S Diös

Det räknas väl inte heller som "officiellt finalbord" förrän man är nere på "normalt" antal spelare, även om man numera ofta placerar spelarna vid samma bord redan när det är tio man kvar i en hold'em-turnering (för att slippa hand-by-hand i all evighet). Skulle Phil åka ut som tia i natt kommer han inte att få ett finalbord till i statistiken. Om jag har fattat det hela rätt.

Klart man får räkna SnG-actionpoäng till bonusen, var får du för dig att jag skrivit motsatsen?

Filmen som det talas om ovan är väl "A Big Hand for the Little Lady" från 1966, gissar jag.

Jag blir lite förvånad över att Brad Daugherty pekas ut som den sämste världsmästaren före "tok-boomen". Han var säkert inte den bäste heller, men så som jag har fattat det var han han en välkänd turneringsspelare då han vann och ett relativt etablerat proffs. Den uppfattning som jag har läst mig till är att Hal Fowler (1979) var den självklara pretendenten till denna tvivelaktiga titel. Fowler var en PR-man från Norwalk (Los Angeles-området), visserligen med lång erfarenhet, men ändå den enda amatör som lyckades ta titeln på väldigt många år. Den tidens pokerrävar lider fortfarande djupt med den strävsamme Bobby Hoff, den "rättmätige" segraren som efter ett antal plågsamma potter berövades sin plats bland sina likar på mästarlistan. I sista given synade Fowler en stor bet (ca halv pott) på floppen med bara ett hålstegedrag, därför att han "kände på sig" att en fyra skulle komma och dessutom medgav att han var för trött för att spela vidare och ville få slut på det. Då hade han nyligen tagit markerledningen efter en stor pott där båda prickade bakdörrsfärg - nöt mot nästnöt med båda färgkorten på hand. Omöjligt att slinka från heads-up. (Det mesta av detta har jag snappat upp i boken "The Poker Kings of Las Vegas" från 1982 av Raymond Smith.)

Första gången jag stötte på termen "straddle" i pokersammanhang var i en brittisk bok från 1962: "Poker - Game of Skill" av Terence Reese och Anthony Watkins. En ytterst välkammad och gentlemannamässig skrift, utgiven av ett etablerat förlag. När jag läste den för 15-20 år sen hade jag, såvitt jag minns, ännu inte sett detta uttryck i någon av de amerikanska pokerböcker jag läst. Det betyder naturligtvis inte att det är ett brittiskt uttryck från början. Den saken kan jag inte svara på. Men jag tror inte att det traditionellt sett är något som helst obskyrt med uttrycket. Det skulle förvåna mig om någon skulle höja på ögonbrynen om man använde det på ett brittiskt kasino, eller någon annanstans heller för den delen. Men man vet aldrig, tiderna förändras, språket utvecklas och ord ändrar värdeladdning. Ordet "overblind" är kanske infört av en (amerikansk?) kommitté för politisk korrekthet, och då kanske det finns anledning att anpassa sig? Ja, vad vet jag.

