lessen

För mig är det samma sak, missbruk är ett problem av något slag och uppstår av en anledning. Spelar man när man ej bör är det ett missbruk enligt mig och fortsätter man är det ett beroende.

Det du beskriver är de största "symptomen" jag sett hos folk, två personligheter i en och samma kropp vars motsatser är som dag och natt. Den största förklaringen till varför många spelar brukar vara spänning eller brist på annat. Det känns dock för enkelt, skulle man fylla livet med spänning, god ekonomi och sysselsättning och voilá så ser man aldrig mer åt spelandets håll..? En spelare som har alltet och mycket mer då? Och ändå dras till det, i vilken kategori hamnar de personer? Det är väl de som kan undanfly rubriken "spelmissbrukare". När man väl hamnat i mörker är det svårt att minnas tillbaka till ljusa tider, och när de egenskaper väl får komma fram till ytan igen kan hopp väckas? Din Låter vettigt det du skriver.

Efter att jag gav mig in i ett förhållande med en spelmissbrukare där kampen om att förstå och försöka ändra började har jag blivit mer nyfiken kring detta som än idag är för mig ett mysterie - varför det inte bara går att sluta. Jag har varit på föreläsningar och läst expertutlåtanden kring detta problem som förr var okänt för mig. Jag har insett, trots alla försök, att man aldrig kan ändra ett beteende när det frivilligt ej önskar ändras. Jag riktar nu min fråga till er som varit/är spelmissbrukare, utan något annat syfte än att försöka förstå grunden till spelandet: Vad fick er att sluta spela? Och ni som fortfarande kämpar, vad hade fått er att vilja (och ännu viktigare Kunna) sluta spela?

Ett helt år senare har han nu insett och erkänt sitt missbruk och gått på stödgrupper sedan en månad tillbaka. Han var ärlig mot sig själv för en månad sedan när han verkligen hamnade i botten. Igår fick han återfall och ringde helt förstörd. Vi har sedan tre månader tillbaka bott isär, jag fick nog av dåelandet och alla lögner. Sakta började mitt hopp komma tillbaka, han gick ju på möten och hade insett. Till igår då åtetfallet kom tillbaks. Kände mig..bedragen..på något sjukt sätt... Han frågade om jag kunde följa med till stödpersonen som han hade fått tid hos eftersom det var "akut" och han kände allt krisar nu efter återfallet. Han sa även att han inte kan ha tillgång till sin egen ekonomi, hsn vet han inte kan hantera det. Vi var på mötet idag, var första gången för mig och jag fick en insyn i allt. Stödpersonen berättade att han alltid kommer ha ett spelsug och denna kamp kommer han alltid behöva ha garden uppe mot. Nu hemma har jag tusen tankar i skallen. Vad ska jag göra? Ska jag ge det en sista chans o stötta han o ge mig in i den svåra kampen nu när han vill överlåta all ekonomi åt någon annan? Dka jag lämna detta bakom mig? Vad är rätt och vad är fel? Vill bara fly från allt....

Några månader har nu gått och det har inte varit ngt pokerspelaned..jag bröt ihop och efter en tid lovade han mig att inte spela poker mer om det var så viktigt för mig. Istället spelar han annat..jag vet inte vad men på ngt sätt drog han in 90 000 förra månaden. Och denna månad då? Vodka löning satte han sig vid datorn lika ivrig som alltid och syntes inte till förän dagen efter helt besvärad. Jag förstod att han spelat bort hela lönen..på en dag. Jag tippar på betting..för sport är det han slaviskt följt sen han slutade med pokern. Jag sa till honom att detta inte funkar..han håller ju med mig. Att allt jag säger gällande spelandet stämmer o är vettigt o att han håller med. MEN (det där jäkla menet) då han har så otroligt mycket i skulder ser han ingen annan lösning. Han måste leva på hoppet. Vad gör jag?????? Gör så ont att leva med Hans problem men ännu ondare att lämna. Och lämnar man en som har problem? Är det kärlek? Han mår själv så dåligt av spelandet men ändå fortsätter det.....jävla skitspel! !!!!!!!!!!!

Pokertermer låter som rena kinesiskan i mina öron (ögon).. Såg att någon kommenterat att jag blir nojjig när han gav mig svaret jag ville höra. Det var för jag innerst inne inte tror på svaret, och blev chockad att han inte sa emot istället. Missbrukare eller ej, att han mår dåligt av pokerspelandet säger väl en del? Någon annan nämnde att jag redan bestämt mig för att lämna och letar stöd/mod till det. Det stämmer inte, efter 1.5 års oro sitter jag ännu och letar svar.. Sitter ensam denna jul o haft massa tid att tänka. Om det ej är ngt missbruk, är inte valet mellan mig och pokern då en självklarhet? Ska tänketid ens behövas? Samtidigt kände jag idag, om han har detta problem som jag vet är jobbig för honom. Ska jag då lämna honom? Man stannar väl oavsett om man älskar personen? Man överger väl inte sin syster, bror, bästa vän så varför då den som kanske kommer stå en närmast? Är inte lätt att tänka när känslor är inblandade..önskar det vore det.

