Matte_Maiden

Om vi nu utgår lite från Solow eller mixad Romer-Solow och strävar efter maximal konsumtion finns det en konsumtionsmaximerande nivå av sparande och konsumtion, givet sambandet y = c + i. Om vi gör antagandet att avkastningen på kapital är avtagande (standard replication etc) och att depreciation är hyfsat linjärt mot kapitalet kommer alltså det finnas en nivå där sparande/investeringar inte längre ökar kapitalstocken (den kan till exempel minska, ifall vi befinner oss bortom steady state för kapitalstocken), vilket i sin tur ger en taget allt annat samma minskande ekonomi eftersom kapitalet minskar. Alltså, vi kan inte konstatera att det är bättre för ekonomin att man sparar mer om vi inte vet hur mycket sparande vi har idag, var steady state för kapitalstocken är och så vidare. Alltså blir denna diskussion huruvida det är bra eller ej att spara lite knepig ifall vi inte explicit definierar vad vi vill åstadkomma. Vill vi maximera konsumtionen i steady state bör vi till exempel följa någon form av gyllene regel. Vad vi kan konstatera givet våra enkla antaganden är att översparande (dvs överinvesterande) minskar kapitalstocken eftersom produktionen har avtagande skalavkastning på just kapitalet. EDIT: Ger inte direkt svaret på deflation vs inflation, men iaf lite tänkande kring huruvida sparande är bra utan kontext.

Lättare exempel. Ifall det finns mer pengar än vad som behövs i kistan kan man dela ut pengarna och du kan köpa fler aktier för att få större del av företagets vinst för samma pengar.

Har inte med styrkan på EMH att göra, men vi kan hur som anta semistark. En investerare vill (lite förenklat) maximera räntabiliteten på sitt kapital. Dvs, investerar man x kr vill man maximera avkastningen y på just dessa x kr, dvs y/x. Ett företag värderas i teorin efter dess sammanlagda nuvärde, där även till exempel likvider ingår. Två identiska företag med olika stora skattkistor kommer därmed värderas olika, den med mest pengar blir dyrare. Då min tolkning var att Apple hade mycket pengar och att mycket i sammanhanget var att de inte fick maximal räntabilitet alternativt behövde dem för att minska risker innebär det att Apple har onödigt mycket pengar. Ett identiskt företag med mindre kassa skulle därmed kosta mindre per vinst, och därmed ha större räntabilitet på kapital - vilket är det intressanta för en investerare (lite förenklat, återigen). Så, vad allt handlar om är hur jag tolkade ditt inlägg. Jag antog att eftersom du inte helt specificerade vad pengarna skulle användas till och beskrev det som ***cket" eller dylikt hade Apple mer pengar än de faktiskt behöver. Genom att dela ut dessa eller göra återköp av aktier minskar man således eget kapiatal men behåller samma vinst, vilket på så sätt ökar vinst per kapital. Mindre pengar bundet i företaget är alltid bättre ifall vi bibehåller vinst och risken inte ökar. Man kan göra ett case för att risken ökar och liknande, men då det gäller Apple är det tveksamt. Ledsen om det blev lite luddigt nu, är förbannat trött. =)

Varför frågar du mig? Jag har ingen aning om hur Apple som företag ser ut på balansräkningen och jag är heller inte intresserad av att ta reda på det. Jag tolkade helt enkelt det Heltok skrev som att stor skattkista var något bra, vilket det absolut inte behöver vara ur investeringssynvinkel. Det är liksom inget revolutionerande att lägre kapital per vinst är bra, givet att man inte riskerar en krash. Går givetvis att göra det mer komplext med någon form av nyttofunktion för ägarna hit och dit där man värderar en eventuell dålig utveckling med följder som emissioner och konkurs samt värderar olika positiva scenarier, men det är helt onödigt här. Lite kul också att du poängterar att riskmåtten är kända för att underskatta risker. Om det är ett känt problem kommer problemet med tiden att internaliseras och troligen riskmåtten utvecklas. Om Warren Buffet vet att ett sätt att bedöma risk på underskattar den faktiska risken tror inte jag att han utan att justera något använder sig av det.

