Gå till innehåll

Är DÖDARN gul? Halvgul?


Mahirov

Recommended Posts

  • Svars 93
  • Created
  • Senaste svar

Top Posters In This Topic

Hej allihop!

 

Jag får börja med att säga att jag läst igenom hela tråden och tagit till mig diverse kritik och kommer att ha det i åtanke i fortsatta (?) dagböcker. Tilläggas bör att metaforen om Plåtarns dagbok var ett stycke högklassig läsning som faktiskt förgyllde en redan så fin dag.

 

I verkligheten är jag ingen gnällspik, tvärtom. Folk uppfattar mig snarare som ständigt glad, lugn, utåt, ja, faktiskt som en ganska trevlig prick. Men visst kan jag, liksom gemene man, ha mina bittra stunder och förargas över ting av dess olika slag såsom parkeringsböter och folk som sölar sig över övergångsstället trots att det är rött och man fint väntar i sin bil. Däremot är det enda egentliga numer som kan få mig på dåligt humör just poker - detta fenomen som kommit att stiga mig upp över öronen. Dagboken må vara en gnällig pest, allt som oftast negativ, men det får inte heller glömmas att dagboken är mina personliga skildringar och intryck av livet som yrkesspelare. Det krävs inte mycket för att hornen skall växa ur pannan på mig när pokerklienten börjat ladda. Även om karriärsvalet inte är på bekostnad av blod och svett så kompenserar det sig mer än väl i frustrationstårar. Mitt primära mål är inte att ge en vinklad bild av alla de fördelar som poker faktiskt kan medföra (det finns det säkerligen andra bloggar/dagböcker som fokuserar på), utan att även visa hur det kan bryta ner en som person; hur det kan få en vanlig svennebanan att se svart och måla fan på väggen. Det är ett karriärsval som för egen del inte är hållbart i längden, oavsett vilka summor det genererar, för jag kan inte hålla mina destruktiva känslor i styr. Pokern har gett mig mycket, men nu börjar den inkassera med bekostnad på mitt välmående. Den enda lösning jag ser för ett fortsatt lyckligt liv är att bryta min forna karriär och på en femöring vända klacken mot nya mål. Jag är säker på att det finns många i min sits, vare sig de spelar högt eller lågt eller vinner eller förlorar.

 

I andra änden av tåget finner ni de pretentiösa delarna som vinkännardravel, irrelevanta analyser och stötande summor spenderade på olika onödiga prylar och aktiviteter. Vad jag däremot hoppas nått fram till er läsare är den märkbara mängd självironi som präglar främst dessa stycken. Meningarna och ordvalen kommer inte slumpvis utan avvägs noggrannt. Jag är något av en pedant när det kommer till mitt personliga uttryckande i skrift, men likaså hoppas jag att merparten av er läsare inser att jag inte tar mig själv på så stort allvar som stycken tagna ur sin kontext må ge sken av. Om de läsare som följt mig i åratal inte förstått detta är det för mig ett misslyckande som skribent att inte ha lyckats förmedla denna känsla. I sådant fall ber jag om ursäkt.

 

Vad varierandet av dagboken beträffar grämer det mig att läsa att somliga tycks anse den slätstruken. Jag hävdar själv att den skiljer sig enormt mycket nu jämfört med exempelvis för två år sedan, både innehållsmässigt, språkligt och dess olika fokus. Jag jobbar för övrigt mycket med att variera den medvetet från nummer till nummer på vis som läsarna inte ska vara direkt medvetna om. Tro det eller ej, men jag har en stor arsenal av tekniker och strukturer som jag ständigt tillämpar och tillika utökar och uppdaterar. Vad dessa är vill jag inte avslöja, eftersom det må ta udden av läsglädjen och den uppfattade spontaniteten. De första åren av dagbokens existens vann jag mycket pengar och la mer fokus på pokern i sig och handanalyser. Livet lekte, men demonerna vaknade ändå fort när utdragningarna föll sig tätt på och jag var inte sen med att såga andras spel. Och säg mig, varför skulle jag sonika börja dölja detta faktum, då jag med oprofessionellt lynne år efter år fortfarande uppretas av andras dåliga spel som sig belönas? De senaste 1-2 åren har motivationen drastiskt sjunkit, spelen blivit tuffa och tankarna många. Det är just det som dagboken ämnar spegla - en yrkesspelares (i detta fall mina) tankar kring yrkesvalet och hur det påverkar mig, mitt liv och min lediga tid. Man är inte bara yrkesspelare när man sitter vid pokerborden. För mig är det självklart att den abrupta sluttning spelet tagit medför en viss bitterkänsla, det hade det säkerligen gjort hos de flesta, men framförallt är det rädslan för det totalt nya liv som väntar, vars framtid jag inte alls kan sia om.

