Spelade innebandy igår för första gången på nära tre år. Ja, jag var sämst. Tekniskt var jag inte skämskuddesämst, utan det var rätt acceptabelt även om markeringar och försvarsspel lämnade en del i övrigt att önska. Inte en enda indianpass på en timme. Men konditionen.... Tempot var mördande, och då vi hade rätt gott om folk blev det tämligen korta byten.
I lördags var jag i Uppsala för första gången på länge, och firade den siste i vårt barndomsgäng som passerade fyrtiostrecket. Det var ett överraskningsfirande under vilket jag hoppade över den inledande tennisen. Födelsedagsbarnet själv kom linkande efter en påstådd fotstukning. Är inte det en klassisk gubbskada? Det blev sedan ett par serier bowling där jag kom fyra av fem spelare efter en riktigt undermålig insats. Jag är lång ifrån någon mästerbowlare, men har ändå ett ATH på 181 och har som bäst varit stabil på 140-150. Så inte igår.
Vi rundade av med en rejäl middag på Texas Longhorn. Kvällens höjdpunkt var när alla fem skulle klämma in sig i min Nissan Micra. Då jag var den ende som var nykter fick jag framsätet, trots att min bredd annars hade gett mig direktbiljett till baksätet. Den lättaste i den kvarvarande kvartetten väger in på nittio pannor, så efter några minuters stök och bök hade jag lastat med trehundra kilo karl i baksätet, och dryga hundra till på passagerarsätet fram. Så hårt har Micran aldrig jobbat tidigare.