Tack för ett välutformat och vettigt svar!! Hans tecken visar missbruk, han påstår det är för tidsfördriv. Glömde nämna att han sa vi kan skriva kontrakt på att han aldrig kommer spela igen. Ska tillägga att större TÄVLINGSMÄNNISKA än honom finns inte. Att han är villig att skriva löfteskontrakt på ngt. han ej får bryta för då innebär det att han är den som förlorat? Jag får börja där, se vad hans handlingar visar. Har jag tur menar han det han lovat. Vet nästan redan nu att löftet kommer brytas. Och då kvarstår en sak, att lämna eller få han att erkänna sitt missbruk och se hur långt han vill gå för hjälp. Som du säger..vad gör ytterligare ngr veckor till med han? Då vet jag i alla fall att jag gjort allt jag kan..för i slutändan ligger bollen hos honom.. Ni som spelar poker, varför spelar ni? Hur mycket spelar ni för? Hur ofta? Vinner ni mer än ni förlorar, om inte så varför fortsätter ni? Aldrig har någon fått mig att förstå varför man spelar..särskilt när man går plus minus noll..

Kort sagt bluffar han för att se om jag ger med mig? Känslan jag fick var att han spelat upp pengarna nu efter en vecka så då kan han "lugna" mig med sitt prat tom. nästa månadslön.. Gör så ont i mig. Självklart hade jag lämnat han rakt av om det inte vore ngt speciellt mellan oss. Men finns en anledning till varför jag vill hoppas..hoppet som blir mindre för var dag..

Det sägs ju att man aldrig kan ändra en person förrän de själva vill ändras och att steg ett är att acceptera sitt missbruk. Han tycker ju inte att han är beroende av det och jag kan ju inte övertala honom annat. Finns det då alltså inget hopp? Allt han sa igår, är det bara skitsnqck? Finns det inget annat att göra än att lämna o gå vidare? Jag sa även att han enbart ska lägga ner pokern om han själv känner att det är ngt han skulle kunna vara utan. Inte för min skull. För vill inte ha lögner och spelandes i smyg. Sa att om han bestämmer sig för det så ar det bra att avanmäla alla nyhetsmail från alla pokersidor. Hans svar var "Men klart jag kan strunta i mailen, är ju ingen missbrukare som måste sätta spärrar för att låta bli sånt". Vad gör man? Vad ska man tro? Ska man sluta hoppas? Känner mig så maktlös..

Åhh tack för alla svar och för stödet! Blev klokare av era inlägg och känns bra att höra att jag ej överdriver, och ändå tog jag ej upp allt. Har tagit upp det med han många ggr men tydligen på fel sätt då det alltid slutat i bråk. Igår kväll tog jag upp det på ett helt annat sätt och det gick bättre, han ville lyssna. Jag sa som det var helt enkelt och varför jag varit så deppig: Sa att om pokern är något han verkligen brinner för så kan jag inte ta det ifrån honom. Jag kan inte heller ändra på honom, det är inte rättvist. Samtidigt känner jag mig själv och vet detta inte är ngt jag kan leva med. Jag har försökt. Det är inte rättvist att ta ifrån han ett intresse och inte heller rättvist att tvinga mig själv leva med ngt jag känner jag ej klarar. Sen finns de gånger han sagt att han spelar pga. tidsfördriv, rastlöshet, för han ej har ngt. bättre för sig, för att fly verkligheten, för det är avkopplande, för att bli kvitt skulderna snabbare.. Frågade vilket av ovanstående alternativ som var anledningen till att han spelar. Om det var pga anledning 2 sa jag helt enkelt "Kan du inte bara sluta spela? När du ser hur dåligt jag mår av det? Om pokern inte betyder mer än så för dig, kan du inte bara byta ut det mot något annat?" Talade även om att han kan glömma sin skuld till mig om han spelar pga att han har skulder.. (kanske dumt av mig? Är skyldig mig ca.100 000) Och sa om det var pga. anledning 1 som han spelar så får jag välja att gå, för då kan ingen av oss ändra på oss. Det kommer göra ont men är det mest rättvisa mot oss båda, att vi går isär. Efter ett par timmar kommer han till mig och säger "Jag tog in allt du sa till mig och vill du ska veta att jag har det i tankarna". Dagen efter sa han att han tänkt mycket på det och om det är det enda jag vill ändra och inte klarar av det så kan han nog faktiskt tänka sig att sluta spela helt och hållet. Att han inte måste spela. Men då krävs det att vi gör något annat, att vi tränar tex. och tar det på fullt allvar. Några timmar senare sa han även "Problemet är att jag vet att du kommer ta upp något annat du är missnöjd med efter detta. Att det ska komma fler saker" (Jag har till och från klagat på att han inte hjälper till ngt hemma och liknande så antar han syftar på det..) Imorse sa han att han tänker på det och på allt jag sagt till honom. Jag borde bli glad, känna mig lugnare, men eftersom nyheten var så bra, för bra för att vara sann. Och kom så snabbt efter att jag talat ut om hur jag innerst inne känner, så blir jag fundersam. Är det så enkelt för han..? Om han nu väljer att sluta. Kanske för han inser att jag verkligen tänker lämna denna gång? Är så förvirrad nu, kan han mena allvar..? Från att alltid ha sagt att han kommer alltid spela poker till att säga att han faktiskt kan ge upp det för mig...

