NuffPlayed

Ja... Hur gick det då för mig, nästan ett år efter att jag skrev inlägget... Som ni säkert redan anar så letade jag upp denna tråd efter att precis gulat mina sista pokerpengar, än en gång... Så vad har hänt egentligen under det gågna året? Vi tar det från början. Från början av det att jag skulle lägga av med spelandet fram tills i skrivande stund - skrivandes med ett stort hål i plånboken och en rejäl dos ångest. Jag har svårt att erinra mig hur länge efter jag skrev denna tråd som jag lyckades hålla mig undan pokerborden. Bortsett från den ångest pokerspelande gav mig vill jag minnas att livet var gott när jag väl bestämt mig för att sluta - och jag såg ljust på framtiden. Något egentligt sug efter poker hade jag inte, och det hade jag nog inte den där kvällen präglad av leda och tristess då jag fick ett "återfall" och slog mig ner vid pokerborden. Det var småpengar jag började spela för och jag hade inga som helst planer på att skotta aka "jaga kickar". Visst funkade det, jag höll mig enligt rullekrav i sisådär 1-2 dagar men sen tog speldjävulen överhanden och jag spelade för högt, alldeles för högt, än en gång... och några gånger till. Jag spelade ganska sällan efter detta, jag kunde hålla mig bort från borden några månader men rätt som det var satt jag där igen. Det kändes liksom aldrig farligt, jag vann stort ibland.. men förlorade mer. Historien har en tendens att upprepa sig... När jag för några minuter sig läste tråden igen för första gången på några månader så kände jag verkligen fortfarande i mig i allt jag skrev. - Jag spelar fortfarande för högt. - Bryr mig inte om Money Management - Känner mig kung när jag vinner, otur när jag förlorar, eller så inser jag att jag spelade handen dåligt och att jag ska lägga AA nästa gång. Vilket fortfarande aldrig händer. - Det känns fortfarande förjävligt att lägga 120 kr på en sexa på krogen men att lira bort några tusen inom loppet av en timma rör mig mindre. - Mitt spelande gav mig visst ett större hål i plånboken, det är nu empiriskt bevisat. Så nu ska jag sluta igen. Jag har som sagt mest spelat till och från men jag HAR spelat och det är väl det jag nu inser. Då alkoholisten inte ska dricka en droppe ska inte heller en spelmissbrukare lägga ett enda bet, eller spela en enda hand. Jag funderar på att gå med på något internetbaserad program för spelmissbrukare eller kanske rent ut sagt gå på något möte för spelmissbrukare. Inte för att jag egentligen ser mig som någon missbrukare, utan för att just det - jag inte ser mig som en spelmissbrukare. Det är väl någonstans där jag får börja... att en gång för alla erkänna det för mig. Kanske även för mina nära och kära? Tänkte att denna text kunde vara intressant för övriga spelare eller fd. spelare att läsa. Uppmuntrade ord, tips och råd eller liknande berättelser är mer än välkommet i denna tråd. /n

Vetskapen om att jag knäcker lägre nivåer behöver inte frågasättas bara för att jag nu kan klassificeras som spelberoende. Mitt problem, är som jag skrivit, min fruktansvärt dåliga disciplin som gör att jag hoppar upp i nivåer, där jag klarar mig otroligt bra många gånger. Men Moneymanagement är A och O, och har man inte den så blir man inte långlivad. Mitt behov att få "kickar" när jag spelar är större än att hålla på bankrullekrav... Det är svårt att vara för ödmjuk, även som spelmissbrukare, då man faktiskt vet att man kan spela bra poker. Receptet för återfall som du beskriver det stämmer inte riktigt in på mig då det inte är inbillning. Jag vet att jag är vinnande på en viss nivå, problemet är att jag inte kan hålla mig där. Det du har rätt i är att den vetskapen ökar min risk för återfall och därmed att än en gång spela för högt. Lyckans ost den som lever med vetskapen att sitt A-game inte räcker ens för lägre och medelhöga nivåer.