Skrev jag det? Större än nödvändigt givetvis. Mer pengar i skattkistan än vad som behövs är inte bra. VM-guld i att försöka missförstå.

Det är väl snarare att marknaden tror att Apple "kommer gå bra", man värderar nuvärdet av dess tillgångar och framtida vinster högt. Sedan har jag svårt att se att en stor skattkista är positvit för ett företag. "Stor" pekar ju på att den är större än adekvat, och därmed går man miste om räntabilitet på kapital. En större skattkista än vad man behöver är inte bra, helt enkelt. Iallafall inte för en ägare som vill ha bra avkastning på sitt kapital.

Jag syftade givetvis på relationen dem emellan. Förändringar i penningmängden gör inte avtryck på inflationen på kort sikt under antagandet om sticky inflation. Att förhållandet dem emellan dessutom inte alltid kan antas 1-till-1 på grund av omsättningshastigheten försvårar möjligheten att göra prognoser. Förklara gärna vad som är svamlet och varför jag inte har en aning om vad jag snackar om.

Klart det är du som cyklar, men du ska ha cred för att du vill lära dig.

Att inflationen "ökat i takt med..." beror framförallt på att inflationen inte svarar speciellt snabbt på penningpolitiken. Att sedan det vanliga KPI-måttet i stor utsträckning influeras av höjda räntor (högre boendekostnader etc) är såklart sant, och dessa är direkta istället för att vara laggade. Därför kompletterar man med ränte-rensade mått som därmed inte ska ta hänsyn till räntans direkta påverkningar på till exempel boendekostnader. Rensar man för detta har räntan en negativ inverkan på inflationen, dvs högre räntor leder till lägre inflation (i princip). Jag har ingen större koll på Ingves intellekt, men antar att du inte enbart baserar din åsikt utifrån detta alternativt utifrån personlig uppfattning om Riksbanken i sig så dela gärna med dig. Viktigt att poängtera att inflation och penningmängder är svåra att se på kort sikt eftersom inflationen svarar långsamt på penningmängden och omsättningshastigheten även kan påverkas.

Jag tycker personligen inte att han har rätt och det vet du. Jag skulle till och med kunna säga att jag personligen anser att han har väldigt fel i väldigt mycket. Du måste se skillnaden på att ha en åsikt man backar upp med argument och att säga att personer är idioter och att de har fel. Det är inte så enkelt att man utifrån relativt minimal kunskap attackerar citat utanför sin kontext och därmed "bevisar" sin tes. Jag tycker att vi måste vara lite mer självkritiska och objektiva än att bara ropa på trasiga fönster när vi argumenterar, och det har inget att göra med Krugman i sig eller hans argument. Det har att göra med att vi fördummar debatten (vilket vi redan gjort genom att förlägga den här) och sänker oss själva en mil i träsket då det gäller retorik. Vi måste någonstans inse att bara för att vi backar upp våra argument logiskt och inte helt blir krossade av empirin betyder det inte att vi har rätt. Jag tror att jag har rätt, vilket i mångt och mycket betyder att även du har rätt, men det får inte hindra oss från att vara objektiva. Framförallt då du ofta uppvisar tendenser att inte alls greppa de centrala koncepten som behövs, oberoende om man är keynsian, monetarist eller österrikare.