 

Syftet med dagboken är att beröra, informera, skapa känslor, glädja, nöja och underhålla. Jag skulle inte kunna se mig själv i spegeln om jag satt mitt epitet på en grådassig sörja som kallas för text. Inte heller vill jag förknippas med clownen som säger allt om ingenting och ingenting om allt. Huvudmålet är för mig att förse läsarna med en språkligt högkvalitativ text som är välgenomtänkt och begrundad för att påvisa att vad som helst kan göras intressant av bra språkbruk. Min dagbok vill vara ditt passionerade läsögas älskarinna som du både älskar och hatar samtidigt. Vad den inte vill är att vara din tysta, tillgivna och nätta flickvän, för då tynar den bort i sig själv och upphör att existera.

 

Jag har aldrig tvingat någon att läsa vad jag skriver. Tycker man inte om mig eller mina texter är det säkerligen ingen större börda att bläddra förbi min påstådda smörja. Trots att jag personligen kan anse den skriftliga nivån av dagboken vara all-time high sen några månader tillbaka vore det hypokratiskt att långvarigt pränta en dagbok om en syssla som jag allt mindre tid ägnar. För att undvika självförakt och trotsandet av mina egna ideal är dagbokens dagar räknade. Själv hävdar jag bestämt att den slutar med flaggan i topp, för aldrig förut har jag så rakryggad och stolt skickat texterna för publicering.

 

Må väl och gott nytt år.

 

/DÖDARN

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Hej allihop!

 

Jag får börja med att säga att jag läst igenom hela tråden och tagit till mig diverse kritik och kommer att ha det i åtanke i fortsatta (?) dagböcker. Tilläggas bör att metaforen om Plåtarns dagbok var ett stycke högklassig läsning som faktiskt förgyllde en redan så fin dag.

 

I verkligheten är jag ingen gnällspik, tvärtom. Folk uppfattar mig snarare som ständigt glad, lugn, utåt, ja, faktiskt som en ganska trevlig prick. Men visst kan jag, liksom gemene man, ha mina bittra stunder och förargas över ting av dess olika slag såsom parkeringsböter och folk som sölar sig över övergångsstället trots att det är rött och man fint väntar i sin bil. Däremot är det enda egentliga numer som kan få mig på dåligt humör just poker - detta fenomen som kommit att stiga mig upp över öronen. Dagboken må vara en gnällig pest, allt som oftast negativ, men det får inte heller glömmas att dagboken är mina personliga skildringar och intryck av livet som yrkesspelare. Det krävs inte mycket för att hornen skall växa ur pannan på mig när pokerklienten börjat ladda. Även om karriärsvalet inte är på bekostnad av blod och svett så kompenserar det sig mer än väl i frustrationstårar. Mitt primära mål är inte att ge en vinklad bild av alla de fördelar som poker faktiskt kan medföra (det finns det säkerligen andra bloggar/dagböcker som fokuserar på), utan att även visa hur det kan bryta ner en som person; hur det kan få en vanlig svennebanan att se svart och måla fan på väggen. Det är ett karriärsval som för egen del inte är hållbart i längden, oavsett vilka summor det genererar, för jag kan inte hålla mina destruktiva känslor i styr. Pokern har gett mig mycket, men nu börjar den inkassera med bekostnad på mitt välmående. Den enda lösning jag ser för ett fortsatt lyckligt liv är att bryta min forna karriär och på en femöring vända klacken mot nya mål. Jag är säker på att det finns många i min sits, vare sig de spelar högt eller lågt eller vinner eller förlorar.

