SteffMann

Läste ett reportage i senaste numret av First Poker (nr 4, 2008, s 94) med rubriken ”The Brat Pack”. Där man intervjuar Sorel Mizzi, Justin Bonomo och Tom Dwan ”onlinestjärnor som pratar med oss om skickligheten och viljan som krävs för att nå toppen”. Mizzi resa är rätt fashinerande. Först investerar han $50 och bygger upp det till $17000, sen förlorade han allt på två dagar. Sen klonkade han i två turneringar och vann $50000, som han förlorade på två veckor. Sen vann han $50000 och förlorade snabbt $40000. Efter detta kommer ett uttalande som fick mig att skratta högt för mig själv. Det var ett så klockrent exempel på en pokerspelares självbedrägeri. Efter alla upp och nergångar så ”kom jag på första plats i en av PokerStars nattliga turneringar och jag har i grund och botten använt samma bankrulle sedan dess, med ett par undantag, där jag förlorat allt och blivit tvungen att börja om på nytt”. I grund och botten, samma bankrulle, med ett PAR undantag, där jag förlorat allt… fantastiskt att han får ihop denna logik. Vilja? Ja!, Skicklighet? Lol, tycker jag i alla fall…