo egentligen inte heltidsstudier, så det bör inte vara några problem att försörja sig under den här tiden. Jag har sedan feb skippat $10-20 och högre, och det finns nog en decent chans att jag flyttar ned ännu mer i nivåerna under den här tiden. Jag är rätt fine överrullad för allt jag spelar idag, men jag orkar bara inte må dåligt längre. Även om jag är vinnande på highstakes tänker jag inte låta stolthet komma i vägen. Studierna kommer att vara prio ett just nu, och om det så ska krävas att jag spelar NL100 för att inte må dåligt så får det vara så. Det här är något som jag jag vill tro kommer lösa sig på vägen, så i dagsläget kommer jag att fortsätta peppra $3-6 och $5-10 som vanligt. Men vem vet, om ett år kanske ni ser mig sitta och grinda 6-max NL100
För mig är det här inget misslyckande. Jag är strax över en miljon från ath just nu (heja börsen + bilköp ), men det gör verkligen ingenting. Även om jag skulle ha slutat här och nu hade jag ändå varit helnöjd med allt jag har fått uppleva, och även uppnått.
Jag vill tro att pokern har lärt alla oss som spelar professionellt extremt mycket. Vi har tagit hand om våra liv på ett självständigt sätt. Vi har klarat det här utan att någon har sagt till oss hur vi ska göra, och varför vi ska göra det. Det har varit bekymer och hinder att ta sig förbi - men man har alltid kunnat lösa det med diciplin och lite jävlar anamma. Även om jag helt skulle släppa pokern om ett halvår skulle jag alltid vara stolt över det jag har åstadkommit. Fan, jag hade varit stolt även om jag så klev idag - såhär "långt" från toppen. Vi har klarat något som många försökte sig på men misslyckades med.
Jag vet inte riktigt var jag ville komma med den här textmuren. Jag antar att jag egentligen bara ville skriva av mig. Funderade på att göra det redan för 2-3v när jag anmälde mig för studier igen, men det har inte riktigt blivit av. Jag är i alla fall glad över beslutet och att jag faktiskt prioriterade mitt eget välmående över pengar. För en gångs skull är jag inte orolig över framtiden, och vad som än händer lär jag aldrig ångra den här tiden.
Puss
