Jag är uppväxt med föreställningen att grav alkoholism (vi snackar inte hobby- eller helgalkisar nu) är en sjukdom och mitt påstående lutar sig inte på någon annan forskning än den självupplevda. Jag har som RayIV i min närhet haft flera fall av alkohol/medicinmissbruk ända från min barndom och har själv vid minst ett par tillfällen dödat demoner med hjälp av sprit under längre perioder, vilket faktiskt hjälpte mig. Långvarigt bruk/missbruk övergår förr eller senare till sjukdom eftersom lever, hjärta, kärl etc tar mycket stryk. Och man dör ofta allt för tidigt, det bör vara ställt utom allt tvivel utan att behöva komma dragandes med en doktorsavhandling.
Förutom fysiska men påverkas psyket rätt kraftigt, depressioner, ångest, brist på verklighetsuppfattning, taskig självinsikt, sömnproblem, aggressioner, dåligt självförtroende osv. är mycket vanligt. Att hålla sitt drickande på en nivå där alkoholen gör "nytta", skapar kreativitet och eufori, får en att glömma vardagen är väl eftersträvansvärt så länge man kan hålla sig till det. Nu låter det kanske som om jag vore rabiat alkoholmotståndare, vilket absolut inte är fallet. Snarare tvärtom. Dock vet jag när det är dags att ta en paus.
Vidare är jag förstås för dåligt insatt för att gå i clinch om vad vetenskapen säger om alkoholism, avvänjning osv, men min erfarenhet säger att om beroendet ska försvinna måste man lägga av helt. Möjligen kan man återuppta det sociala drickandet så småningom, det är individuellt betingat.