patetisk_loser

Jag skulle behöva lite råd från er, jordnära människor med olika bakgrund. Jag vet inte riktigt hur jag ska börja detta, men kanske skulle en kort beskrivning av hur mitt liv sett ut vara passande. Efter det kommer en kort beskrivning av hur mitt nuvarande liv ser ut. Därefter hoppas jag att ni kan ge mig några goda råd om hur jag bör fortsätta i livet. Livet började i en ganska stor stad i Sverige. Grundskolan gicks igenom utan några större problem. På gymnasiet ställdes jag inför ett val, då mina föräldrar tvingade mig att välja mellan mina kanske inte så bra kompisar och dem. Kompisarna var sådana som drack en hel del, vissa brukade droger och vissa var kriminella. Vad skulle jag välja? Kompisarna eller "den rätta vägen", dvs att göra som föräldrarna ville och göra bra ifrån mig i skolan och skaffa mig en framtid. Jag valde vägen som mina föräldrar ville, men presterade aldrig särskilt bra i gymnasiet. Varför vet jag inte, då jag efter mitt beslut mest satt hemma. Det var bevisligen inte för att jag är korkad, utan anledningen var väl någon annan. Jag vet inte riktigt vilken anledningen var. Detta vägval var dock en vändpunkt, för jag var redan innan en ganska blyg person, som förmodligen saknade en hel del "social kompetens", som det så fint heter i arbetslivet. Men med mitt umgänge lyckades jag ändå upprätthålla ett socialt liv, som jag trivdes rätt bra med, även om det kanske låter patetiskt, då dessa människor tillhör samhällets bottenskrap. Efter gymnasiet gjorde jag lumpen och lyckades där klara mig ganska bra, dvs man kom ganska bra överrens med alla. Dock lyckads man inte hitta några riktiga polare, utan man var en i mängden, som tog sig förbi årets mödor. Efter lumpen började jag en utbildning på annan ort, som jag inte lyckades att fullfölja. Detta till stor del på grund av vissa fysiska åkommor, som jag återkommer till nedan. Detta gjorde dock att jag försökte att ta mitt liv ett flertal gånger. Jag hade t.ex. skrivit avskedsbrev och allting, men av diverse orsaker så lyckades jag inte med att fullfölja det som egentligen borde göras. Jag var helt enkelt alldeles för ung, feg och patetisk. Efter detta år började jag på nytt en annan högskoleutbildning, som jag utan några som helst problem fullföljde. Under denna tid finns det ett antal punkter som jag skulle vilja ta upp. 1) Jag hade under min tidigare tid vissa fysiska åkommor (bl.a. stora problem med magen), som jag inte fick någon hjälp med, då jag uppsökte läkare (ett antal läkare under en ganska ansenlig tid). Jag lyckades inte att lösa åkommorna helt under min senare studietid, men jag kom en bit på vägen. 2) Jag pluggade och arbetade extremt mycket under denna tid för att döva alla andra känslor jag hade. Jag gjorde i princip ingenting annat än att plugga och jobba. När jag fick tid över kunde jag få depressioner och särskilt då i samband med alkoholintag, vilket gjorde att jag under en mycket stor del av denna tid inte drack någon alkohol alls. Under själva alkholruset mådde jag som en kung, vilket jag gör än i dag, men dagen efter, ja, då var det inte roligt. Det var ett stort helvete. 3) Jag hade ett mål! Jag skulle klara av min utbildning, vad som än hände, så skulle jag klara mig igenom! Vilket jag också gjorde. Efter att jag tagit examen fick jag jobb på annan ort ganska omgående. Som jag sagt tidigare är min sociala kompetens ganska dålig och på jobbet lyckades man "bara" att vara jobbarkompisar med de andra. De hade andra liv och jag fick ju ordna mitt. Vid sidan av jobbet befann jag mig i ett lyckorus. Jag var ute på krogen varenda helg och kunde knappt bärga mig till nästa helg. Helgen var det man såg fram mot! Under denna tid träffade jag en hel del tjejer, även om jag inte är en särskilt framgångsrik raggare, så lyckades jag ändå att få träffa en hel del tjejer, men det varade givetvis inte längre än natten. Efter ungefär ett år slutade jag att gå på krogen. Jag hade fortfarande pengar, men livet på krogen lockade inte lika mycket. Man gick ner på stan någon gång, men det var inte alls samma känsla. Nu kom man snabbt in i ett mycket förhatligt läge, där man började att tycka illa om det jobb man hade, samtidigt som man inte tyckte om det privata liv man hade. Vad hade jag att se fram mot? Vad hade jag för mål? Det fanns liksom inga mål kvar i livet. Jag hade ett jobb och vad mer skulle jag ha? Ett bättre jobb? Skaffa flickvän och fru? Nja, då jag märkt att jag inte kunde komma i kontakt med tjejer som verkligen attraherade mig verkade detta också dödfött. Jag lyckades bara komma i kontakt med tjejer som var obildade nollor, som inte hade någon framtid i samhället. Jag ville ju träffa en tjej, som precis som jag, lyckats i samhället. Det fanns inte i min sinnesvärld att jag skulle vara ihop med en tjej som var sämre än vad jag var. Inte sucken att jag skulle sänka min levnadsstandard för att jag träffade en tjej, som tyckte att det bästa i livet var att vara sjukskriven, om hon nu ens hade något jobb. Jag är fullt medveten om att jag förmodligen inte är helt psykiskt frisk. 1) Jag har ett mycket stort människoförakt, vilket jag inte riktigt vet vad det bottnar i, då jag själv i grund och botten är ett första klassens drägg. Föraktar jag mig själv? 2) Vad är egentligen mina mål i livet? Ha ett jobb, fru och familj? I så fall har jag uppnått jobbet, men inte de andra två målen. Detta kan tyda på att jag har svåra sociala problem med att hantera andra människor. 3) Jag har tidvis (svåra) depressioner. Detta är speciellt förekommande, då jag inte har något speciellt att fylla ut tiden i mitt liv med. Om jag har fullt upp, så behöver jag inte filosofera om vad är fel med mig och jag mår då tämligen bra. Som det ser ut nu funderar jag på att söka läkarhjälp, för att på så sätt kanske få så kallade lyckopiller utskrivna. Även om mitt förtroende för läkarkåren är förbrukat, så känns det ändå som ett alternativ, så som det i dagsläget ser ut. Vad jag dock skulle vilja veta är vart man ska vända sig? Är det till den loka vårdcentralen? Kommer jag att bli trodd? Jag kanske blir bollad fram och tillbaka bland diverse olika läkare, som tror att jag är någon form av missbrukare, som bara vill ha ut diverse tabletter? I dagens aftonblaskor läste jag om att man kan beställa lyckopiller genom internet, vilket skulle bespara mig läkarbesök och annat trams. Detta kanske är ett alternativ? Om man har råd att lägga några tusen kronor på det, så skulle man kunna köpa sig några månaders kur och därigenom se om man får avsedd effekt.