DODARN1491911304

Tjenare, Kul att se att du ska börja skriva! Det är ett bra sätt att få perspektiv på såväl sitt eget spel som sitt liv. Lycka till, det ska bli intressant att följa. När jag la ner pokern var det p.g.a. min motivation för onlinegrind sedan ett tag tillbaka sakta men stadigt dött. Detta gjorde att jag inte orkade uppdatera och putsa på mitt spel, vilket gjorde att det blev svårt att vinna. Efter ett års uppehåll saknade jag pokern, men inte onlinegrinden. Jag spelar sporadiskt på nätet, men endast när lusten faller på. Under hösten 2010 har jag kört en del live på Cosmopol och först det senaste året har jag ändrat uppfattning om livepoker och tycker numer att det är riktigt roligt. Dessutom är spelen lättare live, vilket bidrar ännu mer till spelglädjen. ComeOn erbjöd en deal som var för bra för att tacka nej till och jag såg det som en utmärkt möjlighet att ta mig an en seriösare approach inom branschen. Jag är numer deras officiella representant och jag lägger ner mycket tid och arbete på att försöka göra bloggen mer välskriven än någonsin plus att svara på läsares frågor via email, etc. Det känns som ett riktigt jobb och jag stortrivs i min roll och det känns som en naturlig fortsättning när cash game-karriären lagts på hyllan. Under min första turnering på Bahamas kände jag att jag verkligen kan plocka fram mitt A-game och av alla händer jag spelade är det bara en hand jag ångrar med facit i hand. Potentialen att gå långt i liveturneringar tror jag mig besitta och jag kommer att lägga mycket möda på att plöja turneringsböcker och utveckla detta outforskade gebit. Sen får tiden avgöra om det ger resultat. /DÖDARN