Till att börja med måste du skilja på politisk filosofi och ekonomisk teoribildning. Att vara keynsian är inte ett alltför lättdefinierat begrepp. Skilj på teorierna han hade och de modeller som sprungit ur dem och den politik många använder idag. Sedan slarvas det väldigt mycket med vad man kallar saker idag, det finns liksom inga renodlade keynsianer idag på det sättet som många i denna tråd framställer det. Keynes dog trots allt 1946 och de modeller man använder idag (de som kallar sig keynsianer, neokeynsianer och nykeynsianer) är väldigt mycket mer bearbetade än de Keynes presenterade. Jag aktar mig för att ens använda begrepp med hans ändelse just för att ingen riktigt vet vad man egentligen menar. Likaså är det tveksamt när man kallar sig österrikare. Syftar man till det praxeologiska ramverket eller till (som exempel) Austrian Business Cycle? Återigen måste man skilja på den filosofiska biten och den rent ekonomiska analysen. Inom ett rent praxeologiskt ramverk kan till exempel socialism uppstå, vilket jag antar att libertarianerna sällan vill hålla med om. För att återknyta till mig. Jag är motståndare till statlig inbladning, jag föredrar reglgering av staten före reglering av marknaden. Heltok kallade mig "nattväktare" inatt tror jag, vilket kanske beskriver mig bra, vad vet jag? Däremot förkastar jag inte den ekonomiska analysen som Keynes och de som följt honom skapat, för det vore som att en explo-spelare (eller GTO-spelare) vägrade lyssna på argumenten från andra sidan. Det finns inga perfekta modeller i makroekonomin, det är fakta. Det finns bara olika sätt att se på det och empirin visar gång på gång hur svårt det är att dra rena slutsatser från dessa modeller. Att begränsa sig till och tro att Keynes tyckte om folks om grävde diken för att sedan fylla dem igen kommer alltid att ha en trångsynt syn på det hela. Likaså de som tror att nyliberaler enbart vill gynna sig själva. Återigen, jag motsätter mig budgetunderskott finanseriade med seignorage. Jag motsätter mig kontinuerliga budgetunderskott som finansieras via lån. Däremot motsätter jag mig inte de analytiska verktyg och metoder som neokeynsianerna använder, för de är av värde även om jag förkastar en stor del av det som neokeynsianer står för politiskt. Man får inte heller glömma att vi i dagens värld faktiskt har en centralbank och fiatvalutor, vilket gör det ännu viktigare att förstå hur dessa fungerar och används. Deflation och inflationsmål på 0 procent givet en centralbank är inte bra, trots att noll inflation kan vara jättebra givet comodity money. Det gäller att sätta saker i perspektiv till var vi är idag. Jag sa till Heltok inatt att jag inte tror att Riksbanken kommer att avskaffas under vår livsitd. Därför har jag en pragmatisk syn på hur vi ska agera, då jag enligt rationella förväntningar måste ta hänsyn till hur Riksbanken agerar. Det är fullständigt idiotiskt att börja i någon annan ände ifall man inte tror att man på kort sikt kan avskaffa Riksbanken. Angående hur Keynes gör antaganden så kan vi väl alla komma fram till att all ekonomisk analys gör antaganden. Det är säkert så att Mises gjorde färre och hade ett "renare" axiomatiskt ramverk, men väldigt mycket av de neokeynsianska modellerna bygger på relativt "bra" härledning. Microfoundation existerar och man kan faktiskt dra slutsater som hur en sänkt ränta påverkar investeringstakten. Jag anser att man är dum ifall man tror att man inte kan göra det antagandet. Det är det enskilt viktigaste antagandet bakom de neokeynsianska modellerna, om man nu vågar bortse från sticky inflation vilket jag aldrig hört något argumentera emot. Så, jackbalsam, tycker du att det är orimligt att man antar att investeringsgraden ökar ifall man sänker realräntan? Dvs, det blir billigare att låna pengar och marginalprodukten för kapital är densamma. Det är ett helt fair antagande i min värld och det är återigen det viktigaste antagandet i de modeller vi fått lära oss. Utökar man modellen med handel är det enligt mig fair att anta att relativräntor påverkar import och export (och såldes nettoexport). Konsumtionen däremot är mycket svårare, eftersom marginella konsumtionsbenägenheten är svåranalyserad. Men återigen är inte det ett antagande man behöver lägga alltför mycket vikt på. Nu har jag skrivit ett jävligt långt inlägg, men jag hoppas du förstår poängen. Skilj på ekonomisk analys och ekonomisk politik. Angående Austrian Business Cycle Theory vill jag även tilläga att Friedman vid två olika tillfällen undersökt det empiriskt och båda gånger konstaterat att han inte tror på det. Säga vad man vill om Bust-Boom etc men det är lite naivt att tror att ABCT är en självklar grundsten.