 

I andra änden av tåget finner ni de pretentiösa delarna som vinkännardravel, irrelevanta analyser och stötande summor spenderade på olika onödiga prylar och aktiviteter. Vad jag däremot hoppas nått fram till er läsare är den märkbara mängd självironi som präglar främst dessa stycken. Meningarna och ordvalen kommer inte slumpvis utan avvägs noggrannt. Jag är något av en pedant när det kommer till mitt personliga uttryckande i skrift, men likaså hoppas jag att merparten av er läsare inser att jag inte tar mig själv på så stort allvar som stycken tagna ur sin kontext må ge sken av. Om de läsare som följt mig i åratal inte förstått detta är det för mig ett misslyckande som skribent att inte ha lyckats förmedla denna känsla. I sådant fall ber jag om ursäkt.

 

Vad varierandet av dagboken beträffar grämer det mig att läsa att somliga tycks anse den slätstruken. Jag hävdar själv att den skiljer sig enormt mycket nu jämfört med exempelvis för två år sedan, både innehållsmässigt, språkligt och dess olika fokus. Jag jobbar för övrigt mycket med att variera den medvetet från nummer till nummer på vis som läsarna inte ska vara direkt medvetna om. Tro det eller ej, men jag har en stor arsenal av tekniker och strukturer som jag ständigt tillämpar och tillika utökar och uppdaterar. Vad dessa är vill jag inte avslöja, eftersom det må ta udden av läsglädjen och den uppfattade spontaniteten. De första åren av dagbokens existens vann jag mycket pengar och la mer fokus på pokern i sig och handanalyser. Livet lekte, men demonerna vaknade ändå fort när utdragningarna föll sig tätt på och jag var inte sen med att såga andras spel. Och säg mig, varför skulle jag sonika börja dölja detta faktum, då jag med oprofessionellt lynne år efter år fortfarande uppretas av andras dåliga spel som sig belönas? De senaste 1-2 åren har motivationen drastiskt sjunkit, spelen blivit tuffa och tankarna många. Det är just det som dagboken ämnar spegla - en yrkesspelares (i detta fall mina) tankar kring yrkesvalet och hur det påverkar mig, mitt liv och min lediga tid. Man är inte bara yrkesspelare när man sitter vid pokerborden. För mig är det självklart att den abrupta sluttning spelet tagit medför en viss bitterkänsla, det hade det säkerligen gjort hos de flesta, men framförallt är det rädslan för det totalt nya liv som väntar, vars framtid jag inte alls kan sia om.

 

Syftet med dagboken är att beröra, informera, skapa känslor, glädja, nöja och underhålla. Jag skulle inte kunna se mig själv i spegeln om jag satt mitt epitet på en grådassig sörja som kallas för text. Inte heller vill jag förknippas med clownen som säger allt om ingenting och ingenting om allt. Huvudmålet är för mig att förse läsarna med en språkligt högkvalitativ text som är välgenomtänkt och begrundad för att påvisa att vad som helst kan göras intressant av bra språkbruk. Min dagbok vill vara ditt passionerade läsögas älskarinna som du både älskar och hatar samtidigt. Vad den inte vill är att vara din tysta, tillgivna och nätta flickvän, för då tynar den bort i sig själv och upphör att existera.