Hej allihop! Jag får börja med att säga att jag läst igenom hela tråden och tagit till mig diverse kritik och kommer att ha det i åtanke i fortsatta (?) dagböcker. Tilläggas bör att metaforen om Plåtarns dagbok var ett stycke högklassig läsning som faktiskt förgyllde en redan så fin dag. I verkligheten är jag ingen gnällspik, tvärtom. Folk uppfattar mig snarare som ständigt glad, lugn, utåt, ja, faktiskt som en ganska trevlig prick. Men visst kan jag, liksom gemene man, ha mina bittra stunder och förargas över ting av dess olika slag såsom parkeringsböter och folk som sölar sig över övergångsstället trots att det är rött och man fint väntar i sin bil. Däremot är det enda egentliga numer som kan få mig på dåligt humör just poker - detta fenomen som kommit att stiga mig upp över öronen. Dagboken må vara en gnällig pest, allt som oftast negativ, men det får inte heller glömmas att dagboken är mina personliga skildringar och intryck av livet som yrkesspelare. Det krävs inte mycket för att hornen skall växa ur pannan på mig när pokerklienten börjat ladda. Även om karriärsvalet inte är på bekostnad av blod och svett så kompenserar det sig mer än väl i frustrationstårar. Mitt primära mål är inte att ge en vinklad bild av alla de fördelar som poker faktiskt kan medföra (det finns det säkerligen andra bloggar/dagböcker som fokuserar på), utan att även visa hur det kan bryta ner en som person; hur det kan få en vanlig svennebanan att se svart och måla fan på väggen. Det är ett karriärsval som för egen del inte är hållbart i längden, oavsett vilka summor det genererar, för jag kan inte hålla mina destruktiva känslor i styr. Pokern har gett mig mycket, men nu börjar den inkassera med bekostnad på mitt välmående. Den enda lösning jag ser för ett fortsatt lyckligt liv är att bryta min forna karriär och på en femöring vända klacken mot nya mål. Jag är säker på att det finns många i min sits, vare sig de spelar högt eller lågt eller vinner eller förlorar. I andra änden av tåget finner ni de pretentiösa delarna som vinkännardravel, irrelevanta analyser och stötande summor spenderade på olika onödiga prylar och aktiviteter. Vad jag däremot hoppas nått fram till er läsare är den märkbara mängd självironi som präglar främst dessa stycken. Meningarna och ordvalen kommer inte slumpvis utan avvägs noggrannt. Jag är något av en pedant när det kommer till mitt personliga uttryckande i skrift, men likaså hoppas jag att merparten av er läsare inser att jag inte tar mig själv på så stort allvar som stycken tagna ur sin kontext må ge sken av. Om de läsare som följt mig i åratal inte förstått detta är det för mig ett misslyckande som skribent att inte ha lyckats förmedla denna känsla. I sådant fall ber jag om ursäkt. Vad varierandet av dagboken beträffar grämer det mig att läsa att somliga tycks anse den slätstruken. Jag hävdar själv att den skiljer sig enormt mycket nu jämfört med exempelvis för två år sedan, både innehållsmässigt, språkligt och dess olika fokus. Jag jobbar för övrigt mycket med att variera den medvetet från nummer till nummer på vis som läsarna inte ska vara direkt medvetna om. Tro det eller ej, men jag har en stor arsenal av tekniker och strukturer som jag ständigt tillämpar och tillika utökar och uppdaterar. Vad dessa är vill jag inte avslöja, eftersom det må ta udden av läsglädjen och den uppfattade spontaniteten. De första åren av dagbokens existens vann jag mycket pengar och la mer fokus på pokern i sig och handanalyser. Livet lekte, men demonerna vaknade ändå fort när utdragningarna föll sig tätt på och jag var inte sen med att såga andras spel. Och säg mig, varför skulle jag sonika börja dölja detta faktum, då jag med oprofessionellt lynne år efter år fortfarande uppretas av andras dåliga spel som sig belönas? De senaste 1-2 åren har motivationen drastiskt sjunkit, spelen blivit tuffa och tankarna många. Det är just det som dagboken ämnar spegla - en yrkesspelares (i detta fall mina) tankar kring yrkesvalet och hur det påverkar mig, mitt liv och min lediga tid. Man är inte bara yrkesspelare när man sitter vid pokerborden. För mig är det självklart att den abrupta sluttning spelet tagit medför en viss bitterkänsla, det hade det säkerligen gjort hos de flesta, men framförallt är det rädslan för det totalt nya liv som väntar, vars framtid jag inte alls kan sia om. Syftet med dagboken är att beröra, informera, skapa känslor, glädja, nöja och underhålla. Jag skulle inte kunna se mig själv i spegeln om jag satt mitt epitet på en grådassig sörja som kallas för text. Inte heller vill jag förknippas med clownen som säger allt om ingenting och ingenting om allt. Huvudmålet är för mig att förse läsarna med en språkligt högkvalitativ text som är välgenomtänkt och begrundad för att påvisa att vad som helst kan göras intressant av bra språkbruk. Min dagbok vill vara ditt passionerade läsögas älskarinna som du både älskar och hatar samtidigt. Vad den inte vill är att vara din tysta, tillgivna och nätta flickvän, för då tynar den bort i sig själv och upphör att existera. Jag har aldrig tvingat någon att läsa vad jag skriver. Tycker man inte om mig eller mina texter är det säkerligen ingen större börda att bläddra förbi min påstådda smörja. Trots att jag personligen kan anse den skriftliga nivån av dagboken vara all-time high sen några månader tillbaka vore det hypokratiskt att långvarigt pränta en dagbok om en syssla som jag allt mindre tid ägnar. För att undvika självförakt och trotsandet av mina egna ideal är dagbokens dagar räknade. Själv hävdar jag bestämt att den slutar med flaggan i topp, för aldrig förut har jag så rakryggad och stolt skickat texterna för publicering. Må väl och gott nytt år. /DÖDARN

