Visst inte.
Försoningen, en pjäs, en akt, två omahaspelare.
Plats:
En takvåning någonstans i City, närmare bestämt i badrummet.
Atmosfär:
Något dimmig på grund av den enorma jacuzzins inbyggda ångmunstycken. De etthundra tända ljusen bidrar till ett sällsynt sken, sällsynt på gränsen till övernaturligt. Värmen och fukten går nästan att ta på.
Bredvid jacuzzin står ett immat glasbord. Bordet är fyllt med rödvinsflaskor, jordgubbar, vindruvor och en kortlek från KEM, garanterat vattensäker, liggandes i ett etui tillverkat av ett träslag från fjärran land. Röda rosenblad är strödda på det spanska klinkergolvet hela vägen från dörren i denna helgedom, ända fram till den nedsänkta badplatsens trappsteg.
Ur de tolv fuktskyddade högtalarna i rummet strömmar toner från en av Miles Davis bästa album någonsin, Sketches of Spain. Ett stort fruktfat på golvet avger en frisk, upplivande doft som cirkulerar, tillsammans med ångan runt i rummet. Den gamla moraklockan ute i vardagsrummet slår tolv slag, det är midnatt.
När ögonen vant sig vid ljuset och dimman kan man se två skepnader, sittandes mitt emot varandra i jacuzzin. Det är två män. Två till synes nakna män. Vid närmare betraktelse ser man att de inte är helt nakna, de är iklädda varsitt japanskt höftskynke som är smyckade med serigrafier av de gamla mästarna Doi Brunshi och Joh Moshi. Trots den rogivande miljön kan man urskilja en viss irritation från de två männen.
Plötsligt yttrar sig den mörkhåriga, något kortare mannen:
"Vadå rödtjut? Jävla fjolldricka, har du inget stöl eller wirre hemma?"
Den ljushårige, till synes äldre och längre mannen utbrister:
"Men vaffan, jag sa ju till dig att köpa med dig eget dricka. Duger det inte med rödvin?"
Den mörkhårige:
"Förlåt, mannen. Visst duger det. Ska vi dra en spader?"
Den ljushårige:
"Visst, mannen. Vi kan spela om vindruvor om det är okej?
Den mörkhårige:
Yo, shuffle up and deal!
Den ljushårige reser sig snabbt upp ur vattnet, böjer sig mot väggen och tar tag i en lång plankliknande bräda som han lägger emellan dom, över hela jacuzzins bredd. Den mörkhårige har svårt att se i ångdimman vad det föreställer. Efter en stund lättar det och han stirrar ner på en exakt replika av Omaha Beach som den såg ut på D-dagen den 6 juni 1944, men med plats för alla gator och spelmarker.
Den mörkhårige, nu lätt upphetsade mannen väser:
"Skit i vindruvorna, tar du VISA?