Gå till innehåll

Ett livsöde!


RuchYa

Recommended Posts

De flesta har ju något "problem" (sjukdom, ont i ryggen, problem i förhållandet etc.) eller nåt man går och irriterar sig på. Många tänker nog "varför just jag?".

När man läser en sån här historia värdesätter man mer det man har här i livet. Det finns så otroligt många som har det betydligt mycket värre än man själv har det.

 

I ditt fall gäller det att försöka blicka framåt, även om det kanske känns svårt nu. Varje människa har en kraft inom sig som det gäller att försöka hitta. Försök ta kontakt med dina bästa vänner och prata ut, det viktiga är att inte låta det här stanna inom dig. Då kan det bli en klump i hjärtat som inte går bort.

 

Hoppas det går bra.

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Jag har läst. Kan aldrig sätta mig in i hur du känner, jag kan bara förstå att allt känns helt för jävligt. Starkt av dig att skriva av dig och jag hoppas verkligen att det hjälper. Jag vet dock att det kommer att bli bättre framöver. Styrkan du visar genom att sätta dina problem på pränt borgar för att du kommer att klara dig fint när du möter din framtid.

 

Trots allt käbbel och annat som finns på detta forum så finns det också någonstans en vilja att hjälpa varandra, oavsett om det gäller att skicka sås, tipsa om en bra turnering eller analysera en hand. Det är dags för alla att ge tillbaka eller vara den som först ger någonting.

Jag känner inte dig, (men vi hade roligt i mafia-spelet) så jag erbjuder min hjälp. Jag vet inte riktigt vad jag kan hjälpa dig med men behöver du något, vad som helst, så skicka ett PM.

 

MVH

Jennez

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Jag lider verkligen med dig, har gått igenom något liknande men inte lika allvarlit.

Jag är 15 år, har 4 syskon.

Min mamma e alkholist och dricker nästan varje dag hon är ledig.

Även fast jag står på tröskeln och ber henne stanna hemma just denna kväll så går hon ändå, alkoholen är fär henne viktigare än barnen.

Mina föräldrar skiljde sig när jag va 6 år, har svaga minnen från när jag alltid gömmde mig bakom soffan när hon fick sina "utbrott", hon stod å skrek på oss och kastade saker helt vilt.

Hon lades därefter in på sjukhus för detta vilket inte hjälpte.

Jag och min syster bor hos pappa, óm man kan säga att hon bor hos oss.

Hon är 13 år, hon sticker efter skolan på fredag och kommer hem söndag kväll som om inget hänt utan att ha svarat på mobilen under hela helgen, hon röker och dricker osv.

Jah har 3 bröder, en av de har stora problem just av detta med mamma skulle ja tro, han har inget liv, inet jobb, han har 5 domar emot sig, han sitter bara och kör datorspel, han håller även på rätt mkt med droger, han får dessa våldsamma utbrott så han blir helt galen, senast ryckte han loss 2 dörrar, kastade en lampa genom fönstret, slog sönder nya bildskärmen osv.

Vi har även väldigt dålig ekonomi då pappa varit deprimerad under 4 års tid och bara gått hemme och mamma jobbar på ett handikapp-boende lix.

I skolan går det rätt bra, mina betyg är riktigt hyfsade men jag har aolltid haft en begåvning för en del ämnen vilket jag börjar tappa nu då jag skolkar en del och på lektionerna drömmer jag mig bort.

Menmen, life goes on..

kanske fel att ta upp det i dim tråd, sry isf.

 

Så skärpt men ändå så ung trots allt du är med om. Imponerande!

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Tack! Och det menar jag verkligen. Jag sökte inte medlidande från er, utan egentligen bara någon form av respons. Det jag får av er är något som berör mig oerhört starkt. Ni hade inte behövt skriva något, ni kunde enbart skrivit en lite kommentar att det kommer ordna sig. Det ni gör får mig (och jag hoppas att det är så även för er) att sitta här och le. Jag sitter med ett leende på läpparna och en värme inombords. Ni delar med er av er själva, av era liv. För det är jag oerhört tacksam, hoppas ni förstår det. Detta blev kanske en aning "kliche" aktigt. Men jag tror ni kan ha översende med detta.

