Tankar om money management och liknande

[Grillkrydda]

Eh. Något jag skrev mer av en slump som jag tänkte att jag lika gärna kunde posta här. Är väl egentligen inte särskilt öppen för kritik heller, utan ville mest rasta mitt tangentbord.

 

Money management är för övrigt något jag, som ständig tiltare, inte alls är duktig på men ändå fått lite insyn i under mina små eskapader.

 

Anyway....

 

”Spela aldrig med färre än 30 inköp, riskera inte mer än 10 % av din bankroll per session och tilta inte.”

 

Vem är tror på allvar att ovanstående skulle räcka som vägledning för en pokerspelare med seriösa avsikter?

 

Jag tror det inte. Och jag tror inte att det räcker för någon. Något de flesta glömmer är nämligen att det långa loppet verkligen är långt. Det handlar inte om att undvika tilt den här kvällen, eller den här veckan utan under hela den tid man kommer att spela poker. Vilket kan vara hela livet.

 

Mycket kan hända som kommer att testa ens psyke, uthållighet osv. till det yttersta. Och att då tro att man ska kunna klara sig igenom alla prövningar bara med hjälp av en post-it-lapp på skärmen som säger ”tilta inte”, är naturligtvis lika befängt som det låter.

 

Men pokerspelare har stora egon. De är naturligtvis inte som alla andra och skulle aldrig få för sig att göra något så korkat som de ser sina motståndare göra dagarna i ända. Nej, för dem räcker ett par enkla tumregler. Det är ju bara att följa dem, liksom. Hur svårt kan det vara?

Att inte ens storspelare som Gus Hansen eller Doyle Brunson, välkända för sin skicklighet och analytiska förmåga, lyckats med detta under hela sina ”pokerkarriärer” är något de förstnämnda inte verkar reflektera över nämnvärt. I det avseendet gör pokerspelare samma misstag som alla andra; de lär i bästa fall av sina egna misstag men nästan aldrig av andras.

 

Nåja, nog om det. Det borde vid det här laget framgå ganska tydligt att jag starkt vänder mig emot den förenklade money management som ofta förespråkas. Nedan följer således några av de iakttagelser jag gjort, och anser att varje spelare måste göra, som vill klara sig i längden utan att på vägen tappa hela, eller stora delar av, sin bankroll.

 

Iakttagelse #1: Man respekterar inte snabbt vunna pengar lika mycket som de man fått kämpa för.

 

Egentligen ganska självklart och något som påvisar fenomenet är t ex alla lottomiljonärer som ett par år senare inte har något kvar. För att ta ett eget exempel, så om jag långsamt hade spelat ihop $1000 hade det inte funnits en chans i världen att jag i första taget hade gjort något dumt och förlorat summan. Hade jag i stället vunnit $3000 på ett högt heads-up-spel på en timme, hade det förvånat mig mycket om något av detta fanns kvar en vecka senare. Nu fungerar förstås inte alla likadant, men jag tror ändå att många kan känna igen sig till en viss grad i fenomenet.

 

Något som är intressant är vad detta för med sig.

– Att skotta är inte bara osunt ”bankrullemässigt”. Risken är att man inte klarar av att hålla i pengarna även om vinsten skulle komma.

– Turneringar är jag av samma anledning skeptisk till. Det är svårt efter en stor vinst att grinda på som vanligt.

– Varians är oftast farligare än det verkar.

 

Vad är då lösningen på problemet? Onekligen händer det då och då att man vinner stora summor på kort tid.

 

Min teori är att respekten för pengar är proportionell mot tiden som gått sedan pengarna förvärvades. Av den anledningen gör man, enligt mig, rätt i att låta t ex turneringsvinster ”vila” (om man kan kalla det så). Efter en tid känns summan som vilka andra pengar som helst och i stället för ”hur ska jag sätta sprätt på detta?” är tanken (förhoppningsvis) ”hur ska jag kunna förränta pengarna till låg risk?”.

 

Larry W. Philips har alltså sammanfattningsvis helt rätt i ”Zen and the Art of Poker”, där han skriver ”Be very careful when you are flush with money from a big win”.

 

Iakttagelse #2: Många förlorar på poker för att de saknar balans i livet.

 

Det finns enstaka människor som kan spela poker nästan 24/7och leva på det viset utan problem. Men de är utan tvekan i minoritet. Inte nog med att (nät)poker för det mesta är otroligt asocialt – det kan även, som jag ser det, bli ganska själlöst i längden. I stället för att läsa en bok eller göra något mer inspirerande, maler man monotont på framför skärmen. Visst, variation kan göra det roligare och intressantare, men ändå kvarstår faktum att många behov av mer ”intellektuell” karaktär inte tillgodoses till fullo.

 

Tyvärr faller många i fällan – de spelar för mycket. Och i längden klarar de inte av det. Eller rättare sagt, de misslyckas med att maximera sin vinst utifrån sin förmåga.

 

Oftast hamnar denna typ av spelare i ett slags cirkel med bestämda faser som hela tiden upprepas. Det kan se ut ungefär så här: De börjar spela med lust och iver och vinner rejält. Men efter ett tag tappar de inspirationen och deras spel börjar långsamt falla samman. Till slut når de en punkt där pokern verkar meningslös. Vinsterna kommer inte längre lika ofta och fiskarna verkar aldrig sluta att dra ut. ”Kanske det är dags att ta ett skott?”…

 

Efter att spelaren har förlorat (eller efter att han först har vunnit och sedan förlorat – se iakttagelse 1) brukar denne oftast trappa ner eller ta paus ett tag. (Om inte ligger spelberoende nära till hands, men det är ett helt annat ämne.) Till slut har han återfått inspirationen och börjar spela igen - bara för att upprepa samma procedur ännu en gång.

 

Varje god pokerspelare är ute efter +EV och att då, med jämna mellanrum, inte spela överhuvudtaget kan naturligtvis inte vara optimalt – även om jag kan hålla med om att enstaka ”andningspauser” kan vara nödvändiga.

 

Den intelligenta pokerspelaren inser att något är fel när det inte är roligt att spela. Ingen ansträngning ska behövas. Men hur kan då glöden och motivationen kunna hållas uppe?

- Jo, framför allt genom att se till att pokern balanseras med andra intressen.

Detta kan inte upprepas för många gånger, men ändå är det något många vinnande spelare verkar glömma bort. I jakten på de stora pengarna slutar de med all intellektuell ”stimulering” och rätt som det är upptäcker de att de är oinspirerade och avtrubbade. Och de faller in i den ”onda cirkel” jag beskrev tidigare.

 

Jag tror alltså på att spela med måtta. Eller egentligen inte, det går bra att spela mycket varje dag, men spelandet får inte inkräkta alltför mycket på livet i övrigt. Då rubbas balansen (klyschigt värre!).

 

Mina iakttagelser slutar inte här men jag orkar tyvärr inte skriva mer.

Jag vet vidare inte i hur mycket du som läser texten kan känna igen dig, men förhoppningsvis gav den i alla fall något av intresse!

[Appel]

Här kan du kommentera denna artikel. http://pokerforum.nu/forum/showthread.php?t=29672