Vad denna text syftar till vet jag egentligen inte riktigt själv. Det är skönt att bara skriva av sig lite och dela med sig av min historia om mitt spelmissbruk. Det är ingen tycka-synd-om text, inte heller är det en berättelse att göra narr av. Texten kan vara något osammanhängande men jag ber er ha överseende med detta, jag skriver bara det som kommer till mig. Kommentera vad ni vill, kanske känner ni igen er i något av det jag skriver och vill skriva kort om det, eller bara ge ett par uppmuntrande ord. Det kommer jag behöva i min kamp mot speldjävulen! Jag hoppas jag kommer att kunna använda denna tråd och det som skrivs här som en hjälp att ta mig ur mitt spelmissbruk. --- Nu när jag själv, äntligen fattat beslutet (som så många gånger förr), att sluta spela poker, så tänkte jag att min tid som pokerspelare och den erfarenhet jag samlat på mig vad gäller hur det är att vara spelberoende spelmissbrukare kan vara en berättelse värd att dela med mig av. Dels som terapi för mig själv då jag svart på vitt tydliggör den nakna sanning om min tid som pokerspelare, dels som en hjälp för andra. Jag har varit en flitig användare på PF under en längre tid men väljer att skriva detta inlägg under ett nytt alias. Varför? Jo precis, du har nog redan listat ut det – Jag skäms! Ni kommer inte att få läsa någon berättelse som sällar sig till ytterligheten att jag spelat bort allt jag äger eller försatt mig i en mycket hemsk ekonomisk situation. Min historia liknar, vilket jag är säker på, många andra pokerspelares vardag. Spelare som själva ställt sig frågan huruvida de är spel- beroende/missbrukare eller inte, men inte velat, eller kanske inte vågat rannsaka sig själva och blottat sig inför den obekväma sanningen, och acceptera att sitt förhållande till pokern inte riktigt är vad det borde vara. För har man vunnit stort en gång, visst är tanken att man kan göra det än en gång mycket starkare än tanken att man kanske borde lägga av när gått gul både första och femte gången? Så var det i alla fall för undertecknad. Jag tänker inte berätta om att jag vunnit si och så mycket eller vilka summor det egentligen handlar om. Många av talen är fiktiva om jag inte skriver annat, det jag istället vill närma mig med den här texten är kärnan i mitt beroende och missbruk och hur mina tankegångar de senaste tre åren har gått vad gäller pokern, och försöka förstå vilket sjukt förhållande jag egentligen har haft (läs: har) till pokern, och givetvis kärnan i det hela: Pengar. Spelberoende kan man som vi alla vet vara på många olika sätt. Det kan yttra sig som abstinens efter en kortare eller längre tid ifrån pokerborden, eller att man helt enkelt gör en ny insättning och ytterligare en för att vinna tillbaka det man tidigare förlorat m.m. Nej, ni behöver ingen grundkurs. Vad jag vill komma till är att mitt osunda förhållande till pokern inte har karaktäriserats av dessa vanliga symptom i extrem bemärkelse. Jag har aldrig känt ett riktigt sug efter pokern då jag inte suttit framför borden. Jag har heller aldrig gjort en insättning för att ”vinna tillbaka det jag förlorat”. Istället har jag i riktigt missbruksmanér blundat för mina insättningar, och bara sett mina uttag. Det hände dock titt som tätt att jag öppnade ögonen för mina insättningar, och då mådde jag väldigt dåligt just den kvällen. Dagen efter dök bankdosan fram där jag nallade på besparingar och det var bara att göra en ny insättning och sätta sig ned vid borden igen med en enda tanke: Förvandla 500 kronor till 15000 på en dag som jag gjorde en gång, en gång för tre år sedan. Tankar i stil med den tog överhanden då jag egentligen var mycket medveten om att mitt pokerspelande totalt låg kraftigt på minussidan. Varje ny dag i tre år kände jag att jag kunde åstadkomma stordåd vid pokerborden, fast all statistik och kontoutdrag pekade på motsatsen. Men det var just det, ena dagen vann jag faktiskt stort, ganska ofta faktiskt, dock inte tillräckligt ofta för att förbättra min ekonomi. Men tillräckligt ofta för att känna mig så tillfreds med mig själv att när jag vann mycket och cashade ut 10000 kr, glädjekänslan och tron på att jag skulle kunna göra det nästa dag igen, var större, än känslan jag fick när jag förlorade 2000 varje dag några dagar i sträck. Det kändes som att jag faktiskt låg plus, eller i alla fall att jag skulle kunna upprepa +10000 kr dagen