Genom fönster värmer solen. Ned på djupa vatten och hav. Gotlandsbåten går i hamn och med stora kliv lämnar jag dess flytande skrov för nya äventyr. Båtterminalen i Nynäshamn stinker kloak och rutten fisk. Det är Sveriges toalettstol, men en ofrivillig gateway till resten av omvärlden som Gotlands mest gotlänska gotlänning.
Aftonbladets flottiga löpsedel talar om sockermissbruk och Garfunkels hemliga flykt från Sverige. Det är oktober 2012 och jag har en limegrön resväska i näven och en för tok för stor laptop över axeln.
Pendeltåget går igenom land och rike som snubbar aldrig skådat. Hultsfred nalkas. Via Stockholm. Drygt 40 mil (eller mer) omväg pga av gotlandsbåtens taskiga ruttschema. Viking Pizzeria svischar förbi. Det finns något väldigt gulligt med alla dessa invandrare som väljer att döpa sin pizzeria till Viking pizzeria. Måste vara Sveriges vanligaste krognamn.
Stockholm passeras. Jag stiger av vid Lidköping. Eller Linköping. Eller Norrköping. Något köping är det. Slår mig ned och kränger fläsk och potatis och studerar människor som står och bankar på Jack Vegas automater. Min konduktör har ett stadigt bockskägg och kör ett pass både före och efter maten. En riktig grinder. Ilskan i ansiktena växer och luftvågorna pumpas upp och ned. Röd i ansiktet lämnar den värsta bankaren lokalen. Svär åt jordens alla orättvisor. Det är perfekt mat underhållning. Jag älskar mitt liv som icke-speltorsk.
Nytt tåg. Anländer till Hultsfred. Den smålänska eliten hälsar mig välkommen. Kusinerna Bengt och Lennart. En störtskön duo som försörjt sig på poker i massa år. Bengt har armarna fulla av tatueringar. Lennart ser ut som en banktjänsteman.
Färsköl och smaskig mat på den lokala krogen. Bubbens husse joinar. En robust glasögonprydd herre med randig tröja och välkammat hår. Också han proffs i poker.
Får får får? Får får får!
Och en ny dag gryr.
Jag är ensam igen. Eller inte ensam. Jag är själv. Och jag älskar det. Känslan av den totala friheten att resa kan inte jämföras med något annat. Livet som pokerproffs är så annorlunda. Man lever i ständigt vetskap att man kan göra nästan vad som helst. Men oftast så gör man inte speciellt mycket. Det är rätt ironiskt. Det är för mycket tankar om spel. Man tänker på att man måste spela så mycket som möjligt och tjäna så mycket pengar som möjligt. Och man är aldrig nöjd med hur mycket man spelar och hur mycket man tjänar. Friheten är din bästa vän och din största fiende.
Nästa destination är Lasse Kronérs hemstad. Next stop Göteborg.
En snäll teddybjörn. Eller en kramgo Nalle Puh. Med ett knivskarpt intellekt. Så skulle man kunna beskriva honom. Men hans namn är Kebaben. Min favorit ätarkompis som har fattat att bland de bästa här i livet går genom magen. Kebaben har en fantastisk lägenhet. Toppen våning mitt i smeten, högt i tak och bautastor vardagsrum. Det enda som fattas är inredingen. Mitt i vardagsrummet står ett tvättställ och fyra flak med öl. Annars är det fan bra tomt.
Vi äter Kobe biff och strosar vidare ned mot Casino Cosmopol. Vi kör över bordet rätt duktigt. Timmarna går och våra markerstaplar bara växer. Efter att blandat kalasgott vin, med vodka redbull, öl och Cola och efterätt börjar min känsla mage giddra. Vi kliver och drar oss hemåt. Vi plussar drygt 20k var mot efterblivna folk. Det är alltid kul att plussa. Tusenlappar luktar gott.
Bokar flyg till nästa strapats. Next stop tönnsberg. Hemstad av Pfs roligaste Dagbok. Tsagalko.
Jag har aldrig träffat honom förut och jag vet inte hur han ut. Men jag vet att han är en hejare på ordtrolleri. Stavelsemagi. Rolig krabat som briljerar i Tinekylan och känner samma underbara hatkärlek till Norge som jag gör.
Jag kliver av det norska Nazitåget en timme väster om oslo och letar efter någon som passar in i min fantasiteckning som jag gjort upp i mitt huvud. Jag letar efter en man som ser rolig ut.
”Tjena, de e jag som är Kalle”
Kalle sträcker fram sin hand och med en trivsam seminorrlänsk dialekt börjar han berätta om livet i en norsk mjölkkyl. Han pratar som han skriver. Rolig som få. Ser ut som en blandning mellan en ung, smal Tomas Brolin och en lönnmördare.