Du slår huvudet på spiken. Jag känner precis likadant. I 2,5 månader har jag gått kallare än is på just Svenska Spel. Shortstacksen är inga problem att träffa mot. Jag synar ner dem med vilken skithand som helst och förväntar mig att träffa (och gör så oftast med), men just när jag själv sitter med en hand och är uppe mot en annan full stack eller mer så våldtas man så man knappt kan stå på egna ben längre. Har tappat mellan 250 000 och 300 000 under denna period. Visst gör alla misstag här och var, men överlag tycker jag att jag spelat mina händer riktigt bra i den bemärkelsen att jag fått in pengarna som stor favorit. Här är några axplock från gårdagens tvåtimmarspass (och detta har varit min personliga vardag det senaste jävla året). Kan tilläggas att jag fick en skärmdump skickad av en kompis som blivit tilldelad två spadertvåor (!) som starthand. Det om nåt borde vara en spark i skrevet på alla som inte tror på riggen. Jag är själv fast besluten om att riggen i högsta grad existerar. Pokern är inte längre vad den en gång varit och när man blir förvånad när en 95-procentare får stå, ja, då är det fan nåt som är fel! Trebetar pre med AA. Flopp A(h)-Q(h)-9(s). all-in fulla inköp. Turn 3(h), river 10(h). han 99 med hjärter. Jag 22. Tre som ser flopp. Flopp 2-3-4. Jag check. Bet, syn. Jag höjer tre gånger deras bet. Syn, syn. Turn 3. Bettar 80%. Fold, syn. River 3. Han ställer. K-högt färgdrag. All-in flopp. Träffar. Han har A-hög färg. Tack, när man väl får träffa! (Kanske inte så mycket att diskutera just i denna hand, men vad jag vill komma till är tajmingen och setup-faktorn). Gör ett move med 10-4 hjärter och trebetar från BB en aggressiv spelare. Han syn. Flopp 10-4-2. Vi blir all-in. Han 22. 2,25 inköp var. Fem händer där jag har par plus antingen färg- eller öppet stegdrag. Missar samtliga. Jag standardhöjer, blir omslagen och slår tillbaka hårt till 35 big blinds med Q-Q. Han synar med 5-8. Flopp 6-7-9. Trebetar med Q-Q. Flopp A-K-K. Trebetar med K-K. Flopp A-hög. Han A-8. All-in pre med aa mot kk. River k Två händer senare all-in pre med jj mot ak. Flopp a. Eller varför inte den skönaste av alla (från förra veckan). 10-20 på Prima. En kille höjer till 80. Jag har K-K och slår om till 300. Han steker en stund och synar till slut. Floppen kommer 3-3-4. Vi blir så småningom all-in. Han vänder upp A-3! GG WP FU! Säger som så; det är inte konstigt att man är mörkrädd nuförtiden. Fine om detta vore en extrem random dag, men jag överdriver inte när jag säger att detta är standard, i alla fall för mig. Monsterförlusterna hålls i schack genom att jag plockar upp många småpotter (många bäckar små, ni vet). Givetvis får man vinna nån all-in då och då, men inte någonstans i närheten av vad matematiken föreskriver. Jag är personligen j*ligt trött på poker och att varenda babianskalles skitspel belönas oavbrutet. Det är förnedring, ingenting annat.

Både ja och nej. Blackjack är ett strikt matematiskt spel, till skillnad från poker som kräver personkännedom och där besluten i en och samma situation kan variera vilt beroende på vilken typ av spelare man är uppe emot och vad som har skett tidigare under spelets gång. För det andra är det garanterat fler än 50 i världen som försörjer sig på live-blackjack. Jag vet inte vem som trollat fram de siffrorna, men jag har enormt svårt att se hur de stämmer. De flesta yrkesblackjackspelarna håller låg profil, vilket bör tas med i omtanke när antalet uppskattas. Att försörja sig på poker är betydligt enklare än att försörja sig på blackjack, men de personer som livnär sig just på blackjack är oftast duktiga på siffror och har en simultankapacitet som skrämmer, men är å andra sidan mindre duktiga på att läsa av människor. Visst går det att tjäna bra med pengar på poker enkom via matematiska kunskaper, vilket skulle kvalificera majoriteten av den celebra skara som försörjer sig på blackjack, men jag antar att de funnit sin grej. Jag var själv aktiv i flera år på de större amerikanska blackjackforumen och många av skribenterna är riktiga bj-nördar som äter, sover och skiter decimaler och SCORE:s. Men visst fan får vi medge att det är högre liggfaktor att vara bj-pro än random stolpskott som gått två år på IV och horat ihop en startrulle via diverse bonusar och som grindar femton bord 0,5-1. Mina två cents. Over and out.