 

Jag har aldrig tvingat någon att läsa vad jag skriver. Tycker man inte om mig eller mina texter är det säkerligen ingen större börda att bläddra förbi min påstådda smörja. Trots att jag personligen kan anse den skriftliga nivån av dagboken vara all-time high sen några månader tillbaka vore det hypokratiskt att långvarigt pränta en dagbok om en syssla som jag allt mindre tid ägnar. För att undvika självförakt och trotsandet av mina egna ideal är dagbokens dagar räknade. Själv hävdar jag bestämt att den slutar med flaggan i topp, för aldrig förut har jag så rakryggad och stolt skickat texterna för publicering.

 

Må väl och gott nytt år.

 

/DÖDARN

 

Cred till dig att du bemödar dig att svara på vad pöbeln kastar ur sig.

 

Frågar du mig är du grym och visst finns det folk uppmärksammar ditt språk och sinne för text. Men att förvänta sig att flertalet av dem gör sig hörda på detta forum känns som som en riktig tabbe. :-P

 

Gott nytt på dig och jag längtar efter att läsa alla dryga poster imorrn! :mrgreen:

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Hej allihop!

 

Jag får börja med att säga att jag läst igenom hela tråden och tagit till mig diverse kritik och kommer att ha det i åtanke i fortsatta (?) dagböcker. Tilläggas bör att metaforen om Plåtarns dagbok var ett stycke högklassig läsning som faktiskt förgyllde en redan så fin dag.

 

I verkligheten är jag ingen gnällspik, tvärtom. Folk uppfattar mig snarare som ständigt glad, lugn, utåt, ja, faktiskt som en ganska trevlig prick. Men visst kan jag, liksom gemene man, ha mina bittra stunder och förargas över ting av dess olika slag såsom parkeringsböter och folk som sölar sig över övergångsstället trots att det är rött och man fint väntar i sin bil. Däremot är det enda egentliga numer som kan få mig på dåligt humör just poker - detta fenomen som kommit att stiga mig upp över öronen. Dagboken må vara en gnällig pest, allt som oftast negativ, men det får inte heller glömmas att dagboken är mina personliga skildringar och intryck av livet som yrkesspelare. Det krävs inte mycket för att hornen skall växa ur pannan på mig när pokerklienten börjat ladda. Även om karriärsvalet inte är på bekostnad av blod och svett så kompenserar det sig mer än väl i frustrationstårar. Mitt primära mål är inte att ge en vinklad bild av alla de fördelar som poker faktiskt kan medföra (det finns det säkerligen andra bloggar/dagböcker som fokuserar på), utan att även visa hur det kan bryta ner en som person; hur det kan få en vanlig svennebanan att se svart och måla fan på väggen. Det är ett karriärsval som för egen del inte är hållbart i längden, oavsett vilka summor det genererar, för jag kan inte hålla mina destruktiva känslor i styr. Pokern har gett mig mycket, men nu börjar den inkassera med bekostnad på mitt välmående. Den enda lösning jag ser för ett fortsatt lyckligt liv är att bryta min forna karriär och på en femöring vända klacken mot nya mål. Jag är säker på att det finns många i min sits, vare sig de spelar högt eller lågt eller vinner eller förlorar.

 

I andra änden av tåget finner ni de pretentiösa delarna som vinkännardravel, irrelevanta analyser och stötande summor spenderade på olika onödiga prylar och aktiviteter. Vad jag däremot hoppas nått fram till er läsare är den märkbara mängd självironi som präglar främst dessa stycken. Meningarna och ordvalen kommer inte slumpvis utan avvägs noggrannt. Jag är något av en pedant när det kommer till mitt personliga uttryckande i skrift, men likaså hoppas jag att merparten av er läsare inser att jag inte tar mig själv på så stort allvar som stycken tagna ur sin kontext må ge sken av. Om de läsare som följt mig i åratal inte förstått detta är det för mig ett misslyckande som skribent att inte ha lyckats förmedla denna känsla. I sådant fall ber jag om ursäkt.

