Jag undrar om det där bråket säger något om de inblandade som människor?
Det tycks ju är ju uteslutande handla om medelålders män. Föredettingar som vaknat upp i ett nytt pokerklimat där deras begränsade livekunskaper varken räcker till eller respekteras. Det handlar om människor med mycket liten självinsikt, låg självkänsla och i vissa fall högt självförtroende. I det det nya pokersverige faller de fritt. Ingen accepterar längre deras narcissistiska ballerinafasoner.
Men samtidigt måste vi komma ihåg att det är riktiga människor det handlar om. Tragiska livsöden.
Det får mig att undra. När jag själv vandrar mot ålderns höst. När jag inte längre har den skarpaste hjärnan vid bordet. Hur kommer jag själv vara när jag än vandrar i dödsskuggans dal. När HU-kidsen sitter där med superoptimerade fördelningar och baysar sönder mig. Hur kommer jag känna då? Är det min framtid jag ser?
Men som en ljum sommarvind smeker ekot av en viskning mitt öra. Jag sluter ögonen och lyssnar. Det är ett budskap om kärlek. Jag är ett barn av sandlådan. Orden ger mig styrka:
"though I walk through the valley of the shadow of Sandlådan, I will fear no evil, for I am the baddest motherfucker i hela jävla Sandlådan."