Ja, vad ska man säga? Världen är inte stor

Min personliga åsikt som jag kör rätt hårt på själv är att man aldrig kan spela en AA för hårt. Bryr mig inte särskilt mycket om de foldar till en hård trebet pre. Vill låta dem göra misstagen. Skulle de syna vill jag vara committad till potten och viker under väldigt få omständigheter för ett floppställ (med undantag för exempelvis 9-10-J-floppar i samma färg då man inte har den färgen, osv.). Givetvis är det en bra idé att trebetta andra händer också så att du väl har möjlighet att få action när du väl börjar veva med dina ess. Felspelade ess är några av de dyraste händerna man kan spela. Jag har gång och återigen sett folk som inte kan vika essen för fulla inköp efter att ha limpat före floppen. Detta är ingenting annat än svagt.

Kan inte rikrigt vad som gäller nuförtiden, men för sju-åtta år sedan skickade min pappa och jag in ansökan till Svenska Spel för att se vad som gällde för att anordna blackjackspel. Vi fick hem en hög med papper där bl.a. reglerna som gällde för svenska förhållanden enligt svensk lag för krogblackjack var listade och i samtliga gällde samma regler, där bland annat att spelaren förlorade vid lika vid 17, 18 och 19.

Basstrategitabellerna för länken du postade gäller vanliga internationella standardregler och kan inte appliceras till de svenska krogreglerna där banken vinner vid lika på 17, 18 och 19. Tabellerna för svensk krogblackjack är en vetenskap i sig och ser helt annorlunda ut. Det bör tilläggas att det inte bara är förlust vid lika som skiljer krogreglerna från internationella standardregler, utan betydligt mycket mer så som att man får resplitta ess hur många gånger som helst, dubbla efter splitt, osv., samt att du obehindrat kan sprida dina insatser från minimum till maximumsatsning när som utan att dealern bryr sig ett jota.

50-50-deal brukar vara standard samt att den som stejkar står för eventuella förluster.

För vissa osannolika spelare skulle den arga rubriken i denna tråd vara: "FÖRSTA backdagen någonsin"...

En snabb fråga: Kan man köpa in sig på plats eller måste man vara förreggad och färdigbetalad för att spela de diverse turneringarna eller duger det fina fisken att dyka upp med en magväska prackad med euros?

Hmm, stämmer det verkligen? Själv var jag en hel del på kasinot i Marienlyst (Helsingör) när jag var nyss 18 fyllda.

Jag får medge att jag, för en gångs skull, hade puls innan jag skulle läsa kommentarerna om min pilotvideodagbok. Jag befarade att den skulle bemötas med en del kritik, så jag blev inte chockad. Resultatet blev långt ifrån vad jag hade hoppats, planerat eller väntat mig och det kan jag ingen annan skylla än mig själv. Mediamannen "FIlm-Gunnar" som skötte all filmning och redigering gjorde ett utmärkt jobb och gjorde vad han var tillsagd att göra. Under inspelningarna insåg jag ganska fort att det är betydligt svårare och tidskrävande än jag någonsin kunnat ana att skapa TV. Med 0,0 erfarenhet och några idéer och visioner som ständigt fick justeras blev resultatet som det blev. Jag hade högre förväntningar på mig själv, liksom jag förmodar att ni hade. Utgångsläget var dock lurigt, eftersom ribban lagts av tittarna där dagboken individuellt ligger i dagsläget. Jag får se om jag gör fler. Det känns som om det inte riktigt var min grej. Men, å andra sidan skulle jag aldrig ha vetat om jag inte provat. Se det som en backsession på en 100-200-skottning