oftare och minska -2000 dagarna. För när det gick bra, då hade jag varken tur eller otur, då var jag högst upp på berget. Störst, bäst och ostoppbar. Men mina dagar då jag förlorade mina insättningar om 2000 kr, då hade jag fruktansvärd otur, utdragning på utdragning. Jag kände att när min tur kontra otur ligger i balans dagen efter, då kan jag än en gång tjäna storkovan. Visst är det sjukt hur man kan lura sig själv?. Jag är en duktig pokerspelare när jag spelar mitt A-game. Men å andra sidan, hur många är inte det när A-gamet spelas? Men vad gör A-gamet om man som mig, ständigt skottar? Moneymanagement är intet för intet. Att jag aldrig lär mig. Handen på hjärtat kan jag ärligt säga att jag inte lyckats hålla min ”bankrulle” levande mer än en vecka någonsin under tre års spelande. Det är förvisso värre än vad det låter (eller inte?), då jag ofta cashar ut min ”vinst” illa kvickt för att inte förlora den när fokus försvinner och ”riggen” återkommer. Sen går jag gul och det är bara å sätta in lite av vinsten än en gång och börja spela på för hög nivå igen, för att antingen vinna stort eller förlora större. Det är en sak jag har lärt mig. Uppfattningen om pengars ”värde” eller hur jag ska uttrycka det har även det förändras sjukt mycket under min tid som spelberoende. Att knega för 120 kr i timmen känns inte aktuellt när jag vet att jag kan göra det tiodubbla vid pokerborden. När ska jag inse att jag faktiskt har tjänat mer på de få pantburkarna jag som liten pantade, än tre års nötande av poker som bara har skapat ett stort hål i min ekonomi? Jag kan ärligt säga att om jag spelat låga nivåer hade jag kunnat fixa en stabil inkomst varje månad. Eller? Det skulle jag kanske ändå inte göra. Min skeva uppfattning om pengar har gjort att jag inte kan sitta ner på dessa låga nivåer, jag spelar för slaskigt helt enkelt, spelandet känns omotiverat och där kan jag verkligen inte spela mitt A-game. Alla dessa ”kickar” som det pratas om. Jag antar att det är exakt det jag söker och det jag är förslavad under i mitt spelberoende. Jag måste helt enkelt spela två eller tre nivåer högre än vad jag borde. Varje gång jag klickar på menyn i pokerklienten och väljer två eller tre nivåer högre än vad jag borde spela så vet jag så väl att jag INTE borde göra det. Jag är fullt medveten om det i samma stund som jag gör det. Ändå så gör jag det, dag efter dag efter dag. Jag antar att det är på den fronten jag är som sjukast, dessa sökanden efter kickar, som damen på spelberoendehjälplinjen skulle kalla det. Jag lever för mycket för nuet, för lite för framtiden. Det som är värst egentligen är väl att jag ljugit för nära och kära, vänner och bekanta om hur det egentligen står still. Man pratar om vinsterna men sätter munkaveln på när man förlorat. En annan skrämmande utveckling jag har märkt hos mig själv är att det känns inte så jävligt längre när jag har förlorat en för mig stor summa pengar. I början kunde jag må fruktansvärt dåligt. Nu är det som att det var nästan det jag visste jag hade att vänta. I det ”riktiga” livet kan jag faktiskt vara mycket ekonomisk och att lägga några hundra extra för att få den där snäppet bättre modellen kan vara en seglivad beslutsprocess. Men att spela bort några tusen om dagen, det har jag inga större problem med. Det är så sjukt, när man skriver upp allt det här, att det faktiskt är så det ligger till. Speldjävulen har mig i sitt grepp och att sluta spela poker kan komma att bli svårare än vad jag tänkt mig. Mitt pokerspelande har som sagt inte försatt mig i en hopplös ekonomiskt situation. Det jag faktiskt har förstått är att det inte är en dag för sent att lägga ner idag. Mitt förhållande till pokern och på det sätt jag hanterar det kommer antagligen inte förändrats, att fortsätta såhär kommer över tid bara att gräva ett större hål i plånboken och på sikt antagligen få mig att må väldigt, väldigt dåligt. Att försörja sig som pokerspelare är få förunnat som endast ett fåtal klarar av. Någonstans inom mig vet jag att jag själv skulle ”kunna” göra det, men det är ju det. Har jag inte ändrat mig och mina brister på tre så kommer jag aldrig att kunna göra det. Men det är så lätt att lura sig själv, man väljer vad man vill se och komma ihåg. Allt för att försvara sin drog. ”Hej, mitt namn är X och jag är spelmissbrukare!” Ahh, där satt den!. Tack för att ni tog er tid att läsa!