Den grundläggande likheten som finns i världen idag är centralbanker, som "möjliggör" stimulanser genom penningpolitik. Jag orkar inte diskussionen om huruvida dessa stimulanser fungerar, för det vet jag inte hur som, men det faktum att räntepolitiken existerar medför att man även får dras med en finanspolitik då fenomen som likviditetsfällor och deflationsspiraler uppkommer. I den meningen, att man tror på centralbanker, ser jag en enhetlighet. Sedan hur man faktiskt tillämpar centralbankerna och penning-/finanspolik är en helt annan sak. Men grundläggande är att många idag använder neokeynsianska modeller för att analysera konjunkturen för att sedan genom centralbanken styra. Vad som borde vara central i hur man bedömer politiken är således hur man handlar utifrån analysen, inte själva analysen. Man kan ju trots allt ha otroligt olika finanspolitiska åtgärder givet samma scenario, beroende på ifall man är fransk socialistisk president eller ifall man är en engelsk konservativ, trots att man använder samma analyssätt. Vad jag därmed vill påpeka är att det intressanta är huruvida man ska ha en centralbank eller ej. För det är något som medför metoder som sedan går igenom i alla lägen, även om tillämpningsgraden är olika.

Jag tror inte att det finns någon enhetlig bild av hur ekonomisk politik ska bedrivas. Vilket då återspeglas i att jag heller inte tror att det finns någon form av konspiration som undanhåller vackra österikiska tankar etc. Det jag däremot tror är att politiker styrs av röster, vilket styrs av dumhet vilket i sin tur dödar bra ekonomisk politik. Sedan håller jag med om att de modeller och teorier som finns är bristfälliga. Vissa går givetvis att använda i mindre skala, men sakens natur gör att till exempel de rådande makroekonomiska modellerna i princip är meningslösa bortsett från förståelsen för hur man kan bygga kapital etc.

Var har du fått siffran 30% från? Är ju fullständigt orimligt med tanke på inflation och tillväxt. Mer rimligt borde vara i runt 15% givet att omsättningshastigheten är hyfsat konstant och BNP-tillväxt på 8-9 procent och inflation på 6-7 procent.

"De som har makt" är väldigt många. Det är fullständigt absurdt att tro att det är så att Obama egentligen inser vilka dumheter han håller på med men ändå gör det för att han vet att Bernanke kommer hålla honom om ryggen. Kombinera detta med att folk på forum tror att man med enkla och smarta inlägg kan "bevisa" hur fel de har. Är det inte lite konstigt att det inte sker något? Ifall det var så enkelt att se hur fel ledarna i världen har idag borde det finnas fler som bråkar. Jag vet inte om ledarna idag har fel, däremot inser jag att det är förbannat svårt att ta reda på. Det är inte bara så enkelt att man skriker "trasigt fönster fallacy" för att sedan ha motbevisat Keynes multiplar. Lika lite som det är enkelt att motbevisa Austrian Business Cycle, eller för den delen Real Business Cycle. Hade det varit så lätt hade aldrig topskiktet kunnat missköta sig så mycket som vissa vill få det att låta som. Allt går i vågor, vi har ju gått Keynes -> Monetarism -> Neokeynes under de senaste 60 åren lite förenklat. Det är bara i Sverige man gått Keynes -> Keynes -> Neokeynes. Thatcher och Reagan bedrev ju inte direkt samma politik som Palme. Värt att tänka på vilka skillnader det faktiskt är runt om i världen. Den enda utgångspunkten jag ser som rätt är att inse det faktum att vi kan ha fel, även om man gör vad man tror är rätt idag.