 

För er som känner att ni sitter lite i samma situation eller har varit där, skicka gärna ett pm. Jag har många frågor och mycjet funderingar, säkerligen har ni det också. Detta gäller såklart för alla andra också. Jag vet att jag inte är i någon unik situation. Många har livsöden liknande mitt. Om ni inte har berättat det för någon eller skrivit om det än, ta tillfället i akt.

 

Tack för all värme / Christian

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Kan din bror bo med dig då? Kan inte det vara ett bra alternativ? Var bor du? Skaffa en lägenhet så bor du och din bror i den för att sakta bearbeta och på sikt komma tillbaka till livet och kunna känna igen..

 

Det är nog inte riktigt heller en möjlighet tyvärr. Jag kan inte leka "pappa" och jag kan heller inte vara den som tar hand om honom. För att jag skall kunna göra någon nytta måste jag ta hand om mig själv. Givetvis skall jag göra allt för min bror, det är min största prioritet nu. Dock kan jag inte göra avkall helt på mig själv. Balansgången är svår =/.

 

Grymt skrivet!

 

Tänkte bara skumma igenom texten men de slutade med lusläsning.

Mycket bra, och hoppas det blir bättre för dig. Inte många som pallar det du gått igenom.

 

 

Tack så mycket, hoppas du fick ut något av det.

 

Jag lider verkligen med dig, har gått igenom något liknande men inte lika allvarlit.

Jag är 15 år, har 4 syskon.

Min mamma e alkholist och dricker nästan varje dag hon är ledig.

Även fast jag står på tröskeln och ber henne stanna hemma just denna kväll så går hon ändå, alkoholen är fär henne viktigare än barnen.

Mina föräldrar skiljde sig när jag va 6 år, har svaga minnen från när jag alltid gömmde mig bakom soffan när hon fick sina "utbrott", hon stod å skrek på oss och kastade saker helt vilt.

Hon lades därefter in på sjukhus för detta vilket inte hjälpte.

Jag och min syster bor hos pappa, óm man kan säga att hon bor hos oss.

Hon är 13 år, hon sticker efter skolan på fredag och kommer hem söndag kväll som om inget hänt utan att ha svarat på mobilen under hela helgen, hon röker och dricker osv.

Jah har 3 bröder, en av de har stora problem just av detta med mamma skulle ja tro, han har inget liv, inet jobb, han har 5 domar emot sig, han sitter bara och kör datorspel, han håller även på rätt mkt med droger, han får dessa våldsamma utbrott så han blir helt galen, senast ryckte han loss 2 dörrar, kastade en lampa genom fönstret, slog sönder nya bildskärmen osv.

Vi har även väldigt dålig ekonomi då pappa varit deprimerad under 4 års tid och bara gått hemme och mamma jobbar på ett handikapp-boende lix.

I skolan går det rätt bra, mina betyg är riktigt hyfsade men jag har aolltid haft en begåvning för en del ämnen vilket jag börjar tappa nu då jag skolkar en del och på lektionerna drömmer jag mig bort.

Menmen, life goes on..

kanske fel att ta upp det i dim tråd, sry isf.

 

Det är verkligen inte fel att ta upp det i min tråd. Har du inte skrivit eller berättat om det förut är det dags nu! Jag har en del frågor till dig, men det tar jag via pm.

 

Känner igen stora delar av livet från din text..

Men hoppas verkligen inte du avskyr din mamma för hennes alkoholism, haft det i familjen under hela min uppväxt, är inte lätt att ta sig ur något sånt själv! Kan lova att hon inte gör något av de för att skada er med flit..

 

Kan inte säga att jag vet hur du känner inom dig, men efter att ha läst din text så ska du veta att du har inspirerat mig till att skriva av mig, något jag alltid haft svårt med men antagligen behöver!

 

Är svårt att ge "tips" på vad man tycker folk ska göra efter att ha läst din text, men av egen erfarenhet så tycker jag du måste det låta de ta den tid de tar.. Är 2,5år sen min pappa gick bort, vi hade inte den bästa kontakten, men har ändå inte accepterat det helt än.

 

 

Så summan av mig är, ta hand om din bror, och din mamma med.. Det är din familj. Men glöm inte bort dig själv vad du än gör!