 

Vad varierandet av dagboken beträffar grämer det mig att läsa att somliga tycks anse den slätstruken. Jag hävdar själv att den skiljer sig enormt mycket nu jämfört med exempelvis för två år sedan, både innehållsmässigt, språkligt och dess olika fokus. Jag jobbar för övrigt mycket med att variera den medvetet från nummer till nummer på vis som läsarna inte ska vara direkt medvetna om. Tro det eller ej, men jag har en stor arsenal av tekniker och strukturer som jag ständigt tillämpar och tillika utökar och uppdaterar. Vad dessa är vill jag inte avslöja, eftersom det må ta udden av läsglädjen och den uppfattade spontaniteten. De första åren av dagbokens existens vann jag mycket pengar och la mer fokus på pokern i sig och handanalyser. Livet lekte, men demonerna vaknade ändå fort när utdragningarna föll sig tätt på och jag var inte sen med att såga andras spel. Och säg mig, varför skulle jag sonika börja dölja detta faktum, då jag med oprofessionellt lynne år efter år fortfarande uppretas av andras dåliga spel som sig belönas? De senaste 1-2 åren har motivationen drastiskt sjunkit, spelen blivit tuffa och tankarna många. Det är just det som dagboken ämnar spegla - en yrkesspelares (i detta fall mina) tankar kring yrkesvalet och hur det påverkar mig, mitt liv och min lediga tid. Man är inte bara yrkesspelare när man sitter vid pokerborden. För mig är det självklart att den abrupta sluttning spelet tagit medför en viss bitterkänsla, det hade det säkerligen gjort hos de flesta, men framförallt är det rädslan för det totalt nya liv som väntar, vars framtid jag inte alls kan sia om.

 

Syftet med dagboken är att beröra, informera, skapa känslor, glädja, nöja och underhålla. Jag skulle inte kunna se mig själv i spegeln om jag satt mitt epitet på en grådassig sörja som kallas för text. Inte heller vill jag förknippas med clownen som säger allt om ingenting och ingenting om allt. Huvudmålet är för mig att förse läsarna med en språkligt högkvalitativ text som är välgenomtänkt och begrundad för att påvisa att vad som helst kan göras intressant av bra språkbruk. Min dagbok vill vara ditt passionerade läsögas älskarinna som du både älskar och hatar samtidigt. Vad den inte vill är att vara din tysta, tillgivna och nätta flickvän, för då tynar den bort i sig själv och upphör att existera.

 

Jag har aldrig tvingat någon att läsa vad jag skriver. Tycker man inte om mig eller mina texter är det säkerligen ingen större börda att bläddra förbi min påstådda smörja. Trots att jag personligen kan anse den skriftliga nivån av dagboken vara all-time high sen några månader tillbaka vore det hypokratiskt att långvarigt pränta en dagbok om en syssla som jag allt mindre tid ägnar. För att undvika självförakt och trotsandet av mina egna ideal är dagbokens dagar räknade. Själv hävdar jag bestämt att den slutar med flaggan i topp, för aldrig förut har jag så rakryggad och stolt skickat texterna för publicering.

 

Må väl och gott nytt år.

 

/DÖDARN

 

people-laughing.jpg

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Syftet med dagboken är att beröra, informera, skapa känslor, glädja, nöja och underhålla.

Vore intressant om du kunde

- Rangordna syftena utifrån ditt uppdrag

- Uppskatta % på hur mycket resp syfte fyller dödarns dagbok

 

Vore också intressant med en motivering till dina gästskribenter.

Har förstått i tidigare trådar att du skiver gratis. Kanske hedervärt, vad vet jag, men jag tror ärligt att det finns en stor nackdel i att inte kunna ställa större krav på dina texter. Du är ju ingen stor skribent (inte många är) och de har inte blivit bättre och nu upplåts ditt utrymme dessutom till fånar som inte ens klarar att sätta ihop en enkel mening i text.

Det finns ju liksom människor som faktiskt betalar för innehållet i den där blaskan.

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Hej allihop!

 

Jag får börja med att säga att jag läst igenom hela tråden och tagit till mig diverse kritik och kommer att ha det i åtanke i fortsatta (?) dagböcker. Tilläggas bör att metaforen om Plåtarns dagbok var ett stycke högklassig läsning som faktiskt förgyllde en redan så fin dag.