Kan tilläggas att jag helt köper ditt resonemang om att syna en eventuell slutbet med ditt lilla par, eftersom potten spelats så konstigt. Om idén med att han börjat med tre höga kort stämmer, så kan hans slutknack tyda på att han parat på sista och därför har något att visa upp. Missar han sista kortet också kan han mycket väl beta som en bluff (hans enda chans att vinna, och chansen är inte orealistisk); därför är det vettigt för oss att syna där. Apropå att beta som en blådåre i början och sen knacka ner, och apropå jämförelsen med hold'em, kom jag att tänka på något jag läste för många år sedan. Det kan ha varit i Card Player eller möjligen på 2+2, jag minns inte riktigt och är heller inte säker på alla detaljer. Det handlade i alla fall om en pott som hade spelats i ett highstakes shorthanded limit hold'em cashgame, rimligen på Bellagio. Och den som skrev analysen började med en ovanlig brasklapp. Han skrev ungefär att han drog sig för att alls ta upp situationen i ett allmänt forum, eftersom detta koncept var så extremt avancerat att bara ett ytterst litet fåtal spelare i världen skulle förstå det. Och det skulle egentligen vara meningslöst att presentera det för vanligt folk, för ingen skulle fatta det, hur noga man än förklarade, och så skulle de bara ställa en massa dumma frågor utan att någon blev gladare. Låter som ett sedvanligt amerikanskt poker-ego. (Nej, det var inte David Sklansky som skrev. Jag minns inte alls vem det var. Och om det var ironiskt menat, så uppfattade jag det inte.) Men om nu det konceptet är så avancerat, kanske det kan platsa här hos oss! Jag minns inte hur satsningen gick före floppen, men det blev bara två man kvar av de kanske 4-6 som satt vid bordet. Den ena hade typ JT och den andra typ QT. Och nu kommer floppen med tia hög, inga drag. Då säger vår hyperavancerade expert att det korrekta spelet från båda parter är att gå till sju betar på floppen (tre höjningar var). Därefter är det korrekt för båda att knacka både turn och river, vilka kort som än kommer, OM INTE någon av dem prickar sin kicker (typ knekt resp. dam). Då blir han tvungen att beta en gång till och den andra måste syna. Det ser ju märkligt ut och folk som såg det hade undrat. Men skribenten gjorde ett hederligt försök att förklara på ett sätt som jag inte klarar att återge i detalj. Det bör väl ha haft att göra med hur spelet vanligen går på den nivån, hur spelarna känner varann och hur det är normalt att beta aggressivt på alla floppar för att ta befälet i potterna, och vad var och en av de sex höjningarna (plus ursprungsbeten) betydde på deras speciella pokerspråk som de båda behärskade så väl. Jag vill ha potten - äsch, du har ingenting - äsch, inte du heller - jo, det har jag visst - jaha, men det har jag med - jaha, men jag har mycket bättre - du kan hålla käften - min advokat kan klå din advokat ... ja, jag tappar räkningen. Och sen när de till sist har löst denna egomätning på floppen så ska de alltså visa varann så mycket respekt att de knackar ner resten, för vid det här laget fattar båda att den andra verkligen har något. Som bugande sumobrottare. Eller nåt sånt. Jag får återigen, mycket tydligt, reservera mig för minnesfel, men jag tror och hoppas att huvuddragen i spelföringen är någorlunda rätt återgivna. Och jag tyckte nog att jag hängde med en bit i analysen, men säkert inte hela vägen. Så var jag inte heller en av världens bästa handfull spelare. (Och jag hade ingen lust att ställa frågor.) Kanske har en av dessa gamla mästare hamnat på ditt 1-2 stud-bord, Bjorn? Fast du bangade ur fem höjningar för tidigt?

Det var ett konstigt spel. På den tiden jag spelade sjukort såg man sällan sånt. Då var det i och för sig den traditionella strukturen med lägre ante och bring-in. Med den här modellen blir det lite annat spel på första rundan och det kan få efterdyningar i resten av potten. På ett bord med någorlunda seriöst spel verkar det märkligt att bara syna bring-in när man är först in i så sen position, även om det ligger ett högt kort bakom. Om en "riktig" spelare gjorde så, skulle jag genast bli misstänksam. Precis som du skulle jag misstänka ett "drag eller slöspelat monster", särskilt efter betsekvensen på fjärde kortet. Du gör naturligtvis rätt som höjer där, troligen också när du synar nästa höjning. Dock skulle jag i det här läget mer misstänka ett monster än ett drag, för "riktiga" spelare skulle höja första rundan även med ett drag, i hopp om att få hem potten genast. Desto större anledning med de högre antarna. Men som du säger är det frestande odds för att se ett kort till. Men när sen knacksymfonin sätter igång på de dyra rundorna, så försvinner ju möjligheten "monster". Jag kan inte tro annat än att han har börjat med typ T-J-Q för att handen ska kunna gå så här. Det skulle kunna vara tre klöver också, men han får en till på sjätte och vill inte ens beta då, trots att han har kvar det lilla bet-initiativ som finns. Har han ett par tidigt, vilket som helst, är det konstigt spelat - dåligt, skulle jag vilja säga. Jag skulle kanske ha betat sjätte kortet i ditt läge. Men där blir du ju själv plötsligt hög; alltså vet du i det läget inte att han tänker knacka en gång till. Där kan vi fortfarande sätta honom på ett monster som han ville checkhöja på femte, och i så fall är det, mycket riktigt, lite vanskligt att börja beta med ett litet dött par. Om man ska ge sig in i en organmätning ("kötta tillbaka", höjningar in absurdum utan att ha så mycket), vilket är ett populärt och ibland effektivt sätt att spela highstakes limit, så är väl femte kortet bäst läge här. Där visar du tre kort i rad med två i samma färg, vilket kan representera ett starkt drag. Det finns många skrämselkort som kan bromsa ner en motståndare som själv är ute och skuggboxas lite - så som fallet till sist visade sig vara här. Men jag vet inte om det är en taktik som generellt bör överbrukas i sjukort. Kanske är "pound-pound-pound", som du har i ditt signaturcitat, lite bättre i hold'em, där det är färre betrundor. Och just här har motståndaren dessutom fått oss ur rytmen, vilket säkert var ett av de resultat han var ute efter. Frågan är dock om han tjänade så mycket på det, denna gång.