 

Jag hatar min mamma för den hon blir när hon dricker. Den person som då framträder är någon som jag aldrig kan förlåta. Men när min mamma är nykter är det en person som jag älskar, hon är trots allt min mamma. Så du har rätt i det du säger. Jag skall försöka ta hand om min mamma, dock är det väll egentligen hon som skall ta hand om oss =/.

 

Du behöver inte skriva om du inte känner för det. Det viktiga är att du hittar ett sätt att utrycka dig på. Genom idrott, sång, konst osv. Men känner du att du verkligen vill skriva så finns det inget att tveka på. Gör det nu!

 

Jag har läst. Kan aldrig sätta mig in i hur du känner, jag kan bara förstå att allt känns helt för jävligt. Starkt av dig att skriva av dig och jag hoppas verkligen att det hjälper. Jag vet dock att det kommer att bli bättre framöver. Styrkan du visar genom att sätta dina problem på pränt borgar för att du kommer att klara dig fint när du möter din framtid.

 

Trots allt käbbel och annat som finns på detta forum så finns det också någonstans en vilja att hjälpa varandra, oavsett om det gäller att skicka sås, tipsa om en bra turnering eller analysera en hand. Det är dags för alla att ge tillbaka eller vara den som först ger någonting.

Jag känner inte dig, (men vi hade roligt i mafia-spelet) så jag erbjuder min hjälp. Jag vet inte riktigt vad jag kan hjälpa dig med men behöver du något, vad som helst, så skicka ett PM.

 

MVH

Jennez

 

Du har rätt i det du säger Jennez och inte minst du bidrar till den stämningen här på pokerforum. Och tack för ditt erbjudande, även om det kanske bara ses som en fin gest är jag glad och rörd att erbjuder den.

 

Jag borde skriva ett väldigt långt svar, men det blir lätt fel och patetiskt och det är inte det du behöver nu.

 

Jag känner igen mig i dig - jag hade helt andra problem i din ålder, men symptomen och resultatet detsamma.

 

Psykolog kan hjälpa, även om det är skitjobbigt. Det kommer förhoppningsvis bli bättre, men det tar tid. Lång tid. Och dina upplevelser kommer sätta spår i själen - hos mig manifesteras det av att jag upplevs (med rätta) som asocial, gillar inte att umgås i grupp "typ mingelpartyn", jag upplevs som arogant mm. Det stämmer inte, det kan mina vänner intyga, men det tar en bra stund innan jag liksom släpper in någon inom den "skyddande barriär" som jag har runt mig. Jag är medveten om dessa brister, och det är skitjobbigt, men det är mitt sätt att behandla min depression

 

Tack för att du delar med dig av dtt liv och det som är personligt för dig. Jag blir faktiskt lite rörd av det....

 

Psykolog har jag haft regelbundet sedan sommaren. Det har gradvis blivit bättre och det var på väg att bli ett lite genombrott i början på vintern. Då dör pappa och allt kastas omkull igen. Från att ha börjat bygga upp en bättre tillvaro och kunna se lite hopp. Till att kastas omkull och gå in i nattsvart mörker.

 

Ni har rätt när ni säger att det kommer bli bättre, det kommer det, utan tvekan. Dock känns det så fruktansvärt hopplöst nu.

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Bra skrivet... jag kan bara säga att ta inte på dig all skit från din morsa. Vissa saker kan man inte förändra hur mycket man än gör - släpp det, det är en tung börda att bära i längden. Var medveten men som sagt så är det inte mycket man kan göra när anhörig väljer flaskan och inte vill ändra sig.

 

Jag tror alla går ner sig någon gång i livet, vissa bara lite, andra mer. Det gäller att ta sig ur det. Du visar prov på stark vilja och stor självinsikt. Jag förstår vilka uppoffringar du fått göra och det gör även mig själv varm. Du kommer klara det. Ta en dag i taget och små steg framåt. Lycka till.

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Gäst
Svara i detta ämne...

×   Du har klistrat in innehåll med formatering.   Ta bort formatering

  Endast 75 max uttryckssymboler är tillåtna.

×   Din länk har automatiskt bäddats in.   Visa som länk istället

×   Ditt tidigare innehåll har återställts.   Rensa redigerare

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

×
×
  • Skapa nytt...