Whisky är gott och öl är gott. Rullekebab är gott. Kalle berättar om Tönnesberg kändaste man, Svend Foyn, en valfångare, som på 1800-talet kom på den briljanta iden att fästa en dynamitgubbe på ett harpunspjut. Detta lilla fiffiga tilltag gav Svend en egen Staty, en byggnad och en gata efter sig. Man får vara stolt för det man har.
Kalle bjuder på en fantastisk gästfrihet och jag stormtrivs i Foyns by.
Frossar i whisky och Hi-low anden tar oss till oanande höjder. En reg som kallar sig Loooooool79 visar prov på otroligt äcklig spelanda och hit and runnar och fånar sig sedan i chatten. Pinsam snubbe. Jag drömmer att han gular.
Jag får mitt namn uppropat i högtalarna. Kan Gotlands mest gotlänska gotlänning ta sig till gaten någon gång ELLER. Varför blir det alltid så? Jag är sen. Alltid sen. Jalla jalla. Spring Spring spring. Mellanlandning i Dublin. Mellanlandning i Madrid. Next stop, Bibao.
Gud har skapat alla lag. Men endast ett lag är perfekt. Så säger dom i Baskien. Värmen stålar skön(t) och det fläktar rejält på min fluffiga kalufs. Bilbao är en stad helt i min smak. Tunnelbana, Spårvagn och gå avstånd runt hela staden. Jag glider bara runt och myser på små pubar och torg. Den spanska dricka kulturen är charmig. Man står ute på gatorna med vinglas och hänger. Viftar mycket med armarna. Det är mycket pondus och mycket power. Synd bara att deras engelska är så otroligt knackig.
Laddar inför semiderby, mitt favolag Atletic Bilbao vs Osasuna. Men jag behöver en biljett. Så jag styr näsan mot Estadio de san Mamés. Ombyggningar överallt. Jag hittar en biljettlucka. Det är otroligt stängt och nästan inga människor. En man knackar mig på axeln.
”Ticket ticket, yes yes”
Han pratar snabbt på spanska och har en väldigt ful hawaiiskjorta på sig. Trycker på med en mix av spanska, italienska, engelska och franska. Genom att försöka upprepa vad han säger tror jag mig bli förstådd. Jag skall tydligen följa efter honom.
Och vi går och vi går. Det går långsamt. Hawaiiskjortan har en stor mage som han nästan måste bära upp för att kunna röra sig framåt. Jag överväger om jag är på väg och bli jätte hustlad här. Jag tittar på hawaiiskjortan och hawaiiskjortans mage och den lugnar mig. Blir det något gidder så kan jag nog jogga ifrån honom. Och vi försöker konversera. Men det är svårt när jag leker charader och pratar låsasspråk.
Vi kommer fram till ett cafe där en wanna be gudfader sitter och smuttar rödvin och blottar en stor fettfläck på sin vita skjorta. Han tar upp en hög med biljetter och rifflar dom överlägset. Jag öppnar min plånbok och ger honom 70 euro. Grazias säger han. Tack säger jag. Jag tar min biljett och går därifrån.
Det är fullsatt på stadion och Bilbao vinner. Jag är lycklig. Går till casinot. Dricker massa redbull vodka och spelar fullring texas. Floppar jättebra mest hela tiden och går därifrån med massa nya pengar i fickan. Livet är gott.
Och resan går vidare. Till okända resmål. Malta är ö jag aldrig varit på och jag reser dit för att hälsa på min gotlänska landsman. Jinti heter han. Han är lång och stilig och han bär en nästan skrattretande liknelse med Sheldon i Big bang Theory. Skrattar åt nästan allt, positiv nästan jämnt, trots att han alltid är förskyld.
Jinti lever i ett microkollektiv. Grindstuga växlas med bad som växlas med livegrind som växlas med öldrickande i ett charmigt stenbyggarland där allt är nära till allt. Det är det ultimata livet som jag efter tio dagar bestämmer mig för att lämna. Styr resan mot en bra mycket regnigare Bergen. Med ett hastigt stop i Glascow, Skotland.
Och jag missar mitt plan. Med fem minuter. Det är så irriterande. Men jag är van. Bara att köpa nytt. Första klass är allt som finns kvar, men det är inte så mycket att göra annat än att dra kortet.
Hon är snäll, rolig och söt. Jag giller henne. Absolut som en kompis om inte mera. Vi kan kalla henne Janne fast det är en tjej. Det var inte planerat att jag skulle hälsa på henne. Men jag har aldrig varit i skotland. Och man vet aldrig var ett möte kan leda någonstans.