Jo, finnas tror jag det kan, men inte ofta och absolut inte regelmässigt.

Fin uppställning, Bjorn. Vettigt, lärorikt och överskådligt presenterat. Tål att tänkas igenom och lagras i bakhuvudet som nån sorts basbeteende. Lite vill jag dock varna för ett överbruk av första rådet: bet-fold på river med "bara" ett starkt par. Det är väl ändå den vanligaste situationen av dessa, och om man rutinmässigt lägger sig på river i limit riskerar man att ge upp för mycket. Alldeles särskilt om man låter samma gäng av motståndare iaktta det gång på gång; då lämnar man dörren till kassavalvet vidöppen och olåst. (Ja, jag vet att en dörr knappast kan vara låst när den är vidöppen, men det blev en bra rytm i meningen.) Det påpekas ju ständigt i böckerna, och inte utan anledning, att ett misstag som kostar en bet är försumbart jämfört med ett misstag som kostar en hel pott. Ska man lägga sig med en rimlig hand heads-up på river ska man vara väldigt säker på sin sak. Ja, jag skrev själv ovan att man i vårt exempel, med en specifikt fantasilös motståndare som höjt oss två gånger, verkligen kan vara så säker att det blir korrekt att lägga. Men det är nog farligt att göra ett mönster av det. Jag har ingen lust att betala mer än en bet på river med den här handen; därför knackar jag i de flesta fall och gör mig redo att syna ner en ev. bluff/semibluff/svagare kicker. De gånger jag väljer att värdebeta igen (därför att man inte konsekvent får bli för passiv heller) gör jag mig redo att släppa handen för en höjning (mot denna typ av motståndare, märk väl); men jag vill absolut inte att detta ska hända för ofta. Det gläder mig att den här handen kom upp till diskussion. Den kan se simpel ut, men belyser en vanlig och viktig situation. Den som oftast kan vinna resp. spara en extra bet i såna här lägen, utan att felaktigt släppa potterna ifrån sig, har löst mycket av limitspelets gåta. Och, eftersom du frågar, Hjort: Fråga inte mig! En av de många saker som poker och Scrabble har gemensamt är att min tid är förbi!

Om du betar och blir höjd både på turn och river ska det nog mycket till för att du ska vinna, enligt din inledande beskrivning av motståndaren: "har aldrig bluffhöjt" och "synar ibland med höga par pf och höjer turn". Jag får anta att du har bildat denna uppfattning genom att spela ganska mycket shorthanded mot "honom". Det finns säkert många vana shorthandedspelare som ofta gör aggressiva bluff- och draghöjningar på turn, och även på river med spruckna drag. Mot spelare med en sådan profil gör du säkert rätt. Men om du nu verkligen har spikat denna spelare på en mer traditionell och lättläst spelstil, tycker jag att du bör lita på det i ditt spel mot honom. Alltså, om du envisas med att ta tillbaka initiativet och beta river i hopp om att få syn av AQ (?), så tycker jag gott du ska vara förberedd på att lägga dig mot en höjning. En sån spelare som du beskriver skojar nog inte ens så ofta att de stora pottoddsen räcker. Lite grann som Hjort säger att man kan göra på turn (trebeta och vika mot cap.) Fast det är ju inget kul att lägga sig på river i en stor pott i limit, när man har en mätbar hand. Därför skulle jag inte beta river utan checksyna, särskilt mot denna spelare. Antagligen synar jag bara turn också, men så är jag en vek spelartyp. För vek för shorthanded, misstänker jag.