Beachkung, jag känner själv igen mig i vad du skriver och tror att det är varje framgångsrik pokerspelares dilemma. Om man inte agerar rätt blir det fort ett moment22 där vad man än gör uppfattas som ett hån av den svenska jantelagen. Ger man en present för 15 000 kronor uppfattas det som bräsch och skryt och ger en underton av att man tror sig vara större, starkare och bättre än mottagaren. Ger man å andra sidan en grytlapp i julklapp när man håvar in miljoner om året uppfattas man som en sniken, snål, egoistisk jävel som inget annat tänker på än sig själv och sitt eget välbefinnande. Balansgången behöve inte vara svår. Köp presenter för en tusing per skalle. Det är varken snålt eller overkill, utan snarare normalt idag. Jag har själv tappat kontakten med en del gamla kompisar, mycket på grund av pokern. Sen får inte heller glömmas att man tappar kontakten med många gamla nära vänner oavsett. En stor del av livet handlar ju trotsallt om möten och farväl. Ibland växer man ifrån varandra, poker involverat eller inte. Jag hängde mycket med en nära vän när jag ännu var färsk yrkesspelare. Jag hade just gått upp på 5-10 och svägningarna kändes brutala, även om jag vid den tiden spelade ganska tight. En dag hade jag tagit ett morgonpass och förlorat 20 000 kronor. Min vän och jag träffades vid lunch och han frågade hur morgonpasset hade gått och jag svarade. "Jaha, synd" sa han samtidigt som hela hans ansikte sken upp och han hade svårt att dölja sin belåtenhet och smile. Jag ville testa honom var han verkligen stod och svarade med munter ton: "Skadeglädjen är den enda sanna glädjen". Hade jag blivit sur eller upprörd hade jag inte gett honom en chans att bekräfta, men om jag istället gjorde sken av att det var ok att roas av att det gick kass så kanske han skulle ge sina känslor till känna. "Ja, det är ju så" svarade han och vi pratade inte mer om det. Givetvis kan det vara påfrestande när någon håvar in en massa pengar medan andra sliter och släpar för sina kronor, men att inte kunna glädjas med sina närmsta vänners framgångar är enligt mitt tycke uselt. Min filosofi har alltid varit enkel när det kommer till hur man ska tackla omvärlden. Med pokervänner är det enkelt. Där är det rak pengakommunikation. Där är ingenting tabu eftersom hela yrket bygger just på pengar och de är kollegor. Inom närmsta familj-, släkt- och vänkretsen är det heller inga problem. Men just när det kommer till folk man känner, vet vilka de är, eller flickvännens, föräldrarnas eller min systers vänner så tar jag själv aldrig upp några summor. Jag nämnder aldrig ens pokern överhuvudtaget så vida ingen själv tar upp det. Då svarar jag gärna på frågor. Frågar någon hur det går svarar jag: "Jo tack, det går mycket bra överlag". Blir de nyfikna i en burk och börjar att fråga om summor svarar jag ärligt vilka summor det rör sig om. Om de tar illa upp eller blir sura är det deras problem, eftersom det är de som bett mig om svar. Jag nämner aldrig några pengar om ingen frågar. Detta har funkat väldigt bra och är en kommunikation som lägger över ansvarsbördan på den frågeställande. Men en sak rekommenderas att aldrig prata om och det är vad saker kostat som man köpt. Jag spenderar själv gärna mycket pengar på onödiga prylar men jag berättar väldigt ogärna vad de kostar. Det har ingen med att göra. Har du köpt en Hästen-säng behöver du inte berätta att den kostat 40 lakan. Folk fattar att det inte rör sig om 3 795 kronor. Har du köpt dig en Breitling behöver du inte berätta att den kostat 40 lakan. Folk fattar att man inte får en Breitling för 3 795 