 

I verkligheten är jag ingen gnällspik, tvärtom. Folk uppfattar mig snarare som ständigt glad, lugn, utåt, ja, faktiskt som en ganska trevlig prick. Men visst kan jag, liksom gemene man, ha mina bittra stunder och förargas över ting av dess olika slag såsom parkeringsböter och folk som sölar sig över övergångsstället trots att det är rött och man fint väntar i sin bil. Däremot är det enda egentliga numer som kan få mig på dåligt humör just poker - detta fenomen som kommit att stiga mig upp över öronen. Dagboken må vara en gnällig pest, allt som oftast negativ, men det får inte heller glömmas att dagboken är mina personliga skildringar och intryck av livet som yrkesspelare. Det krävs inte mycket för att hornen skall växa ur pannan på mig när pokerklienten börjat ladda. Även om karriärsvalet inte är på bekostnad av blod och svett så kompenserar det sig mer än väl i frustrationstårar. Mitt primära mål är inte att ge en vinklad bild av alla de fördelar som poker faktiskt kan medföra (det finns det säkerligen andra bloggar/dagböcker som fokuserar på), utan att även visa hur det kan bryta ner en som person; hur det kan få en vanlig svennebanan att se svart och måla fan på väggen. Det är ett karriärsval som för egen del inte är hållbart i längden, oavsett vilka summor det genererar, för jag kan inte hålla mina destruktiva känslor i styr. Pokern har gett mig mycket, men nu börjar den inkassera med bekostnad på mitt välmående. Den enda lösning jag ser för ett fortsatt lyckligt liv är att bryta min forna karriär och på en femöring vända klacken mot nya mål. Jag är säker på att det finns många i min sits, vare sig de spelar högt eller lågt eller vinner eller förlorar.

 

I andra änden av tåget finner ni de pretentiösa delarna som vinkännardravel, irrelevanta analyser och stötande summor spenderade på olika onödiga prylar och aktiviteter. Vad jag däremot hoppas nått fram till er läsare är den märkbara mängd självironi som präglar främst dessa stycken. Meningarna och ordvalen kommer inte slumpvis utan avvägs noggrannt. Jag är något av en pedant när det kommer till mitt personliga uttryckande i skrift, men likaså hoppas jag att merparten av er läsare inser att jag inte tar mig själv på så stort allvar som stycken tagna ur sin kontext må ge sken av. Om de läsare som följt mig i åratal inte förstått detta är det för mig ett misslyckande som skribent att inte ha lyckats förmedla denna känsla. I sådant fall ber jag om ursäkt.

 

Vad varierandet av dagboken beträffar grämer det mig att läsa att somliga tycks anse den slätstruken. Jag hävdar själv att den skiljer sig enormt mycket nu jämfört med exempelvis för två år sedan, både innehållsmässigt, språkligt och dess olika fokus. Jag jobbar för övrigt mycket med att variera den medvetet från nummer till nummer på vis som läsarna inte ska vara direkt medvetna om. Tro det eller ej, men jag har en stor arsenal av tekniker och strukturer som jag ständigt tillämpar och tillika utökar och uppdaterar. Vad dessa är vill jag inte avslöja, eftersom det må ta udden av läsglädjen och den uppfattade spontaniteten. De första åren av dagbokens existens vann jag mycket pengar och la mer fokus på pokern i sig och handanalyser. Livet lekte, men demonerna vaknade ändå fort när utdragningarna föll sig tätt på och jag var inte sen med att såga andras spel. Och säg mig, varför skulle jag sonika börja dölja detta faktum, då jag med oprofessionellt lynne år efter år fortfarande uppretas av andras dåliga spel som sig belönas? De senaste 1-2 åren har motivationen drastiskt sjunkit, spelen blivit tuffa och tankarna många. Det är just det som dagboken ämnar spegla - en yrkesspelares (i detta fall mina) tankar kring yrkesvalet och hur det påverkar mig, mitt liv och min lediga tid. Man är inte bara yrkesspelare när man sitter vid pokerborden. För mig är det självklart att den abrupta sluttning spelet tagit medför en viss bitterkänsla, det hade det säkerligen gjort hos de flesta, men framförallt är det rädslan för det totalt nya liv som väntar, vars framtid jag inte alls kan sia om.