Jag har varit med om liknande arrangemang för många år sedan i hemmaspel. Då var vi noga med att tydligt informera alla andra spelare om hur arrangemanget var upplagt. Jag vet inte om jag skulle kunna tänka mig att göra samma sak nu. I så fall skulle det, liksom på den tiden, vara i ett sällskap där alla känner och litar på varandra mycket väl, och absolut inte på ett kasino.

(Och så har jag för mig att nollan är den högsta siffran med de amerikanska reglerna, men det spelar ju ingen roll.)

Alltså, jag vet inte om det framgår riktigt, men det man bjuder på är SUMMAN AV alla siffrorna i resp. valör på alla spelares sedlar (PLUS alla spelares nollor, om de är vilda), varav man alltså bara ser sina egna siffror och får gissa de andras utifrån deras bud. Dailys exempel förutsätter alltså att du själv inte har några nollor alls, när budet är fyra nollor. Man lägger upp båda sina sedlar och räknar hur många nollor det är totalt: minst fyra eller färre än fyra.

Parres variant så som Gdaily förklarar den är ett vedertaget spel. I USA heter det "Liar's Poker". (Det finns en rätt intressant bok med den titeln om börstokar på Wall Street, där detta spel spelar en viss symbolisk roll.) Om man bara är två kan man ha en tilläggsregel om att nollor är vilda, men det är inte nödvändigt. Spelet är också utmärkt på flera. Man behöver förstås en massa sedlar om man ska spela ett tag, och när sedlarna har gått runt och man lär sig känna igen vissa nummer, så tillkommer det ett extra bluffmoment: "Har han den där sedeln med alla åttorna nu eller bluffar han att han har den?" Jag har ett antal specialkortlekar för sedelpoker som jag köpte en gång i Las Vegas. Det är spelkort där ett fiktivt, förmodligen slumpartat, sedelnummer står tryckt på varje kort. Har man några såna lekar behöver man inte ha så många sedlar.

Jag lämnade in min enkät på plats, med omdömen om inslagen, och orkar inte dra dem igen. (Alternativ förklaring: Vid min ålder tar det ungefär 1 dygn att glömma bort allt som händer, så jag minns inte vad jag tyckte längre!) Men jag har för mig att jag tyckte att de flesta föredragen var bra, eller rent av väldigt bra. Några handlade om saker som jag redan kände till något om, andra handlade om saker som jag inte är så intresserad av. Men det gör knappast själva föredragen sämre i sig. Någon kanske hade ett halvt tveksamt framförande men ett mycket bra material, någon annan kanske var på väg att luta över åt andra hållet; men det var inget som jag tyckte kändes genomgående svagt. Sammantaget var jag mycket imponerad av hela arrangemanget, och jag fick med mig flera intressanta saker att fundera på. Att ha med Greg Raymer är naturligtvis en fantastisk tillgång - dels för att han är en internationell superkändis, men också för att han fixar den här sortens framföranden så bra. Han har en stor pondus och har skaffat sig en rutin på såna här saker som gör att han utan problem (och säkerligen utan större förberedelser) kan riva av en timme eller mer så att det för publiken, som någon påpekade, känns som en kvart. Han har klara idéer och kan utveckla dem tydligt, han kan tala länge utan att tappa tråden eller skärpan, han kan svara snabbt och intelligent på nästan alla frågar som kan uppstå, han kan vara rolig på de rätta ställena utan att tramsa till det, han har hela tiden ett bra samspel med sin publik, både på och utanför scenen. Synnerligen lyckat, även om allt han säger kanske inte är revolutionerande nyheter och annat han säger kanske kan diskuteras. Det hör bara till. Den enda lilla plumpen som jag märkte av inträffade på den enda punkten där jag själv var lite inblandad. (Hm, undrar hur det kunde komma sig.) Efter den första filmvisningen var det meningen att jag skulle ha pratat litet med publiken om filmen och presenterat nästa film. Men kommunikationen mellan mig och arrangörerna var tyvärr något bristfällig. En liten paus uppstod och de flesta hann lämna salongen i tron att det var slut. Eller så hade de bråttom hem och hade ändå inte tänkt se "Kaos", vad vet jag. Nåväl. Jag är i alla fall glad att det var sex tappra som höll ut. Och är det någon som är intresserad av filmen "Kaos" men inte kom åt att se den på seminariet, så kan den beställas för en billig penning på den här sidan: http://www.el-hag.com/kaos/Inbjudan.html Sidan länkar också till mer information om Thomas "Kaos" Olsson, filmens huvudperson. Kom dock ihåg att detta inte är en film om poker, utan en kort dokumentär om en fascinerande personlighet som bland mycket annat också var pokerspelare. Många som spelade poker i Stockholm för 5-20 år sedan minns honom väl. Om detta är otillbörlig reklam så ber jag om ursäkt och hoppas att någon ansvarig tar bort det. Som förhoppningsvis framgår av det låga priset är filmförsäljningen inte något kommersiellt projekt. Och en annan gång kanske Ola tänker sig för innan han ber vilken sömngångare som helst att vara presentatör på sina seminarier!

