Salesma

Mycket man känner igen här. Mitt obehagligaste minne är från jobbet när jag satt och skrev en offert. I offerten råka det jag stava ordet trappa med tre p:n. Jag kommer i håg att min första tanke när jag såg det var att, "där satt settet"

Skakningarna har drabbat mig med. Dom är riktigt jävla obehagliga. Första gången som jag fick känna på dessa var när jag gick upp och spelade 2.5/5 NL vilket var en lite tufft för min dåvarande rulle. Jag låg med Laptopen i sängen i fosterställning och skakade som ett jävla löv. Hade någon beväpnad person sett mig hade han garanterat avlivat mig av ren barmhärtighet. Man behöver ju inte vara någon doktor i psykologi för att inse att man var ute och cyklade ganska hårt. Har följt din tråd och jämfört den med mig själv och kommit fram till att jag absolut inte kommer att kunna sluta lira poker, däremot har jag upphört helt med cashgamen. Lirar bara turneringar numera. Och visst kommer skakningarna och hälsar på en när man tagit sig till finalbordet i bland.

Mitt första inlägg här, och det känns som det här är ett ämne som jag har brottats ganska mycket med. Jag kän väl inleda med att säga att jag har tjänat en del skapliga extrapengar på pokern under det senaste året. Jag kan villigt erkänna att jag inte alltid har mått kanon av mitt pokerliv, och jag har försakat vänner och flickvän familj osv. pga av mitt pokerspelande. En klassisk "addictkväll" kunde se ut på följande sätt. Slutade jobbet vid 16.00. Hade på dagen bestämmt mig för att i dag ska jag ha en pokerfri kväll och göra något socialt. Men redan på vägen hem så började suget efter pokern göra sig påmint. Tankarna började kretsa kring dom fyra 0.5/1 NL-bord som jag brukar smälla upp. Redan där så var det avgjort vad jag skulle göra under kvällen. Väl innanför dörren så antog jag den tidseffektiva Gunde Svans skepnad. Innan jag tog av mig jackan sprang jag in och knäppte på Laptopen för att spara lite effektiv grindtid. Kutade sedan tillbaka till Lapen och laddade klienten medan jag gick på muggen. Sen blev det ännu en grindkväll. Ringd det nån polare under tiden så lyssnade jag knappt på vad han sa ända till jag fick frågan, lirar du poker nu igen. Annars brukar grindkvällarna sluta med att jag lyckas stänga ner liret precis innan tjejen kommer hem vid ca 23-tiden. Efter ca 5-timmars grindande på fyra bord så är jag inget socialt geni direkt. Då har jag hoppat över kvällsmaten och bara suttit och stirrat. Svara lite förstrött på tjejens fråga "vad har du gjort i kväll?" mitt svar blir "hållt på lite med datorn". Sen ca tre månader tillbaka så bestämmde jag mig för att börja leva igen. Började fundera på vad fan jag skulle med alla Dollar till om jag ändå inte hade något liv. Har lyckats hålla detta fram till nu, spelar max tre dagar per vecka. Känns väldigt bra. Är långt i från fri från någonting, jag vet att jag kan bli sittande tre veckor i sträck igen. Varje pokerfri dag är en kamp. Är väl ungefär som om en alkis blev inlåst på bolaget och bara fick dricka tre bira om dagen. Nu blev det en onödigt lång redogörelse över mitt pokerliv, men summa summarum, mår man dåligt av sitt spelande eller låter det gå ut över något annat så är man i mina ögon beroende.