 

Syftet med dagboken är att beröra, informera, skapa känslor, glädja, nöja och underhålla. Jag skulle inte kunna se mig själv i spegeln om jag satt mitt epitet på en grådassig sörja som kallas för text. Inte heller vill jag förknippas med clownen som säger allt om ingenting och ingenting om allt. Huvudmålet är för mig att förse läsarna med en språkligt högkvalitativ text som är välgenomtänkt och begrundad för att påvisa att vad som helst kan göras intressant av bra språkbruk. Min dagbok vill vara ditt passionerade läsögas älskarinna som du både älskar och hatar samtidigt. Vad den inte vill är att vara din tysta, tillgivna och nätta flickvän, för då tynar den bort i sig själv och upphör att existera.

 

Jag har aldrig tvingat någon att läsa vad jag skriver. Tycker man inte om mig eller mina texter är det säkerligen ingen större börda att bläddra förbi min påstådda smörja. Trots att jag personligen kan anse den skriftliga nivån av dagboken vara all-time high sen några månader tillbaka vore det hypokratiskt att långvarigt pränta en dagbok om en syssla som jag allt mindre tid ägnar. För att undvika självförakt och trotsandet av mina egna ideal är dagbokens dagar räknade. Själv hävdar jag bestämt att den slutar med flaggan i topp, för aldrig förut har jag så rakryggad och stolt skickat texterna för publicering.

 

Må väl och gott nytt år.

 

/DÖDARN

 

Vem är du och vad har din långa text med Plåtarn att göra?

 

 

 

Hehe, skoja ba. Tycker din db är helt okej så no offence, hade gärna sett att du fortsatt, men GL med dina förehavanden hursomhelst!

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

...åh du missade en fläck där, ja slicka lite där också.. mmm...

 

Att vara trevlig/icke otrevlig och att slicka röv är väl knappast samma sak?

 

edit: jag tycker dödarns dagbok har en given plats i tidningen. Dock gästskribenter så som Bareev (eller vad han nu kallade sig) var ENBART pinsamt.

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Jag tänker tänker inte sänka mig till nivån att diskutera skillnaden mellan 100% och 50% eller om man är en tönt för att man inte gillar Dödarns dagbok. Men tänk er följande: Du är intresserad av fotografering, så du köper en prenumeration på Photo Magazine. I tidningen finns en återkommande kolumn av proffsfotografen "Plåtarn". Det ska bli kul att läsa om hur en proffsfotograf jobbar, tänker du.

 

I första numret skriver Plåtarn om hur han ger sig ut på en fotoexpedition till Norge. Han ska fotografera valar. När han kommer fram upptäcker han att han har bara vidvinkelobjektiv med sig och att han har glömt att ladda batteriet i kameran. Han får åka hem utan att ha tagit en enda bild. Han beskriver hur förbannad han är och hur fula han tycker att norska valar är.

 

I nästa nummer försöker Plåtarn sälja ett fotoreportage till en tidning. Han blir refuserad och tidningen väljer istället att köpa bilder av en norsk fotograf. Plåtarn idiotförklarar den norske fotografen och beskriver lite olyckor som han vill att norsken ska råka ut för. Han drygar ut texten med en beskrivning av olika förkylningstyper, som han måste ha skrivit på fyllan.

 

I tredje numret skriver han om sin pappa, som är sjökapten, och sin flickvän, som studerar hemkunskap i Italien. Sen skriver han om kebab, pizzor, lite om film och en del om vissa människotyper som han tycker är lite mindre värda (han kallar dom för "Fantafolket"). Ingenting om fotografering den här gången, men du läser resten av tidningen.