Hej! Visserligen off topic, men jag kanske ändå ska kommentera följande, lite snabbt: Rimlig gissning; jag förstår att man lätt kan tro att det finns en koppling. Men det stämmer säkerligen inte. Jag blev mycket förvånad när jag såg annonsen i PM. Jag har inget med den annonskampanjen att göra och jag känner, såvitt jag vet, ingen på den delen av förlaget som jobbar med detta. Jag tror inte ens att någon av dem vet att jag skriver i PM. Fast det sistnämnda kan jag naturligtvis inte veta säkert eftersom jag inte känner dem ... Härmed inte sagt att jag tycker att annonsen var malplacerad; bara att jag blev förvånad (och lite road) av att se den. Kvacka vidare!

Förlåt, rätt stavning är nog Törnquist.

Jag kände Steffo Törnkvist lite grann för cirka 20-25 år sen, och då var han intresserad av poker. I alla fall har jag för mig att jag snappade upp det på något sätt. Jag har dock inte spelat med honom och har inte haft kontakt med honom alls sen den tiden.

Jaså, Bosse Himmel har hittat sin himmel. Det var ett tråkigt budskap. Jag kände honom inte närmare, men träffade honom vid några tillfällen. Det var tillräckligt för att förstå att man hade med en legend att göra, redan utan de historier som var i svang. Min djupa medkänsla till hans anhöriga och vänner.

Ni är roliga. Eftersom jag redan har yttrat mig i tråden kan jag tillägga att jag har mött Håkan Loob i bordtennis. Hur nu han halkade in det här ärendet. Det är oklart om Håkan Loob kommer ihåg denna händelse och ännu mer oklart om han skryter med det.

Apropå "min mans bror": Jag tror att David Sklansky har en syster, men ingen bror (i livet i alla fall). Men om formuleringen från början var "svåger" (brother-in-law), så kan väl avsikten lika gärna ha varit "min systers man". Och då kan det stämma. Hans son heter Mathew ("Mat"). Och så tror jag också att David Sklansky regelbundet har spelat mycket poker sedan 30 år eller så. Men inte heller detta vill jag nödvändigtvis tolka som ett argument för att händelsen inte skulle vara sann.

