Cyann

Jag tar mig friheten att "uppa" tråden, och ner på förhand om ursäkt för det långa inlägget men jag måste verkligen skriva av mig. Fick för drygt tre månader sedan diagnosen keratokonus på LTV (ögonkliniken)... Men min historia börjar egentligen för många år sedan, när min optiker, efter en synundersökning, kom fram till att jag hade ett, hör och häpna, "helt vanligt brytnignsfel" - utan eftertanke. Jag brydde mig inte nämnvärt, remissen uteblev, synen på det ena ögat blev gradvis sämre, åren gick. I våras planerades körkortet in, och en ny synundersökning (hos samma optiker) genomfördes. Resultatet var, minst sagt, skrämmande: under en femårsperiod hade synen på vänstra ögat försämrats avsevärt, från 0,6 till 0,1, och den lokala optikern stod nu där utan något svar och var märkbart förbryllad. Den här gången skickades remissen till landstingssjukhuset. Det var maj - och sommaren hade inte riktigt satt sig över Sverige än. Den fantastiska - och efterlängtade - värmen kom till slut: sommaren var här. Jag hann uppleva "den varmaste sommaren i Sverige" sedan den förra och sista varmaste sommaren i Sverige, vilket enligt uppgifter (som jag fått på ryktesvägar) var samma år som Edgar Allan Poe smittades med syfilis. Eftersom jag är en eländig student, som lever på CSN och är determinerad att förr eller senare smittas med klamydia, börjar studierna i augusti. Jag klarar av att läsa studentlitteraturen, även om jag föredrar att hoppa över den (på grund av den alldeles för selektiva sorteringen och det alltid återkommande kvinnan-har-också-sin-plats-i-historia temat), tack vare mitt högra öga, som egentligen mer värt än någonting annat i mitt liv, hur sorgligt det kan tyckas. Jag såg fram till för några månader sen bara fullkomligt perfekt, men fick på det senaste syntestet runt 0,7... Hursomhelst. Studentlitteraturen betades av trots sin uppenbara och redan nämnda brister, men det viktiga pappret, i vilket en inbokad tid hos en riktig ögonläkare stod att läsa, såg jag inte till. Jag tänkte inte mer på det. Det fixar väl sig. Om Sverige kan komma ur den ekonomiska depressionen, som vi motvilligt i efterhand måste erkänna faktiskt var ett verkligt fenomen, så kan väl mina ögon, dessa tappra soldater i frontlinjen, bland alla skyttegravar hålla fortet, och fortsätta utestänga det starka ljuset ett litet tag till. Vi lyckades. De vackra höstkvällarna värvades med diverse osedligheter, i form av musik, skönlitteratur och film (de två sistnämnda konstformerna uppfattas och upplevs väldigt lite eller ingenting alls av mitt vänstra öga). Så till slut, en oktoberdag, vände postmannen uppochner på min värld: ett brev, adresserad till mig, från LTV, hamnade försiktigt och vackert på min slätvävda dörrmatta. Jag var inbokad. Äntligen! I slutet av oktober träffade jag upp med min ögonläkare, som efter noggrann iakttagelse visade sig vara en underläkare, och genomförde de olika momenten i vad som skulle komma att bli min definitiva synundersökning. Hon talade med sin kollega, tillika sjukhusoptiker, och kom gemensamt fram till att mina ögon var sjuka i keratoconus, en sjukdom som beskrevs knapphändigt och utan någon egentlig innebörd. Sjukhusoptikern, en i mina ögon guru i dessa sammanhang, beskrev ett ingrepp/behandling som gick under det diffusa spelnamnet "cross-linking"* (som jag av mer eller mindre rimliga anledningar inte kunde sluta förknippa med ett datorspel) - behandlingen hade gett goda resultat, i ett fall hette det att någon till och med fick förbättrad syn. Behandlingen stoppar helt enkelt sjukdomsutvecklingen. De frågade mig om jag var intresserad men bad mig lika snabbt att inte ge ett svar i detta nu, utan låta dagens fynd sjunka in och komma med ett definitivt besked först om tre dagar. Jag kunde inte behärska mig - vem f*n vill inte genomgå en behandling som mer eller mindre är risk- och smärtfri, om det öht. finns en liten möjlighet att sudda ut min suddiga syn, tänkte jag. Tre dagar senare ringde jag upp min sjukhusoptiker och bad om att få behandlingen. En ny tid kommer med posten, berättade han. Jag log. Drygt en månad senare dimper ännu ett vackert omslutet brev ner i min brevlåda, och det stod att läsa: "Välkommen till ögonkliniken! Du har erhållit tid enligt nedan: torsdagen den 9 december". Jag behövde inte förbereda mig på något vis, det var totalt meningslöst att tömma magen eller inte dricka vatten. Allt jag skulle göra var att vakna tidigt, komma dit, ta en lugnande, få lokalbedövning, ligga ned helt plant, låta läkaren skrapa bort det yttersta skiktet på hornhinnan, därefter låta honom droppa i vitamin B2-lösning under drygt 20 minuter, och, avslutningsvis, ligga still under ett UV-ljus i 30 minuter - och det gjorde jag. Ingreppet gick bra till, det gjorde inte nämnvärt ont, sjuksköterskan var förmodligen världens snällaste människa, och sjukhusoptikern gick bara runt där och viskade om det där fallet (ni vet, han som efter behandlingen fick förbättrad/tillbaka sin syn). Efter behandlingen möttes jag av smärre komplikationer: det starka ljuset från alla lampor i sjukhushallarna och solljuset som studsade mot snöhögarna fångade min uppmärksamhet, mina blodsprängda ögon och de något skygga rörelserna i min gångstil väckte med stor sannolikhet allmänhetens harm. På vägen hem började små känningar, nästan omärkbara smärtor och irritationer i ögat. Jag droppade med min smärtstillande dropp, som jag fick efter ingreppet. Det var det. Efter ett par timmar slutade dropparna att värka, istället tog alla värkar över. Jag lyckades göra slut på dropparna, två hela flaskor, under det första dygnet. Fyf*n för smärtan - jag har aldrig i hela mitt liv upplevt sådan smärta. Ringde till min sjukhusoptiker på morgonen och bad om att få ytterligare en flaska, han ordnade med någonting starkare, samma slags droppar som jag hade fått under behandlingen. De två första dygnen knaprade jag på Alvedon och Ipren regelbundet, och droppade, enligt läkemedelsordinationen, också antibiotikaögondroppar var sjätte timme. Det har gått fem dagar nu. Ögat är fortfarande lite irriterat, småröda och jag försöker alltjämt vänja det vid ljus. Imorgon ska jag på återbesök. Återkommer med ännu ett inlägg vid tillfälle. På den vägen var det. (Ni får ha överseende med, ja, allt som kan uppfattas som fel, irriterande eller tråkigt)