 

I nummer fyra skriver han om fotografering igen. Den här gången handlar det om felexponerade skitbilder som han kastar bort vid första gallringen. Han skriver också lite om en norsk fotomodell som han anlitat, men varit mycket missnöjd med, för hon hade en stor finne på näsan och celluliter i hela ansiktet. Han kallar fotomodellen och hennes agent för en massa elaka saker och avslutar månadens kolumn med att berätta om vilket exklusivt té han brukar dricka och vad han gör med sina kompisar på fritiden.

 

Sen kommer nummer fem. Nu ska han väl ändå fotografera, tänker du. Han har fått gott om utrymme i tidningen. Men nädå - den här gången skriver han om hur han får ett jättefint uppdrag som går ut på att plåta brasilianska bikinimodeller på en strand. Men allt går åt helvete för Plåtarn. Han tappar kameran i sanden när han ska byta objektiv, så den blir helt obrukbar. Han har en reservkamera med sig, men den bara krånglar, så han packar ihop och åker därifrån. En norsk fotograf kallas in för att avsluta jobbet och gör det så bra att han vinner ett pris för sina bilder. Plåtarn klagar över vilken idiot-tur norsken har. Det enda Plåtarn får med sig hem är femton bilder som han tog i smyg på modellerna när de bytte om. Kolumnen avslutas med lite generellt filosoferande över hur gott det är med halvdyra chilenska viner (som han inte kan ett dugg om) och en beskrivning av hur han tänker plåta Pirellikalendern fyra år på raken och sen gå i tidig pension.

 

Du vill inte läsa om andras motgångar, för du har nog med dina egna. Du blir varken inspirerad eller imponerad av Plåtarns historier. Faktum är att du börjar fundera över vad det här är för tidning egentligen. Den är blank och tung och fin och har stjärnfotografer på omslaget, men varför fyller dom ut den med Plåtarns gnäll varenda nummer? Någon påstår att han skriver gratis, men det gör ju inte saken bättre.

 

...så du säger upp din prenumeration och köper en annan istället. När du ringer till Photo Magazine för att avboka prenumerationen, blir du kallad tönt. Big fucking deal.

 

var kan jag köpa Photo Magazine?

 

Dom gick tyvärr i konkurs när Plåtarn gick till en konkurrerande tidning (norsk) som är helt inriktad på gnäll.

 

Vill ni ha en bra fototidning, kan jag rekommendera "Practical photography".

 

Jag vill läsa Plåtarns dagbok

 

Plåtarn är min nya idol.

 

Gillade senaste numret skarpt när han skulle fota ett korallrev men glömde att ta med en kamera för undervattensfotande. Bilderna blev lite sisådär, men läsvärt som vanligt. Plåtarns dagbok ftw.

 

funny-pictures-407-2.jpg

 

Tilläggas bör att metaforen om Plåtarns dagbok var ett stycke högklassig läsning som faktiskt förgyllde en redan så fin dag.

 

Ja, verkligen. Förgyllde min morgon.

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

........ Photo Magazine. ....... "Plåtarn"........

 

Asg:D

Bra skrivet weed, keep it up

 

 

Gillar själv dödarns db men har kanske andra krav på den än många av er. Jag menar, hans skrifter har väl ändå alltid haft mer underhållnings- än utbildningsvärde eller.....?

 

Och med handen på hjärtat känner jag igen mig. Miss the good old days där man kunde tilta bort onlinerullen med vetskapen att en ny byggs på nolltid.

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Gäst
Svara i detta ämne...

×   Du har klistrat in innehåll med formatering.   Ta bort formatering

  Endast 75 max uttryckssymboler är tillåtna.

×   Din länk har automatiskt bäddats in.   Visa som länk istället

×   Ditt tidigare innehåll har återställts.   Rensa redigerare

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.


×
×
  • Skapa nytt...