Får väl bli dags för ett seriöst inlägg för lite omväxling, men kan väl vara skönt att skriva av sig ibland. Har väl hängt i luften ett tag då jag har försökt stimulera mig exakt varje vaken sekund i princip för att slippa tänka på något annat. Men på senaste dagarna har det börjat slå mig mer och mer vilken hemsk jävla höst och ännu värre vinter det kommer bli, kan inte följa med på norgeresorna, USA eller alla spontala fjällsresor och köra skoter som varit vintern om inte årets höjdpunkter innan. Kan inte ens dra och rasta crossen eller skotern alls med grabbarna alls längre nu, oklart när och om jag ens kommer kunna köra igen vet inte hur bra/stabila sådana knäoperationer blir. Sen att det ska hända på värsta skitsaken, då jag skulle göra ett hopp jag har gjort i princip 100ggr och aldrig fått en skråma. Flippa in i en foampit (du landar i ett jävla skumgummibad där du övar inför ramphopp, jord osv för att man INTE SKA göra illa sig) Men lyckas på något sätt fastna med benet på sidan och pajja hela jävla knät. Hade jag inte haft crosstövlar som i princip gör en immun mot att bryta fötterna hade den nog rykt käpprätt åt helvete också. Nåväl, men vissa kan väl anse det är rätt åt mig, då jag inte lyssnat på kroppen innan då jag brytit ja i princip alla vanliga ben man bryter. Vissa även flera gånger (nyckelbenet har nog rykt mest genom åren, dåliga landningar och smälla överkroppen mot styret). Sen vet jag nog ingen som kör regelbundet och inte brutit något. Men det blir ju det som är själva rushen vetskapen att det kan gå åt helvete, men samtidigt rushen man får av att göra det.
Alla såna basic saker man tagit förgivet och hur man i princip tror man är odödlig när man är ute och kör och att varenda fritidsintresse jag haft blir helt plötsligt något jag inte ens kan utföra längre. (visst har jag alltid tyckte poker varit roligt och intresserad av det, men har aldrig lagt ner nån direkt tid och blev ju det man valde bort för andra aktiviteter). Så blev i princip för några månader sen nu att jag måste hitta något och tjejen föreslog poker för hon vet jag spelar då och då. Å det är jag evigt tacksam för, vet inte vad jag hade fyllt dagarna med annars och hur dåligt man hade mått. Misstänker att alkohol, droger hade fyllt vardagen, säkert då betydligt mkt värre saker än några harmlösa streck eller något fokuspiller till grinden😂
Men ska försöka ändra approachen lite nu, försöka mig på att faktiskt lära mig spela poker och inte bara utöva det varenda vaken sekund på så många bord som möjligt, maximal stimulans. Sen kliva/inte spela om man inte är sugen eller har feeling osv. Man behöver inte heller spela 18h i sträck varje dag. Så blir ju som att lära om sig från grunden igen, få det att bli roligt igen då jag tappat gnistan lite (behöver verkligen detta i vinter så kan inte tappa gnistan ännu) men blivit att man gjort det ändå bara för att göra nånting. Men svårigheten att göra saker med måtta, att det blir så extremt är väl generellt rätt vanligt vad jag har förstått.
Så blir väl lagom att börja längst ner och verkligen slå nivån, istället för att bara grinda sönder den å suga åt sig så mkt som möjligt på så många händer som möjligt. Ta lite pauser, reflektera litegranna över spelet och ta och kolla hur fruktansvärt jävla illa det egentligen är! (blir iaf ingen solver, ni som blev oroliga kan pusta ut!!!!) Kanske kan smygstarta redan ikväll och dra NÅGRA timmar kväll/natt och se hur det känns.
Skönt att få ranta och babbla av sig lite, finns som egentligen ingen man kan prata med sånt här om (för mig iaf). Då som känt vuxna män inte pratar om sånt här, har väl varit tabu i all evighet?, vill heller inte störa tjejen som kom in på utbildningen hon tjatat om sen första dagen jag träffade henne (Jurist). Var till och med jag som övertalade henne att tillslut tacka ja, då jag tycker det skulle varit sånt slöseri för någon som verkligen kan och är smart nog att klara av det att inte ta chansen. En chans som jag då obv och många andra industriare aldrig skulle kunna få då vi helt enkelt är för tröga är rätt svart på vitt! 😂 Den är i Lund dock så är ju en jävla bit bort, men vill inte att hon skiftar fokus och ska springa runt och oroa sig över mig istället för det hon behöver fokusera och lägga tiden på! Vet hur hon är också, så hade väl slutat med att hon hoppat av och kommit hem så lika bra att inte säga något. Sen föräldrarna tycker mest det är rätt åt mig och kanske ett wake up call enligt dom att man inte kan hålla på som jag gjort helt enkelt, så dom lär man ju inte surra om det med!
Så för att summera blir en lång, mörk och deppig jävla vinter. Kommer bli en jävla prövning, då jag bor helt ensam nu också då tjejen är och pluggar. Men vi får se till att göra det bästa av situationen och förhoppningsvis får jag ju en jävla operationstid snart iaf och kan börja blicka framåt emot det. Men har inte ens blivit kallad ännu, så är då minst 4-5 veckor till bort. Skulle inte förvåna mig alls om det blir typ i början av nästa år, julledigheten osv ska dom ju först ha sen kanske man blir kallad. Känns som ett rimligt scenario atm.
Nu känner man sig ju nästan 10kg lättare (nej inte dom kg muskler osv man tappat när man suttit flera månader och förtvinat vid datorn och inte kunnat göra något alls nästan.) Skönt att få gnälla litegrann bara och tycka synd om sig själv helt enkelt, är inte svårare än så ibland!