Ojj blev ett långt inlägg.. Hoppas någon mer insatt i området än mig orkar läsa och svara. Jag kan ingenting om poker utan tycker enbart han beter sig konstigt gällande detta spel, som är ett jobb enligt honom som fastställts i domstol.. Vad ska jag göra? Vill bara han ska sluta spela och leva ett vanligt liv, betala av sina skulder även om det tar 100 år. Men han kommer alltid spela säger han för det är hans intresse. Men han kommer spela ansvarsfullt från o med nu sa han. Är det ansvarsfullt att skippa jobbet hela veckan...???

Vet varken ut eller in och antar att jag skriver här i hopp om att få lite svar som gör mig lite klokare i mina beslut.. Är sambo med en kille jag träffade för 1½ år sedan. Ganska snart framkom det att han är skuldsatt (både inkasso och kronofogden). Han började samla på sig skulder vid 22 års åldern då han blev utan jobb och tog sms lån och kredit osv. som han sedan ej kunnat betala av och därmed fått olika skulder i och med att han ej kunnat betala fakturor, hyra osv. (han är idag 27 år som mig). Jag valde att fortsätta träffa honom ändå. Han flyttade ifrån sin far som han bott hos i några år (arbetslös och utan egen bostad) och flyttade upp till mig i min stad. Han sökte slutligen jobb som han tagit på allvar och skött sig och började betala sin del av hyra och mat varje månad. Nu till det riktiga problemet, hans intresse för pokersom jag vetat om sedan tidigt skede. För att göra det hela kort kan jag ta upp några meningar han vid olika tillfällen tagit upp när vi pratat om ekonomi "Det skulle ta mig evigheter att betala av alla sulder med ett vanligt jobb", "Poker är en av mina hobbyn och är något jag alltid kommer köra ett par gånger i månaden", "Jag har varit så nära att vinna turneringar så det är bara en tidsfråga", "Tänk om jag skulle vinna och kunna bli skuldfri, bara jag blir nollställd så är jag nöjd och behöver inte spela"... Han tycker han har rätt till att spela så länge han betalar sin del hemma. Att han hellre kan lägga ut på pokern än och gå ut på krogen eller spendera dom på annat sätt. Han lever nu på existensminimum och sa även att när han inte längre gör det kommer han börja betala till inkasso istället så de räkningarna även betalas av. Att han vet att det är enda sättet att kunna betala av dom. Men det har han inte gjort tidigare så varför börja nu? Vad ska jag göra? Hur ser ni på detta? Har han ett spelberoende? Han blir förbannad när jag säger att han har ett missbruk. Denna vecka skippade han jobbet för att sitta hemma och spela. Han vänder på dygnet när han spelar. Blir en helt annan person. Blir sur och får "magont" när han förlorar. Lyser upp när han vinner. Äter dåligt medans han spelar. Pratar om bekantas framgångar inom poker. Han har spelat upp hela månadslöner på poker, lånat pengar av folk för att spela...han vet han kommer lyckas till slut säger han. Han påstår även att man får betalt av att hålla flera bord igång och inte enbart via vinst, stämmer det? Borde jag dra mig ur innan det är för sent? Jag älskar honom men efter 1½ års ständig oro vet jag inte om jag klarar detta i längden. Lever på hoppet om att han faktiskt denna gång spelar mer ansvarsfullt. Jag har drömmar om barn och det där..med honom känns det så långt ifrån. Han lever i sin egen värld. Vad ska jag göra? Det gör så ont i mig bara av tanken på att lämna...men samtidigt gör det så ont varje gång han sitter inlåst på rummet och spelar.. Känner mig så ensam och han förstår inte, han säger jag överdriver och att det bara är att dra om jag så vill.