Här är en (av många) diskussioner som jag mycket nogsamt ska undvika att ge mig in i. Men kanske är det ändå på sin plats att leka besserwisser en stund, när nu tråden delvis tar upp Bibelns ord (eller dess påstådda). "Pengar är roten till allt ont" är ett vida spritt citat som "alla vet" är hämtat ur Bibeln. Men det är en missuppfattning; så har inte aposteln Paulus skrivit. Det är BEGÄRET EFTER PENGAR han talar om, alltså girigheten, som i hans resonemang driver ondskan, inte pengarna själva. Det är en viss skillnad. Nya bibelöversättningen, första brevet till Timotheos, 6:10 säger: Kärleken till pengar är roten till allt ont; genom den har många förts bort från tron och vållat sig själva mycket lidande. Detta om detta, och inget sagt om något annat än just detta.

Ursäkta att jag lägger mig i, men det var ett inlägg nyss som kunde tolkas så att seven-card stud är ett spel "utan river". Strikt sett är det vilseledande eftersom ordet "river" ursprungligen betecknade (och såvitt jag vet fortfarande betecknar) just det sista kortet i sjustöt, som delas ut mörkt. Själva spelet sjukort kallades ofta "down the river" förr i världen. Jag skulle gissa att sista kortet därför kom att kallas "river". Sedan fördes benämningen över till att även betyda sista kortet i hold'em. Kanske menade du att sista kortet i sjukort inte delas ut gemensamt för alla. Men om avsikten är att minska "utköpsrisken", så är det inte heller riktigt logiskt. När flera spelare får var sitt kort är möjligheten mycket större att den hand inte vinner som ledde tidigare i given (och dessutom "syns" det inte när kortet delas ut mörkt).

Oj, jag är inte här så ofta men nu kom faktiskt nånting som jag kan svara på. Det blir mitt första inlägg på detta forum. Ingen vet om eller när det blir några fler. "Tic Tac Hold'em" beskrivs i Mike Caros bok "New Poker Games" från 1984. Det är det sista och viktigaste spelet i boken. Caro berättar att han uppfann det själv 1983 och presenterade det i gamla "Poker Player"-magasinet. Några dagar senare provades det på Golden Nugget i Las Vegas, och så småningom avhölls en turnering på Imperial Palace där en spelare vid namn Mike Slack segrade. 66 spelare slogs om de 40 platserna, så intresset fanns där. Emellertid övergavs spelet snart av kasinona eftersom en giv tar för lång tid. Raken blir för liten, så det lönar sig inte. Frågan är om någon nätsajt är beredd att återuppta handsken nu...! Gången är så här. Före given får alla spelare två mörka kort och så läggs korten D och F upp på bordet. Alltså ingen satsning bara på hålkorten i som i vanlig hold'em! Dessa två kort kallas "mikrofloppen". Nu börjar man beta. Sedan kommer toppraden upp: kort A-B-C. Detta kallas "tic", och dealern måste säga TIC! högt när han lägger upp korten. Ny betrunda och sedan kommer TAC: korten G-H-I. Nu har man alla kort utom det viktigaste: mittkortet, som fyller fyra vinstrader. Fyra andra är redan färdiga. Efter en ny betrunda kommer alltså sista kortet E och dealern tillkännager: HOLD'EM! Sista betrundan och vinnaren tar potten. Man kombinerar alltså sina två hålkort till en femkortshand med valfri vågrät, lodrät eller diagonal trekortsrad på bordet. Observera dock en viktig detalj: i denna pokerform gäller inte "cards speak" utan varje spelare måste själv tillkännage sin egen bästa hand bland de åtta raderna. Så tolkade i alla fall vi en av Caros passusar i boken. Betstrukturen i limit Tic Tac Hold'em är 1-2-3-4 enheter på de fyra rundorna med en blind på 1 enhet. Caro noterar dock i förbigående att spelet även lämpar sig väl för no-limit. Vårt pokergäng prövade detta spel flera gånger i mitten/slutet av 80-talet, klart oftare än något annat spel i boken. Det var ganska roligt, men den där läs-dina-egna-kort-regeln gjorde spelet lite smått genant. En gång missade en spelare att det låg två ess på bordet i en av raderna, så han deklararerade "par i kungar" och förlorade en rätt stor pott. Efter det tror jag inte att vi spelade det så ofta. Tack för ordet; det var roligt att komma fram. Nu ska vi se om jag kan skicka iväg meddelandet också, och hur mycket som har hänt i tråden under tiden som jag har letat i böcker och skrivit.