bumpie

Det skicklighetsmoment som finns i lotto är att försöka hitta rader som ingen annan spelar. 1-7 går t.ex. fetbort - den lär inte ge många tusenlappar om den trillar in. /Tomas Ahlstrand

Nej, det blir inte likvärdigt med "low". I båda fallen vinner lägst hand, men i "low" spelar man sin lägsta hand, här spelar man sin högsta. Tomas Ahlstrand

Jag kan inte säga med säkerhet hur pass etablerat det har varit i pokerkretsar. Jag skulle tro att det bör ha varit hyfsat etablerat eftersom a) det går ju inte några vattentäta skott mellan pokerspelare och övriga samhället; tvärtom, svenska pokerspelare är också svenskar, och b) det blir svårare att förklara dess nuvarande spridning annars. Men säker kan jag inte vara; det enda jag kan rapportera med bestämdhet är att i de "kretsar" där jag spelat poker har "bet"/"beta" inte använts (vad jag kan minnas). Jag tittade litet i Dan Glimnes "Pokerhandboken" (från 1995) för att se om jag där kunde utröna något om "bet"/"beta". Längst bak, i "Liten pokerordlista": I kapitlet "Satsandet", på sid. 63: på sid. 67: (Fetstil och kursiveringar Glimnes.) Acceptera att "beta" och "betta" är två olika ord, om än nära i uttalet och synonyma (vid pokerbordet). Båda har sin korrekta stavning och sitt korrekta uttal. Det kan jag hålla med om, men vad har det med saken att göra? Tomas Ahlstrand

Jag förstår inte varför pokerspelare måste peka på tidigare generationer pokerspelare för att kunna försvara sitt bruk av "beta". Om det är så, att tidens pokerspelare på eget bevåg plockat upp "beta", så tycker jag det är stort. "Snäll" betydde i äldre svenska bl.a. "snabb", och så fortfarande på 1800-talet, åtminstone för de s.k. bildade. Det är först en senare utveckling som har förvandlat "snälltåg" och "Snällposten" till lätt komiska ord. Varför det? Men här säger väl vi först och främst "lägga sig" och "höja" - jag tror inte "folda" eller "raisa" har någon större framtid annat än som marginella uttryck (den som lever får väl se). Låt dem undra på då; det blir ju bara ett till av det oändliga antalet ting att undra över. Vad då för förvirring? Det kan i vart fall inte vara någon förvirring med några allvarligare följder - det är knappast något att bekymra sig över. Men varför det? Att vi utnyttjar vår ordskatt är väl vackert? Hälsn./Tomas Ahlstrand

Nej, det har de säkerligen inte (normalt sett); inte sällan har de väl knappt ens hört talas om vira. Men det är helt ovidkommande. "Bet" kommer förvisso från vira (som i sin tur plockade termen från sina anfäder lomber och quadrille), men spreds ju vidare från viran och blev gängse bland kortspelare. Du skall inte luras av att vira idag inte spelas särskilt mycket; det är Sveriges nationalkortspel och var under sin storhetstid (andra halvan av 1800-talet och en bit in på 1900-talet) högt aktat och flitigt spelat. Orden "bet", "beta" och uttrycket "gå bet" är ett bestående avtryck av denna popularitet. Att det, att ett ord har mer än en betydelse, skulle utgöra ett hinder för dess spridning, är en säregen tanke (det torde snarare vara tvärtom). Ett ord kan få, och får ofta, sin betydelse förskjuten under resans gång, när det når nya kretsar, när det anpassas till nya sammanhang, o.s.v. Men vad gäller "bet" och "beta", så finns åtminstone öppningen för dessa ord att betyda "satsning" och "satsa" redan i hur orden används i vira. "Bet" är i vira dels det att misslyckas med sitt kontrakt, dels en markervalör/poängenhet. Att "beta" är att lägga en bet i "pullan" (en liten låda, där en gemensam pott förvaras). Det kanske förvirrar att "att beta" betyder en sak för bridgespelaren och en annan för pokerspelaren, men som du ser så söker båda användningarna sin upprinnelse i viran. Hur ofta har du hört "calla" med kort vokal? Eller "pub", "pop", "pot" eller "shit" med lång vokal? Det är inte så att skriftbilden inte kan ge upphov till ett nytt uttal av ett främmande ord (ta t.ex. de alternativa uttalen av jonglera och kex); men vad gäller lånord från engelskan finns idag klara begränsningar p.g.a. svenskarnas höga förtrogenhet med det engelska språket; en förändring av en betonad vokals kvantitet torde vara utomordentligt sällsynt (jag kan inte komma på några exempel, kan du?), och om det sker, sker det näppeligen p.g.a. skriftbilden. Däremot finner det jag helt rimligt att bekantskapen med engelskans "bet" bidrar till svenska "bet":s förnyade popularitet; det betyder fortfarande inte att "beta" är någon sorts taskig pidginversion av "betta". Tomas Ahlstrand

Amen kom i luckan nu. Hur kan det tämligen nya "betta" förvandla "beta" (i omlopp sedan åtminstone 1800-talet) till något konstigt och ologiskt? Och "beta" är inte en avledning av engelskans "bet", utan (överraskande nog) av det svenska "bet", som i sin tur kommer av franskans "bête". Hälsn./Tomas Ahlstrand