Vi möts upp centrum. Byter lite artigheter. Går till en pub för att äta lite Skotska delikatesser. En medioker förrätt kommer in. Roligt har vi. Ölen är god.
Vi bestämmer oss för att pröva på Skotlands nationalrätt till huvudrätt. En rejäl portion med Hagins. Hagins är ”en av Skottlands mest kända maträtter, traditionellt gjord på lever, inälvor, havregryn, lök och olika kryddor. Den påminner i smak och konsistens om svensk pölsa, om än lite torrare i konsistensen”.Mmmmm… kullinariska applåder.
Jag måste säga att det är ungefär lika gott som det låter. Jag är uppfostrad i en familj där man inte lämnar kvar mat på tallriken. Så jag bestämmer mig för att äta upp, medan Janne lämnar nästan allt. Jag tror att det är ett av mina livs största misstag. Två minuter efter att min tallrik lyser vitt, hejdå mage med stort sprutande H. Jag ursäktar mig och springer till toaletten. Spyr ned rummet. Går upp. Pratar på och myser lite, försöker skämta bort det. Fem minuter senare. Springa till toaletten igen. Det är så jävla illa och pinsamhetsfaktorn är tjutande. Jag betalar och vi går ut för att möta några av hennes kompisar. Tar några öl. Men fan. Jag känner att skadan redan är skedd. Jag är så in i helvete matförgiftad. Vi går mot en klubb och jag försöker komma på något lämpligt att säga. Det är svårt att finna några passande ord i en situation som denna. Går in och tar några drinkar och då kan qqqqqqqqqqqqqjag vinka adjö till livet. Lever ett halvt liv på toaletten och smyger sedan ut i den regniga skotska natten, vet inte om jag skall skämmas eller inte, skratta hysteriskt eller gråta blod.
Jag öppnar hotelldörren och tittar mig i spegel. Jag har samma färg som hulken ju. Har aldrig sett den färgen på mig förut. Jag ligger i sängen i 30 timmar i sträck. Fuck Skotland och fuck haggins.
Jag styr om näsan och hoppar på flyget som skall ta mig till “Veldens beste by”, Bergen. Jag missar såklart mellanlandningen med 5 minuter och får vaska ännu en flygresa. Hejdå pengar och hej livstilt. Jag skyndar mig för att hinna med min konsert.
The soundtrack of our lives. Vilket jävla band. Jag har sett dom 2 live innan, men detta var något euroforiskt. Ebbot, frontmannen, en 2 meter lång, 130kg jesusfigur stagedivar rätt ut i publiken och jag lyckas krama om honom med mina jättearmar. Känns som att krama om en tjej man tycker om.
Jag bor hos min danska vän bilmekanikern, i en källarlägenhet några minuter från Bergen centrum. Det känns i magbottnen att vara tillbaka. Jag spenderade nästan 14 månader i denna stad, levde ett hårt knegarliv, träffade människor som ofta är i mitt sinne. Jag längtar tillbaka hit. Känslan av ett arbete, känslan att tillhöra något, känsla att tillföra något. Det är ju egentligen det allt handlar om. Att bidra.
Det finns personer som påverkar ditt liv lite extra och på Bergens gator går det någon som jag tänker snälla tankar om varje dag. Jag har aldrig fattat hur en person som man sett så lite av kan påverka en så mycket. Jag kommer ihåg att jag trodde det skulle vara enkelt att träffa henne för jag inbillade mig att vi var kompisar. Jag levde i en dingding värld. Jag förstår inte hur någon kan vara så omänskligt söt och skratta på ett sådant vidunderligt sätt. Säga sådana fantastiska saker. Jag drömmer om att få se henne någon gång, att få bjuda henne på middag eller en fika och säga hur söt hon är. En fånig, barnslig dröm jag innerst inne vet aldrig kommer inträffa då denna lilla varelse nog aldrig tänkt några snälla tankar om mig. Men det är min dröm och en dröm, hur banal och orealistisk den än kan tyckas vara, kan ingen ta ifrån en.
Min serbiska vän är deprimerad, så jag bestämmer mig för att boka en ny resa. Nästa anhalt blir Sremska Mitrovica, rätt ned i den serbiska förortsdjungeln.
Vi har inte ens känt varandra i ett år, Skrba och jag, och på många plan är vi väldigt olika. Ändå har jag ett sådant stort hjärta till honom, trots att jag ibland smutsar ned hans namn när jag pratar om honom. Skrba är den mest lojala, ärliga och godhjärtade människa jag någonsin träffat. Problemet är att han har en väldigt bipolär personlighet, med en otrolig osäkerhet som han försöker gömma genom en matcho ”i dont care” attityd, men om något så bryr han sig. Mer än någon annan.