kronor. Genom att visa dig ovillig att berätta om saker du köpt och vad de kostat visar du också att du köpt dem för att du blir glad av dem och inte för att skryta för andra hur du står ekonomiskt. Sen är det alltid kul när någon kommenterar ens bil, klädesplagg eller annan pryl, men låt dem ta första steget. Glöm inte heller bort att du själv måste ge för att kunna få. Var inte sparsam med komplimanger mot andra. Saker måste inte vara dyra för att vara bra och fina. Jag brukar själv ge mina vänner och nära komplimanger för deras personligheter och berätta att jag värdesätter deras vänskap, för det gör jag verkligen. Man är ingenting om man inte har en bra omgivning, familj och vänner, men låt dem få höra det nån gång då och då med. Då visar du att pengar är sekundärt och att du uppskattar dem för dem de är. Först då kommer de att respektera dig för det du är. Sen har vi problemet med när man ska bjuda och betala och när man inte ska göra det. Jag tycker själv om att bjuda mina vänner på en fika, lunch eller liknande, men jag gör det inte varje gång. Gör man det alltid förväntar sig folk att man betalar, om så än undermedvetet, och uppskattar det inte längre. Är jag på lunch med en kompis och denne tar upp plånboken när notan kommer in är detta ett tecken på att han/hon är beredd att betala. Men sitter de bara kvar och inte bryr sig när notan kommer så vägrar jag att betala för dem. Jag är inte deras farsa. Jag behöver inte betala för dem, men jag gör det gärna som en trevlig gest. Folk som en gång tagit för givet att bli bjudna bjuder jag aldrig mer igen. Då har de missbrukat situationen och jag känner mig bara utnyttjad. Flickvänsproblemet tycks också vara vanligt för pokerspelare. Den utomordentligt vassa pokerteoretikern Björn Isberg sa en gång till mig: "Hittar du en tjej som respekterar att du spelar poker och är helt ok med det på alla sätt och vis så håll hårt fast vid henne." Folk ställer sig frågande varför det skulle vara ett problem för flickvännen att man spelar poker som yrke, men jag lovar, det har många baksidor. Här är några faktorer som gäller för många pokerspelare som har flickvän/sambo/fru: Man har ingen regelbunden inkomst. Humöret går ut över henne när pokern går kass. Man tjänar 20 gånger så mycket som hon gör, vilket får henne att känna sig misslyckad och att hon lever på en. Man har annan dygnsrytm (gäller för de flesta pokerspelare i alla fall). Man har betydligt mycket mer fritid, frihet och är alltid utvilad till skillnad från en kanske 9-5-slitande partner. Jag har själv haft många poker- och pengarelaterade tjafs med min flickvän. Men jag har turen att ha en mycket förstående och underbar flickvän och vi är numera samförstådda med allt. Men det är viktigt att lyssna och höra hur de känner men också få dem att förstå att poker inte är ett glidarjobb och en dans på rosor. Min flickvän vet hur dåligt jag mår under långa, tunga perioder och har man inte en förstående partner blir dessa långa, dåliga perioder dubbelt så långa och dubbelt sämre. Det sista man behöver då är kaka på kaka. Hon har själv börjat att spela lite på låga bord. Häromveckan hade hon åkt på en bad beat där hon hade tvåpar och motståndaren drog in en runnerrunnerfärg. Hon var jätteupprörd och jag sa till henne: "Tänk när det där sker tio gånger om dagen när pengarna åkt in i tre raka veckor." Hon svarade: "Jag tror jag börjar förstå på riktigt hur det känns för dig när det går dåligt länge, de summor du förlorar och hur det måste tära mentalt."

Det är nog nån som försöker att vara lustig. Spelar varken på b2b eller PL Omaha.