Kan nog svara på det där.
Att få barn påverkar en nåt djävulskt. Mycket p g a förväntningarna som byggts upp. Först så upplever man en chock mentalt när man får reda på att man ska bli pappa (oavsett om man ser det som positivt eller negativt). De enda gångerna i mitt liv som jag krockat var veckorna efter jag fått reda på det och det var helt enkelt p g a att jag hade huvet i molnen.
Sen är det alla nojor som drivs på av mammatidningar och böcker. Ska fostret överleva de första veckorna, vad kommer dom att hitta vid första ultraljudet, kommer ungen födas för tidigt eller för sent osv...
Sen, när du minst anar det, hör du mamman säga med allvar i rösten att "nu är det dags". Panik till sjukhuset och typ 18 timmar senare har du en grå-rosa slemmig alien liggandes på mammans bröst. Då har du varit uppe i 43 timma på raken och på en och samma gång släpper all ångest och oro som du jobbat upp de senaste 9 månaderna.
Så ja, det är inte helt ovanligt att pappan kan ta åt sig rätt hårt. Särskilt om han varit dum nog att inte hålla sig norr om skynkena (vem vill egentligen se sin älskade uppspräckt i underlivet med blod, skit och en halv unge på väg ut ur sig?). Alternativt svarat jakande på frågan "Vill ni se moderkakan?" ( it's a trap I tell ya)
typ så.
Sen finns det ju tuffingar som inte bryr sig tillräckligt för att engagera sig, men jag hoppas att dom är i minoritet.