I hans hus är allt sig likt. Mamma Skrba matar oss med serbiska delikatser och den fluffiga lilla hunden far runt som ett yrväder. Jag plussar som aldrig förr medan skrba lever på en skör tråd från att gula.
Vi går på ett serbiskt fotbolls derby. En fullständigt galen fest full av eld och fyrverkeri och huligani på högsta nivå. Och vårt lag vinner. Det kan inte bli bättre.
Det är kvällen innan hemresa och mitt plan går i ottan. Skrbas mamma är snäll och ger mig en flaska hemgjord rakkia som jag slurpar i mig några glas av. Vi bestämmer oss för att gå ut, till den lokala krogen för att umgås med lite ”Stupid peasants”…
Det blir för mycket. Jag vet inte vad det är för drinkar dem häller i mig, men jag känner mig plötsligt fullare än jag någonsin känt mig. Vi vinglar ut från krogen, och jag minns inte vad vi säger till varandra, men plötsligt står jag och skrba mitt på den serbiska gatan och skriker på varandra. Skrba gråter och säger att det är dags för mig att lära mig att slåss. Jag förstår ingenting. En knytnäve träffar mig i magen. Jag faller omkull. Jag vinglar mig upp, viftar och skriker att detta är vansinnigt. Jag vill absolut inte slåss. En knytnäve till som jag blockerar bäst jag kan, men jag ramlar. Drar av mig jackan. Drar av mig tröjan. Står i bar överkropp i minusgrader och försöker vinka vit fredsflagga med min t-shirt. Jag får en spark. Ramlar i ett dike. Alkoholen dämpar allt vad smärta heter. Jag reser mig upp igen. Skrba lugnar sig. Men han gråter. Riktiga krokodiltårrar.
En man anländer. Skinjacka och Alexander Bard snagg. Han pekar på mig. Säger något på serbiska som jag inte förstår. Går fram till mig och säger att jag är en jävla bögjävel och att han skall döda mig för att jag är bög. Skrba går emellan. Dom samtalar. Jag fattar inte ett ord. Tiden går och jag fryser. Funderar på att springa. Vet inte om det är lönt. Jag är långt hemifrån. Skrba smyger fram till mig. Säger att det är lugnt. Skinjackan är hans kompis som livnär sig på grov kriminalitet och en aggressiv jäkel, men skrba pratar ned han.
Skinjackan pekar på mig.
”Get your fucking shirt on you fucking fagot. If I see you naked again I will kill you”.
Jag tror inte han skojar.
På Belgrad flygplats och jag mår inte bra. Toalett. Spyr rätt ut. Checkar in. Toalett. Spy rätt ut. Säkerhetskontroll. Smyger ned blixtlåstet på jackan. Det är inte sant alltså. Jag har bar överkropp under. Jag glömde ta på mig tröjan efter jag strippat loss på den serbiska gatan. Kontrollanten ber mig ta av mig jackan och jag ser inget val. Blottar min frukostflingaktiga bringa och trippar försiktigt fram på tårna och böjer mig genom metalldetektorn. Säkerhetskonstapeln anfäktar och anammar något, och jag svarar, jag vet inte vad, min tunga lever sitt eget liv. Det enda jag vet att jag helskinnad klarar mig igenom. Tar mig fort som fan därifrån. '
Toalett nästa.
På planet. Det är frisittning på Wizz Airs flygplan. Tar mig en egen tresätare. Drar på mig luvan. Tar fram en påse som jag placerar precis vid hakspetsen. Blundar. Klockan är 7 på morgonen och jag håller tummarna och ber om att planet skall krascha. Jag önskar att jag vore död.
Spyr loss en sista gång. Somnar.
På tågparrongen i Lund. Skall ta mig till göteborg. Köper en tågbiljett. Men någonting tar emot. Fullständigt. Mina ben är svaga. Mina armar lyder inte. Min packning är tung. Jag ger upp. Ser ett hotell 100 meter ifrån. Går dit och tar mig ett enkelrum. Sover som en ängel. En två meter lång, fulsnyggfulsötsnäll bakfull ängel med glasögon...
Ibland kan en vansinnig fantasi, en till synes omöjlig tanke, bita sig fast så hårt I ditt huvud att du till slut övertygas om att det kommer att inträffa. Och det är inte nog med det. Tillsammans med en extrem viljestyrka och en innerlig längtan kan denna fantasi komma att övergå till något ödesbestämt, oundvikligt, något som omöjligen kan slå fel, utan som helt säkert kommer att bli verklighet.
Så är det.
Tiden kommer. Kanske.
/Gotlands mest gotlänska gotlänning
